Tondövt höja hyrorna mitt under pandemin

Elica och hennes son Qimany bor i Husby i norra Stockholm. Ett bostadsområde där hyresgästerna drabbats extra hårt av pandemin. Flera har blivit av med jobbet och har svårt att klara hyran. I området bor många som kör taxi, jobbar i restaurangbranschen eller handeln – branscher som drabbats hårdare än andra och där få kan jobba hemifrån.

I det läget är det rimligt att hyrorna ligger still eller åtminstone bara höjs marginellt. Hyresgästerna behöver få stöd i den största krisen i modern tid, som förhandlarna från Hyresgästföreningen mycket riktigt påpekat. Den som äger sitt boende kan få slippa amorteringarna tillfälligt. För hyresgäster finns inte samma nåd.
Men det håller inte de kommunala Stockholmsvärdarna med om. De tycker inte att det är deras ansvar att ta hänsyn till effekterna av pandemin. Det ska någon annan göra. Så hyran för de som bor kommunalt i Stockholm höjs långt över snittet.

När Elica fick brevet från hyresvärden var det fredag. Hon orkade inte läsa mer än de första raderna, och oroar sig nu för hur ekonomin ska gå ihop.
Elica och många med henne är enormt besvikna på sina kommunala värdar. Hon hade hoppats på lite större givmildhet från Svenska Bostäder. Själv har hon fått leva med att fel som hon anmält inte blivit åtgärdade med hänvisning till pandemin. Någon motsvarande hänsyn kan hon inte räkna med.
”Det är inte värdarnas ansvar om hyresgästernas inkomster sjunker”, säger Anders Nordstrand, vd på Sveriges allmännytta. Så var det med den saken.
Tondövt kallar Yngve Sundblad, ordförande i Hyresgästföreningens förhandlingsdelegation, Svenska Bostäders agerande. Jag håller med.

De privata värdarna gör en annan tolkning. Pandemin har varit svår för många hyresgäster – arbetslöshet, ökad skuldsättning och fler vräkningar av ensamstående med barn. Uppgörelsen med de privata har varit enklare och nivåerna hamnat under rikssnittet. Om det är hänsyn till pandemin eller en annan bedömning av kostnadsökningen kan kvitta. Resultatet blir ändå att de privata värdarna tar lite större samhällsansvar än de kommunala.
Efter ett år med pandemin har kartan ritats om, i smått och stort. Vem är solidarisk med vem? Vilka känner ansvar? Svaren är inte alltid de väntade.

Inget av detta hjälper ju Elica och hennes son Qimany. Eller grannarna Elmi Ahmed med sonen Ayub. Elmi är busschaufför och har till skillnad från många grannar som kör taxi fått behålla sitt jobb. Än så länge. Men han oroar sig för vad som ska hända med jobbet när pandemin aldrig verkar ta slut. En rejäl hyreshöjning och en väntad renovering av lägenheten förstärker oron ­ytterligare.

Det är faktiskt rent bedrövligt.