Birgitta delar bostad med sju systrar
Syster Birgitta heter från början Margareta. Hon växte upp i Oxelösund och blev aktivt kristen när hon var 14 år. Efter studier i Uppsala arbetade hon som barnpsykolog i Örebro och började tillbringa helgerna på klostret i Vadstena. 1973 inträdde hon i klostret.
– Här kan jag vara mig själv, leva helt och fullt och behöver inte kompromissa med mina ideal.
Birgitta skrattar och säger att den som vill förverkliga sig själv bör gå i kloster.
Vi besöker klostret en iskall dag. Gråsparvarnas kiv uppe vid takpannorna ekar mellan stenmurarna och då och då kommer en skräll från försvarsmaken i Karlsborg som får fönsterrutorna att skallra.
Vi får inte titta in i någon av de celler som tillhör de åtta nunnorna, men vi får besöka liknande rum. De är cirka 12 kvadratmeter stora, har ljusa väggar och är sparsmakat möblerade med säng, nattduksbord, skrivbord, garderob och en liten bokhylla.
– Förr stod vi i kö till badrummet, men numera har vi toalett och dusch i varje rum och för det är vi synnerligen tacksamma.
Det är nästan ett under att banken gav nunnorna lån när klostret skulle byggas ut på 1970-talet. Under årens lopp har systrarna då och då samlats till bön när det har varit svårt att få ihop pengar till amorteringen.
– Jag var med när vi betalade den sista skulden. ”Ja”, sa bankdirektören, ”det här trodde jag aldrig skulle gå”. ”Nej”, svarade syster Margareta, ”inte vi heller!” Men vi resonerade som så att om vår Herre ville ha oss här i Vadstena så skulle han se till att det blev så.
När en syster avlägger klosterlöften får hon bestämma hur hennes pengar ska användas. De måste inte skänkas till klostret, utan kan gå till familjen eller till exempel välgörande ändamål. Som en del av klostret betalar en nunna ingen hyra, men arbetar med alla de dagliga göromål som krävs. Syster Birgitta har bland annat fått lära sig att bli ”rörmokare” för att den bit-en ska klaras av i fastigheten.
– Man kan väl säga att jag bidrar med mitt liv och med det jag kan. Vi försöker att leva så enkelt som möjligt. Allt utöver det vi behöver ser vi som en bonus.
Har du någonsin velat lämna klostret?
– Det har funnits tider när jag har tänkt ”nej, jag vill här ifrån”, det kan jag ärligt säga. Men jag skulle aldrig ångra de år jag har varit i klostret.
Vad var det som fick dig att längta härifrån?
– Slitningar mellan människor.
Det kan vara så mellan systrar också?
– Definitivt! Ingen av oss har valt de andra i klostret. Vi har så att säga fått varandra, säger hon och jämför med ett äktenskap.
– När man gifter sig så väljer man den man vill leva med. Kärleken gör att man hör ihop. Den känslan har man inte med alla systrar eftersom vi är så olika. Vissa står man närmare, medan det finns andra där det lätt blir missförstånd. Men de har också valt klosterlivet och samma ideal och då finns det en mening med det.
Är det lite som att bo i studentkorridor?
– Både ja och nej. Det är definitivt tystare och definitivt mer ordning. I alla fall jämfört med hur jag minns korridorlivet.
Vad gör ni om ni blir sugna på godis och en dvd?
– Det finns många tillfällen att fira. Vi köper aldrig godis, men det händer att de som besöker oss skänker till exempel en chokladkartong. Senast i söndags kväll tittade vi på filmen ”Snön på Kilimanjaro” och några av systrarna har flitigt följt tv-serien ”Downtown Abbey”.