Säkerhet, kontroller och kostnader: det här gäller för skyddade boenden

Marknaden för skyddade boenden håller på att privatiseras. Nästan hälften av de platser som finns för våldsutsatta och deras barn drivs i dag av privata bolag. Hem & Hyra reder ut vad som gäller för skyddade boenden.

Ett boende för personer som behöver skydd mot hot, våld eller andra övergrepp. Det finns kollektivboenden där flera kvinnor och barn har gemensamma utrymmen, men egna rum och badrum. Det finns också i vanliga lägenheter, där en familj kan bo för sig själv. Det ska finnas personal som kan ge skydd, stöd och råd.

Kommunen har ansvar för att alla som är utsatta för våld eller kränkningar kan få den hjälp de behöver. En lösning kan vara skyddat boende. Som utsatt kan man vända sig till socialtjänsten direkt. På många orter finns också ideella kvinnojourer som kan ge skydd och/eller råd. För vittnen och avhoppare kan det vara polisen som erbjuder skyddat boende.

Det finns olika skyddsklasser. En grundläggande del av skyddet är att man bor på hemlig adress, får skyddad identitet och får information om hur man kan undvika att röja sig själv. Dessutom finns ofta larm, säkerhetsdörrar och okrossbara fönster, ibland även kameraövervakning, panikrum och dygnet runt-personal.

Nej, vem som helst kan öppna ett boende och erbjuda sina tjänster till kommunerna. En lagändring har varit på gång i flera år, men ännu finns inga beslut.

Från början var det ideella kvinnojourer som såg till att misshandlade kvinnor på 1970-talet kunde få skydd. Senare har vissa kommuner öppnat egna verksamheter. Under 2010-talet har andelen privata aktörer ökat kraftigt. De har nu 45 procent av platserna, enligt Socialstyrelsens senaste kartläggning.

Eftersom det inte krävs något tillstånd finns inget register över boenden eller dess ägare. Hem & Hyras granskning av 85 företag visar att det finns allt ifrån stora välfärdskoncerner till små enskilda firmor.

Socialtjänsten har ansvar för att boenden de anlitar har god kvalitet. Det kan dock vara svårt att följa upp när de behöver en plats akut och boendet kanske ligger i en annan del av landet. Den som är missnöjd kan klaga hos Ivo, inspektionen för vård och omsorg. Vid flera eller allvarliga klagomål kan Ivo göra en inspektion, men det finns ingen regelbunden tillsyn i dag.

Dygnsavgiften ligger normalt mellan 1 000 och 2 500 kronor för en vuxen och mindre för medföljande barn. Det är placerande kommun som betalar.

Kvinnofridslinjen är en nationell stödtelefon för den som utsatts för fysiskt, psykisk och sexuellt våld. Även anhöriga och vänner kan ringa. Linjen har öppet dygnet runt. Samtalet kostar ingenting och syns inte på telefonräkningen. Telefonnummer: 020-50 50 50.