Hej då, nu går jag i pension!
Hoppsan. Jag ska gå i pension. Hur har det gått till och var har jag varit under tiden detta åldrande pågått? Inte vet jag, men fort har det gått fast jag jobbat i 46 år. Jag har gått i skolan, legat vid universitetet och suttit på möten. Nu ska jag gå igen.
För samhället tickar på och alla är vi del i det som händer oavsett om vi har kompledigt, som min pappa kallade det när han gick i pension, eller om vi är fullt upptagna med att jobba, studera eller återhämta oss efter sjukdom eller arbetslöshet.
Samhället klarar sig inte utan vårt engagemang och våra erfarenheter. Då blir det bara snett och vint och resultatet blir konstiga prioriteringar.
Hyresgästföreningen är fantastisk. Det finns säkert en hel hoper med fel och brister och det är många som ska samsas om vad som är allra viktigast att göra. Men hela idén med oss och det vi åstadkommer och har åstadkommit är imponerande.
Sedan 1923 har vi jobbat på årtionde efter årtionde. I dag är vi dubbelt så många medlemmar som vi var på sjuttiotalet. Det överraskar många eftersom folkrörelserna dödförklarats många gånger om.
Tuffa tider har det varit genom åren med bostadsbrist, dåliga bostäder och vräkningar. Inte minst är det tufft att klara ut hur vi ska hantera den tid vi lever i nu och som präglas av marknadslösningar, utförsäljningar, privatisering och avreglering.
Vi hanterar det och vi kommer att kunna hantera även det som väntar framöver. Framtiden kommer allt oftare så det gäller att ha schvung i stegen och koll på snubbeltrådarna.
Vi gör en fantastisk samhällsinsats som vi har all anledning att vara stolta över. Vi har 2 miljoner telefonsamtal varje år, 540 000 hushåll är medlemmar och 165 000 av dem är under 35 år.
För att inte tala om alla dessa slitvargar som sitter vid förhandlingsborden runt om i landet och alla dessa tusentals hyresgäster som jobbar ute i bostadsområdena för att göra livet i husen och mellan husen bättre.
Bostadsfrågan är en genuin politisk välfärdsfråga. Hur vi bor, var vi bor, om vi bor och med vilka förutsättningar vi bor är resultatet av en lång räcka beslut inom alla politikområden.
Det finns några meningar som jag hört mig själv säga i alla år och som jag troligen kommer att fortsätta säga. ”Vi bygger inte hus, vi bygger samhällen”, är en sådan återkommande mening. Borde vara självklart men vi bygger dyrt på kajkanter och stränder för människor med pengar. Så får man inga goda och fungerande samhällen. Ett samhälle måste växa ihop, inte isär.
Framtidens boende är redan byggt har jag nog också sagt tusentals gånger. Vad gör vi med de hus som redan står där, hur sköts de och vad händer när man behöver byta stammar och renovera?
Ser vi inte upp så har breda grupper i samhället varken råd att bo kvar efter renoveringarna eller bo i det nybyggda. Det gagnar ingen av oss. Inte ens de som har råd.
Att förhandla hyran är tufft men det blir allt viktigare. Så min förhoppning är att politiken återerövrar frågan om hur, var och med vilka förutsättningar vi ska bo.
Det var roligare att debattera bostadspolitik på Folkets hus med politiker än att debattera bostadspolitik på Business Arena med ekonomer. För dit har bostadsfrågan flyttat.
Jag är lite mallig över att ha fått vara ordförande i Hyresgästföreningen. Inte lite förresten utan mycket mallig.
