Rädslan för hemlöshet fick Annica att välja döden
19 lila post-it-lappar i en överfull mapp. Varje lapp betyder ett människoliv. Vår reporter Eva Jacobsson har dykt ner i något av det mest skrämmande man kan hitta: kronofogdens rapporter om människor som tagit sitt eget liv inför hotet att vräkas.
I mappen ligger rapporter om alla de situationer som kronofogden varit inblandad i sedan 2017 och som slutat med självmord.
Annica tog sitt liv strax innan kronofogden ringde på dörren. Vägen fram till beslutet om vräkning hade varit lång och kantad av misslyckade försök att hjälpa. Bitvis också av tafatthet, hopplöshet och bristande resurser. Annica var vad vi kanske kan kalla en besvärlig människa. Hennes barn vittnar om en svår uppväxt men också om sina försök att nå fram.
När vräkningen var ett faktum och ingen alternativ bostad presenterats för henne tog skräcken över. Skräcken att hamna under en gran i skogen, utan att ens kunna ladda sin permobil, var verklig för henne. Så verklig att hon valde döden. Det är läsning som inte lämnar någon oberörd.
Kanske hade utgången av vräkningen blivit en annan om de olika instanserna som var inblandade – socialtjänsten, psykiatrin, värden, kronofogden – samarbetat med varandra.
I en mycket mildare version har jag själv sett vad bristen på kommunikation kan leda till.
När min pappa blev svårt sjuk i demens var det snudd på parodiskt att uppleva bristen på samverkan mellan hans kommunala äldreboende och regionens sjukvård. En bruten arm på en söndag var en nästan omöjlig uppgift att lösa.
Det är systemet som är fel, fullt av obegripliga gränsdragningar och en ständig strid om resurser och pengar. Jag har också sett samma handfallenhet och brist på ansvar på nära håll i mycket allvarligare situationer. Jag tror många av oss har erfarenheter av det slaget.
Att bli vräkt, hemlös, är ett av de största hot vi kan ställas inför. Den som ställs inför vräkningshoten har ofta andra problem i botten: skulder, psykisk sjukdom eller livskriser. Vi måste våga prata om att vräkningar kan leda till självmord. Det sker så gott som varje månad.
Annicas och hennes barns berättelse väcker frågor. Varför kunde inte socialtjänsten ge besked om annat boende? Varför var inte psykiatrin inblandad i de tidigare försöken till saneringar eller i vräkningen? Varför skulle det behöva gå så långt och sluta så illa?
Slutsatsen måste bli: prata med varandra! Använd de olika kompetenser som finns och stötta varandra. Det ansvaret ligger på alla som är inblandade i ett fall som Annicas.
Skräcken för att bli hemlös kan vara det som puttar en människa över gränsen. Varje förlorat människoliv är ett misslyckande. Låt det inte ske en enda gång till.
