Folkrörelserna kan förändra om vi gör det tillsammans
Under upprinnelsen till valet, och de politiska debatterna om vissa bostadsområden har lämnat en besk eftersmak. I åtta år har jag haft förmånen att vara ordförande för Sveriges hyresgäster, en organisation som samlar fler medlemmar än alla politiska partier tillsammans.
Hela tiden har jag kämpat mot ojämlikheten på bostadsmarknaden och för att alla barn i Sverige ska få växa upp i en trygg hemmiljö. På mina resor runt om i Sverige möter jag många som berättar om just sin bostadssituation. Jag ser bra bostadsområden med stort engagemang från människorna som bor där och bostadsföretag gör ett mycket gott arbete. Men det finns också områden med stora behov, där boende, med ett lika stort engagemang, berättar om eftersatt underhåll, när porten eller belysningen i parken går sönder så åtgärdas de sällan.
Jag möter också föräldrar som jämt jobbar. Och trots att de har två jobb har de svårt att försörja familjen. Jag möter barn som kämpar med läxor sittandes i trapphuset för att lägenheten är för trång. Jag möter pensionerade kvinnor som bott i sina lägenheter i över 30 år och som inte har råd att flytta tillbaka när deras hem renoverats.
Men jag möter också en stor social samhörighet, grannar som hjälper varandra med att passa någons barn eller hjälper en åldrande granne. Jag möter ungdomar som drömmer om att vara med i en idrott men som inte kan, för familjen har inte råd. Det är också dessa människor som upplever otryggheten på riktigt. Här har en del av det dödliga våldet blivit vardag.
I årets valrörelse saknade jag politiska förslag om förbättringar i dessa frågor. Otaliga var förslagen om hårdare straff, men färre om att jämna ut den ekonomiska ojämlikheten. Debatten kom tyvärr mer att handla om att bekämpa fattiga i stället för fattigdom. Den svenska välfärdsmodellen bygger på att alla ska bidra men också på fördelning och utjämning. Politiska beslut och avsaknad av politiska beslut både inom bostadssektorn och inom skattepolitiken leder till ökade klyftor i vårt samhälle. När politiken blir kortsiktig och bara ser till mandatperioder och att kortsiktigt vinna val förlorar alla vi som bor i Sverige.
När politiken inte orkar lyfta blicken måste vi från civilsamhället komma med förslag så att våra politiker förstår behovet av långsiktighet. Kan vi hitta samarbeten oss emellan? Jag ser flera möjligheter inom civilsamhället. Idrottsrörelsen, folkbildningen, kyrkan, landets stadsmissioner, pensionärsorganisationerna, Fryshusen, scoutrörelsen. Det finns många samarbetsytor där vi kan hjälpas åt för att skapa förbättring.
Just nu sätter jag mitt hopp till folkrörelserna. Varje barns missade skolgång och barndom kommer kosta oss så mycket mer. Nu är tid att göra saker tillsammans!
