Köp ett svartkontrakt – betala med samvetet om plånboken är tunn

Hem & Hyras reportrar hör grejer. De kollar upp, rekar, dubbelkollar. Skriver.

Den här gången var det vår riksreporter Christoffer Röstlund Jonsson som kunde måla upp en bild av handeln med svarta kontrakt i Stockholm.

Den utgör inte hela sanningen, men den är sann.

Människor med bra inkomster köper sig förbi Stockholms till synes ändlösa bostadskö. Landar ett kontrakt någonstans i den åtråvärda innerstan.

Kanske kräver det av dem att de under en begränsad period får ha en del rätt obehagliga kontakter med människor de helst inte vill ha att göra med. De flesta människor vill nog gärna hålla armlängds avstånd till det som poliser brukar benämna ”den organiserade brottsligheten”.

LÄS MER: Elitens svarta handel med hyreskontrakt – så går den till

Men på hyresmarknaden verkar vd:ar, pensionärspar som cashat på villan och en och annan kändisunge med jämna mellanrum kliva över den gränsen. Även om de sannolikt i flera fall skulle ha råd att köpa sig en lägenhet.

Varför? Det är här det blir intressant.

Så fort vi började dela Christoffers granskning uppstod två lag, det var tydligt.

Det-är-bostadsbristens-fel-laget i ena skyttegraven.

Det-är hyres”regleringens”-fel-laget i den andra. (Ett litet påpekande här: citattecknen finns i förra meningen eftersom reglering av hyran i juridisk mening inte existerar i Sverige. Andas nu alla som är med i det laget.)

Jag tänkte att jag skulle lämna de här två lagen därhän den här gången. System är nämligen en sak, personliga val en annan.

Du ställs inför en möjlighet: Köpa eller inte köpa? Gå förbi kön eller vänta som alla andra. I vintras gjorde Hem & Hyra också en stor granskning av svarthandeln. Då handlade det om Malmö och en helt annan klass av människor.

Nyanlända, ensamstående mammor, arbetslösa. Folk långt ner på samhällsstegen, köpte sig hyreskontrakt i nedgångna fastigheter, i områden där medie-vd:ar och villa-försäljningsmiljonärer är minst sagt sällsynta.

Våra reportrar den gången, Anders Paulsson och Kristina Wahlgren, diskuterade moral med människor som handlat. För det fanns en viktig skillnad här. Malmös låginkomsttagare valde faktiskt i flera fall att berätta. De la inte på luren eller stängde dörren när vi hade frågor till dem, så som stockholmarna gjorde.

LÄS MER: Dödssjuke ”Kasse”: Jag betalade svart för mitt kontrakt

Och intressant var, att även om de här människorna var desperata efter tak över huvudet för sig och sina barn, hade de moraliska betänkligheter över vad de gjort. Så här sa ”Mona”, som betalat 20 000 till sin värd för ett kontrakt:

– Jag fick tak över huvudet till mig och mina barn. På ett sätt hjälpte han mig men jag önskar att jag hade sluppit.

20 000 är långt under de belopp som eliten i Stockholm betalar, men för Mona var det en smärre förmögenhet. Hon hade egentligen inte de pengarna. Hon verkar ha varit vid vägs ände, utvägarna ser ut att ha varit få. Ändå kunde hon känna att det någonstans var fel, det hon gjort.

Vad känner de välbetalda människorna som gör affärer av det slag som beskrivs i texten om huset på Kungsholmen i Stockholm?

Folk som tjänar bra och kan betala för sig. De väljer ändå att kliva över gränsen. De gör sig själva till brottslingar och göder ett fenomen som polis och andra myndigheter tvingas ägna stora resurser åt att bekämpa.

De betalar och seglar förbi en kö som för unga människor och människor med låga inkomster sannolikt upplevs som ändlös.

Är det systemets fel?

Eller människans?