Villaungarna på sin kant, hyresungarna på sin

Jag minns mitt barndoms fotbollslag hemma i Falkenberg.

Arvidstorps IK. AIK.

Vi spelade i svart, vitt och gult, precis som det där stora AIK, i det fjärran Stockholm på andra sidan tv-rutan.

Min farsa var murare. Målvaktens farsa var fackombudsman på Metall. Kommunchefens grabb spelade där också. Kommunchefens make var läkare. Någons föräldrar ägde den stora, nyanlagda minigolfbanan där sommargästerna flockades. Vår målkungs pappa var tjänsteman på Skanska.

Några bodde i hyreslängorna på Sloalyckan och Vindilen. Vi andra i villor med statligt subventionerade lån.

Vi kom från olika bakgrund, men vi var ett lag. Vi firade midsommar på vår hemmaplan, AIK-vallen. Det var i slutet på 80-talet och det byggdes lägenheter överallt. Bakom AIK-vallen byggdes hyresområdet Falkagård.

– Det blir bra för klubben när Falkagård står klart, sa de vuxna.

– Föreningen kommer att få dubbelt så många lag. Vi blir en större ungdomsklubb än Stafsinge. Stafsinge var laget nästgårds. Ärkefienden.

LÄS MER: Delad stad: Svårt att bygga ihop ett delat Göteborg

LÄS MER: Delad stad: Här är fattiga inte välkomna

Det blev -90-tal. Sverige kraschade. Balkan blev ett blodbad.

Falkagård byggdes klart.

Ingen hade råd med nybyggnadshyrorna där. Folk från platser som Kosovo och Bosnien flydde till Sverige. På Falkagård fanns plats. Husen stod tomma. Alla hamnade där.

Några ville spela fotboll. Gick upp till AIK-vallen. Då drog svenskarna. Oklart varför. Kanske var det att de inte pratade språket, kanske var det rasism. Vi började spela i Vinberg, Skrea och så klart Falkenbergs FF.

Balkankillarna tröttnade också, startade egna lag. Rinia hette ett. Jag mötte dem aldrig, vid den tiden hade jag redan klassrest till högskola på annan ort för att bli journalist.

AIK hade inga ungdomslag längre. Balkankillarna lirade för sig. Svennarna för sig.

Falkenberg var delat. På planen. I bostadsområdena.

Nu var det 2019.

I tre årtionden har Sverige fortsatt att dela sig. Hem & Hyras färska kartläggning över hur folk bor i Göteborg kunde knappast vara tydligare. Villaungarna på sin kant, hyresungarna på sin. Rika och fattiga i olika lag. Nu försöker staden på olika sätt dra utvecklingen åt ett annat håll, men det går trögt, fruktansvärt trögt.

När våra redaktörer i Örebro gör en liknande kartläggning av ett stort antal orter i Mellansverige uppstår samma mönster. 19 av 34 kommuner i undersökningen uppger att de har segregerade bostadsområden. På platser som Vivalla i Örebro och Fröslunda i Eskilstuna är det lätt panik.

Politikerna där genomför åtgärder för att helt enkelt stänga människor med försörjningsstöd (de fattiga) ute. Allt i någon slags välvilja mot människorna som redan bor där.

Samtidigt hamnar den som redan har svårt att fixa bostad ännu längre från ett eget hem.

Vem ska man gynna? Vem ska man hjälpa?

Vi som för tillfället är på rätt sida den ekonomiska och geografiska gränsen ser allt mer till vårt eget, väljer det som är bäst för oss. Skolor, villor, vårdcentraler. Det är mänskligt. Knappast kopplat till kultur eller bakgrund. Kan du göra saker lite bättre för dina barn eller dina åldrande föräldrar så gör du det.

Men är det hållbart?

I år har Arvidstorps IK skrapat ihop ett herrlag.

Senaste matchen, mot serieledarna Unnaryd, slutade med storförlust. 0-17. Nu ligger de sist i division 6 södra Halland.