I Varberga flyttade var femte
När Rweda och Aram Werde gick och la sig en kväll i slutet av mars förra året, visste de att de skulle tvingas flytta.
Tidigare samma dag i mars, när fläckvis kornig gammelsnö envist dröjde sig kvar i bostadsområdet, hade en representant från Örebrobostäder, Öbo, knackat på och berättat att deras lägenhet på Varbergagatan 42 skulle renoveras. Och att hyran skulle höjas med mer än vad de skulle klara av. I lägenheten där de bott sedan de gifte sig 2006 och där de fått sina två barn, skulle någon annan, med bättre ekonomi, flytta in.
Men nu är det juni 2013 och vi sitter i de stora grå sofforna i deras nya bostad. På väggarna hänger inramade foton av barnen: Julia som är äldst men liten till växten och Julius som är två år och inte längre minns den andra lägenheten. Intill hänger bilder med färgglada kristna motiv. På balkongen står en vackert kurvig vattenpipa i målat glas som får Aram att le när han berättar att den är från det tidigare hemlandet Irak.
De bor i en större lägenhet nu, det är bra, säger Aram och Rweda samstämmigt. De bor på nedre botten. Det är också bra. De fick all hjälp de kunde önska sig av Öbo under flytten och är tacksamma. Men. De känner sig inte hemma här, i Oxhagen. De känner inte grannarna och grannarna känner inte dem. Julia, som är fem, vill inte vara ute på gården och leka som förr.
Vi bestämmer oss för att ta en promenad till den gamla lägenheten och titta. Solen skär i ögonen efter att vi suttit i vardagsrummet där tunga gardiner skärmat av ljuset. Aram låg och försökte sova när vi kom. Han är vikarie på Scan och jobbar natt så ofta de behöver honom.
– För sällan, säger han med ett snett leende.
Och trots att han snart ska upp och jobba igen, vill han absolut följa med till den gamla lägenheten och hälsa på grannarna.
Bostadsområdena Oxhagen och Varberga ligger intill varandra och är förorter till Örebro. Endast en lummig park där några kvinnor just i dag står i skuggan och grillar kött skiljer områdena åt. När vi närmar oss den gamla gården på Varbergagatan blir Rwedas röst ljus av glädje. Hon kan inte dölja att hon blir rörd:
– Kolla! Alla mina grannar är här!
Under ett stort träd i bortre änden av gården sitter tre kvinnor och deras barn. De vinkar, ropar och reser sig.
– Det är första gången jag är tillbaka här sedan flytten, säger Rweda med ett leende. Mina grannar har sagt att jag borde komma tillbaka och titta hur det blivit. Men jag har faktiskt inte orkat. Jag saknar alla, säger hon.
Familjen Werde blev erbjuden en likvärdig renoverad lägenhet i Varberga, eftersom deras gamla skulle bli 55-plusboende. En nyrenoverad normaltrea på 70 kvadrat har höjts med 1 600 kronor eller 35 procent enligt Öbo. Var femte hyresgäst har valt att inte flytta tillbaka till sin tidigare bostad. Skälet till det har Öbo inte tagit reda på. Det kan lika gärna bero på att hyresgästerna trivdes bättre i sin evakueringslägenhet som att de inte har råd att bo kvar, enligt Öbo. Men Hem & Hyras granskning visar tydligt att ju mer hyran höjs efter en renovering – ju färre hyresgäster flyttar tillbaka.
Grannkvinnorna kommer fram och det blir puss- och kramkalas mellan de tegelröda husen som trots renoveringen fortfarande andas miljonprogram och 70-tal.
– Vad liten du är! En av kvinnorna gullar med Rwedas och Arams dotter Julia.
Vi står mellan husen – där grävmaskiner ännu arbetar vid en av längorna och där gardiner börjat hängas upp i några av fönstren i huset där Rweda och Aram bodde. I lägenheten på andra våningen i 42:an gapar fönstren ännu svarta och tomma. Där bodde Aram och Rweda.
Så börjar Rwedas och Arams tidigare grannar berätta hur det är att bo kvar. Svenska blandas med arabiska. Och plötsligt tar den här historien en ny vändning.
– Jag ska också flytta, säger en av grannkvinnorna.
– Förut bodde det många barnfamiljer på den här gården. Vi kände alla och det kändes tryggt. Men så är det inte längre. Alla har flyttat. Det är för jäkligt!
En annan kvinna fyller i:
– Min son kom in i går och frågade: ”Mamma, jag har tråkigt, var är alla barn?” Jag svarade: ”Ja, de har väl flyttat.”
När vi sakta går tillbaka mot Oxhagen igen, frågar jag Rweda hur det känns. Efter besöket.
– Det känns bättre nu att vi flyttat. De verkar inte vara så bra där längre. Jag gillar inte att de renoverar så att folk tvingas flytta. Men kanske vet Öbo bättre än vi. Jag vet inte.
Läs mer om renoveringarna i Örebro län här. Och om i hela landet här.
