Fulsnygga funkishus med historia
Det var i maj 1967 som Madeleine och Christer Carnegren köpte sin första bostadsrätt, i Brittgården. Två små rum och kök på markplan, fönster i tre riktningar och en uteplats var allt de hade kunnat drömma om.
Lägenheten blev snabbt ett hem som det unga paret inredde med tidstypiska funkismöbler i teak och murriga 60-talsfärger. De tänkte inte så mycket på att Brittgården var speciellt, annat än när busslasterna med arkitektstudenter från storstäderna kom förbi för att fotografera och beundra.
Brittgården i Tibro började byggas 1960, efter ritningar av kände arkitekten Ralph Erskine. Den brittisk-svenske funktionalisten ville med Brittgården skapa ett bostadsområde med blandad bebyggelse. Lägenheter och radhus av varierad karaktär ringade in små gröna oaser där människor kunde mötas. Och områdets familjer skulle kunna handla sina matvaror i ett modernt närbeläget snabbköp.
Det snabbköpet öppnades av just Christer Carnegren. Med tiden blev han och Madeleine fästa vid tvåan på hörnet. De ville inte bo någon annanstans.
När de nu öppnar dörren för Hem & Hyra en kylig höstdag har det gått lite mer än 45 år sedan de flyttade in. Mycket har förändrats sedan dess.
– Vi har ju till exempel inte kvar de där teakmöblerna, säger Madeleine och ler åt minnet.
En annan skillnad är att klientelet har förändrats. När de flyttade hit var området fullt av barnfamiljer. På gamla bilder sitter hemmafruar och småpratar i loftgångarna medan barnen leker mellan huskropparna. I dag bor det inte så många barn här, säger Madeleine, som dock tycker att de tråkigaste åren var under 90-talet.
– Många flyttade härifrån under några år av nedgång.
Bostadsrättsföreningarna fick kämpa med ekonomin. Men när fastighetsägaren Bertil Lindström 2001 köpte flerfamiljshusen och gjorde om till hyresrätter fick området ett uppsving.
Då stod över hälften av de 261 hyresrätterna tomma. I dag är det i princip fullt uthyrt och en hel del renoveringsarbete har utförts. Som den röda och gula färgen som valts ut av Ralph Erskine själv och numera sätter liv på de grå fasaderna.
– När Bertil kom blev det grejer. Han rustade upp och målade och fick hit folk, säger Christer Carnegren medan vi promenerar genom området.
Vi passerar skorstenen, ett torn i rött tegel som är lite av ett riktmärke för de som bor här.
– Vi ses vid skorstenen, sa man, berättar Christer.
Strax intill ligger Brittgårdshallen. Det var i den här lokalen som snabbköpet fanns i 25 år.
Christer kikar in genom fönstren, pekar ut var man kunde plocka blöjor eller frukt och så charken, fikarummet, kassorna. Nostalgiskt?
– Inte det minsta. Det går inte att gå omkring och vara sentimental. Men när jag går in i en riktigt stor och fin affär nån gång, då kan det kännas lite … ja, du vet, säger Christer.
Både han och Madeleine tycker att Brittgården är vackert, lite charmigt och ändå rätt speciellt.
– Ralph Erskine var nog lite före sin tid, säger Christer.
