Flyktingar målet för svartmäklare
Det talas och skrivs mest om svarthandel med hyresrätter på eftertraktade adresser i storstäderna.
Men det finns också en lukrativ marknad på helt andra håll: I utsatta förortsområden, i utflyttningsbygder och i små samhällen runt om i landet.
Det handlar om affärer där köparen ofta inte får något riktigt kontrakt, inte vet hur länge man kan bo kvar, eller ens om lägenheten redan är full av andra boende.
Marknaden finns och den riskerar att växa sig allt starkare, för det finns en stor och desperat kundkrets.
Boraq och Khaled sitter på var sin stol på en garageuppfart mitt i Västberga industriområde, i södra Stockholm. De sitter ofta där. Dagarna går, blir till veckor och månader, till år.
Khaled Aldandar är en 31-årig elektriker som flydde undan bombningarna av hemstaden Damaskus. Boraq Betar, 25, är medicinsk-teknisk ingenjör från Aleppo, som lämnade Syrien för att slippa kallas in i armén och tvingas döda sina landsmän.
Båda hade varit på flykt i flera år och hamnade av en slump i Sverige hösten 2014.
– Jag ville bara till ett säkert land, säger Khaled.
Han fick uppehållstillstånd förra hösten. Boraq fick sitt i somras. De är ivriga att lära sig svenska ordentligt, komplettera sina utbildningar och börja jobba så fort som möjligt. I stället sitter de här på Migrationsverkets anläggning, liksom över 10 000 andra med klara uppehållstillstånd, och väntar på att få placering i någon kommun i landet.
– Jag är 25 år och vill komma i gång med mitt liv! Jag vill börja betala tillbaka till Sverige, som till slut var det land som tog emot oss och hjälpte oss, säger Boraq.
På asylboendet talas det mycket om den svarta bostadsmarknaden. Om att man måste betala ”under bordet” för att kunna flytta. De tycker det är korrupt. De vet att man kan råka illa ut. De flesta har inga pengar. Men en del ser det som sin enda chans.
Mannen på parkbänken räknar inte pengarna. Stoppar bara ner den tjocka sedelbunten i byxfickan.
Han vill egentligen inte skriva på något papper, men ger med sig till slut. Skriver under på att han har tagit emot hyra för ett halvår, men någon summa får inte nämnas.
Yousef Al-Barazi filmar affären i smyg. Något bevis vill han ha så att han inte blir blåst. Igen.
Nyligen blev han och hans barn utkörda utan förvarning från en lägenhet de hyrde i andra hand i Rinkeby.
– Hon ringde när jag var ute och sa att jag skulle komma och hämta mina saker. När jag kom dit fanns tre ”very bad persons” där. Jag ringde polisen men de kunde inget göra.
Efter en kort tid på vandrarhem fick Yousef tips om en lägenhet i Bredäng, lånade 60 000 av en kompis och gick till mötet vid parkbänken.
– Jag tycker det är helt fel, men vad ska jag göra? Jag har familj och vi kan inte bo på gatan.
Han känner många som har köpt både andrahandskontrakt och förstahandskontrakt och är förbluffad över hur utbredda de ljusskygga bostadsaffärerna är i Sverige.
De finns i Stockholm, Göteborg, Malmö, Södertälje och Norrköping. Men även i mindre städer och orter som Gnosjö, Hallstahammar och Kristinehamn.
Hem & Hyra har intervjuat personer från myndigheter, fastighetsbolag, frivilligorganisationer och nyanlända flyktingar på olika asylboenden.
De berättar om förstahandskontrakt i små samhällen som säljs för
20 000 kronor och uppåt. I större städer och deras förorter kan det handla om 100 000 kronor eller mer.
Andrahandskontrakt kan också ha dryga prislappar i form av skyhöga överhyror, förskottshyror och ”depositioner” som aldrig betalas tillbaka. Ofta är andrahandsuthyrningen inte godkänd av hyresvärden och man riskerar att bli utkastad när som helst.
Upplägg och belopp varierar. Gemensamt för affärerna är dock att kunderna är i desperat behov av bostad, att de ofta har dålig information om svensk bostadsmarknad och lagstiftning och att de är rädda.
I Göteborg beskriver Dan Gavesjö, integrationssamordnare på Göteborgs stads fastighetskoncern Framtiden, att det både är maffialiknande grupper och enskilda familjer som har hittat en lönsam marknad i hyresrätter.
–Ett ganska vanligt upplägg är att ett gift par skiljer sig på papperet och får en lägenhet till som man hyr ut i andra hand. I andra fall är det mer organiserat kriminella som på olika sätt kommer över flera lägenheter som de hyr ut. De kan stoppa in två familjer i en tvåa och låta båda betala tredubbel hyra – det ger ganska mycket pengar.
Det finns även hyresvärdar och enskilda anställda som ser chansen att tjäna tiotusentals kronor på att ge förstahandskontrakt till den som betalar.
Det har avslöjats i exempelvis Malmö, Göteborg och Sundbyberg, men är oftast svårt att komma åt. Få vill eller vågar anmäla svarthandeln.
– Jag hade inte väntat mig det här. Jag trodde vi skulle hitta anekdotiska historier, men inte denna utbredda, kriminella verksamhet. Den är systemnedbrytande och ett fruktansvärt utnyttjande av människor!
Så säger Micael Nilsson, utredare på Boverket. Han har på regeringens uppdrag undersökt bostadssituationen för nyanlända flyktingar. En slutsats är att det finns en omfattande svartmarknad.
– Det sker ganska öppet och många känner till det, men det är som om man inte vill prata om det. Jag tror dels att man är rädd för att spela Sverigedemokraterna i händerna, dels att man saknar lösningar. Det finns ingen idé om hur det ska fungera långsiktigt.
Boverket kommer med några förslag, som presenteras i början på november.
Under tiden väntar Boraq, Khaled och över 10 000 andra nya svenskar på asylboendena. Ytterligare över 60 000 bor på anläggningar i väntan på beslut om uppehållstillstånd. De längtar efter att flytta någonstans, vart som helst, ”bara det är tryggt där”.
De uppmanas att söka bostad själva och har ställt sig i kö hos bostadsbolag de har råkat få tips om. Men informationen är knapphändig, det är svårt att fylla i anmälningsformulär när man inte är så bra på svenska och många värdars inkomstkrav gör att de ändå inte skulle bli godkända.
De visar facebookgrupper och sajter på webben där det mer eller mindre öppet annonseras ut svarta hyreskontrakt. De ser hur vissa plötsligt flyttar i väg utan att riktigt veta vart eller om de kommer att bli lurade. Men:
– Jag har inga pengar och jag vill inte betala svart. Så jag väntar, men det är som att livet har fryst till is, säger Boraq.
