Bostadsmarknaden göder ett tvåsamhetsideal som doftar unket av 1950-tal

Någonstans den stora klunga av kranskommuner, förorter och stad som i folkmun kallas Stockholm finns en liten flicka. Maria heter hon.
Maria var 8 år när hon började isolera sig. Orsaken var inte mobbing eller någon av de andra klassiska orsakerna.
Det var för att hon måste flytta så ofta.

Tre flyttar på ett år. Sen hade Maria fått nog.
Hon brydde sig inte om att skaffa nya kompisar. Bättre att vara ensam, inte öppna sig. Vad skulle det tjäna till? Snart skulle väl hon tvingas flytta igen. Det var ju ingen som ville ge henne och hennes familj en bostad där hon fick bo kvar.
Du slipper i alla fall sakna dina vänner om du aldrig skaffat några.

Så här ser det ut för allt fler barn i Stockholm med omnejd. En bostadsmarknad som de senaste deciennierna så gott som helt inriktat sig på folk som kan betala, har gjort att barn går sönder. Och när barn går sönder, då går också föräldrarna sönder.
Så där håller det på. Det visar Hem & Hyras lokalredaktör Ida Karlsson i sin makalösa granskning.

Flyttandet i Stockholm med omnejd slår alla rekord. Och även om just Marias föräldrar är tillsammans, visar forskningen att det är barn till ensamstående som far mest illa av det strukturella kappsäckslivet.
Skräll? Knappast

Absolut snabbaste sättet att fixa varaktigt boende i Stockholm är att låna hutlöst mycket pengar och sen buda till sig ett objekt från bostadssajten Hemnet. Budgivningarna tar i många fall bara en förmiddag. Visningarna pågår i mindre än en halvtimme. Den som har högst lånelöfte från banken får bostaden. Självklart har de som ska köpa med två inkomster mycket, mycket högre lånelöfte än den stackare som ska in och buda ensam. Om banken ens gett något löfte. Det är självklart mycket svårare att få ett sådant om du är ensamstående och kanske dessutom har en otrygg anställning.

Samtidigt har vi en regering som håller normbrytande när det gäller familjebildningar som en av sina absoluta hjärtefrågor. Jämställdhetsminister Åsa Lindhagen, mp, har ofta kritiserat att föräldrabalken utgår från normen med en mamma en pappa och barn. Jag ska inte fultolka: Hennes kritik gäller i första hand synen på samkönade par och osynliggörandet av dem i familjelagstiftningen. Och den kritiken är självklart lovvärd och inte kontroversiell alls.
Men.
Det är just par som är nyckelordet här. Om vi utgår från normen, med mamma, pappa och barn. Då är ensamstående föräldrar sannolikt den mest normbrytande familjebildningen. Och den sortens normbrytande straffas av rådande ordning på bostadsmarknaden.
Det går inte att blunda för.

Konsekvensen i praktiken, av den djungel som är svensk bostadsmarknad, blir att människor förlorar rätten att leva hur och med vem de vill, till exempel ensamma med sina barn. Medborgarna, oavsett kön eller sexuell läggning, tvingas in i en tvåsamhet som unket doftar av just det 50-talsideal i vilkens kontext föräldrabalken en gång kom till. Och som Åsa Lindhagen är så kritisk till.
Här finns en dubbelmoral.

LÄS OCKSÅ: Barn blir sjuka av flyttkaoset – Maria, 8, vill inte ha vänner längre

LÄS OCKSÅ: Trots skolans larm – Marias familj fick avslag på vädjan om bostadsförtur

Om våra styrande politiker menar allvar med att normbrytande kring familjebildning är viktigt, då är bostadspolitiken helt central. Lösningen från oppositionens anhängare stavas allt oftare social housing. Och det är väl pragmatiskt sett den lösning som ligger närmast till hands om man ser till vad som är tillåtet att göra, för en regering inom EU-samarbetet. (Extremt enkelt sammanfattat.)

Men social housing möts fortfarande, och säkert ofta på goda grunder, med stor skepsis av många på vänsterkanten, även om den av regeringen tillsatta Jämlikhetskommissionen föreslog statlig allmännytta i vintras.

Jag tar inte ställning till om social housing är bra eller dåligt. Jag sticker inte in handen i det getingboet. Däremot kan vi inte ha barn som går sönder på grund av en hjärtlös bostadsmarknad, efter att föräldrarna separerat.
Det måste fixas.
Nu!
Annars ekar jämställdhetsministerns prat om att familjer måste få se olika ut, i många avseenden, väldigt tomt.