40 poliser stormade huset som Ulrika och Einar ockuperade
Morgonen den 23 maj 1986. Einar Holmström och några kompisar tar sig in i ett obebott gårdshus på Nygatan 48 i Örebro. En flagga med ett inritat N i en cirkel, symbolen för husockupation, hängs på fasaden liksom banderoller med budskap som ”ta din rätt – besätt!”.
Aktionen har de planerat länge, att ockupera ett hus i protest mot rivningsraseriet i stan, mot höga hyror och att hus står och förfaller samtidigt som ungdomar saknar någonstans att bo.
– Det var ett inlägg i bostadspolitiken, säger Einar ganska exakt 34 år senare.
Vi sitter på gården där huset en gång stod tillsammans med en annan av ockupanterna, Ulrika Biörkeroth – som av en slump numera bor på andra sidan gatan.
– Kanske var det lite naivt, men vi ville starta ett kollektiv och trodde verkligen att vi skulle kunna förhandla oss fram till att vi fick bo där, säger hon.
Cirka 20-30 personer var med och ockuperade huset, alla väldigt unga.
– Jag och några av mina kompisar gick i nian eller första året på gymnasiet. Du var äldst med dina 21 år, säger Ulrika och nickar mot Einar.
Hon gick i skolan på dagarna medan Einar jobbade. Men på kvällarna var de på plats och ibland sov de över.
– Ofta var det fullt med folk i huset. Polares polare, folk som stödde vår grej och hälsade på men som inte bodde här, säger Einar.
Enda sättet att ta sig in i huset var via en repstege i ett fönster. Då förnekade de det, men visst var det ockupanterna som hade rest en tegelmur mot ytterdörren och spikat för fönstren.
– Nu kan vi erkänna att det var vi, ler Einar.
Han och Ulrika tillhörde någon slags inre kärna på runt 10 personer. Men någon ledare fanns inte, besluten fattades kollektivt på stormöten. Alla skulle få komma till tals, säga och tycka vad man ville.
Ockupationen varade i sex dygn. Sedan stormades kåken av runt 40 kravallutrustade poliser med hundar.
– Det var helt sjukt men de ville väl skrämma oss, säger Ulrika.
– Man fick en rejäl adrenalinkick, det var poliser överallt. De hade väl förväntat sig att det skulle hagla stenar och flaskor, minns Einar.
En granne liknade det vid ”ett nytt Norrmalmstorgsdrama” men det gick ändå hyggligt fredligt till. Poliserna fick visserligen kämpa sig fram våning för våning medan ockupanterna fyllde trapporna med en massa bråte.
– Till slut satt vi uppe på vinden. När polisen kom dit satt vi och sjöng ”I natt jag drömde”, skrattar Ulrika.
Något våld förekom inte, varken från polisens eller ungdomarnas sida.
– Vi leddes ut av polisen och de var inte hårdhänta, säger Ulrika.
Precis innan polisen stormade hade en kompis tagit på sig en sjal för att dölja ansiktet.
Ulrika ler när hon berättar:
– Jag sa till honom att ”varför ska vi gömma oss, det är nu vi ska synas”. Jag minns att jag var jättestolt när jag leddes ut på gården.
Vad uppnådde ni?
– I ett längre perspektiv kan jag inte påstå att det blev något resultat. Men just då blev det en debatt om bostadssituationen, säger Einar.
Synen på husockupationer hos allmänheten, politiker och andra makthavare har till stor del präglats av mediernas framställning. Det skriver Dominika V. Polanska i boken ”Ockuperat! Svenska husockupationer 1968-2018” som hon varit redaktör för tillsammans med Mathias Wåg. Boken, som kom ut förra året, är en blandning av nya och gamla texter skrivna av ockupanter och forskare.
Dominika V. Polanska menar att riksmedierna ofta har skildrat aktionerna genom att ta fasta på det sensationella – att de är olagliga, polisinsatserna med mera. Dessutom beskrivs ockupanterna ofta i negativa ordalag – exempelvis att de är professionella aktivister som saknar både lokal förankring och respekt för demokratin.
Sällan skildras varför husen har ockuperats, enligt författaren.
Men många av bokens texter vittnar ändå om de lokala mediernas positiva framställning och till den gruppen hör medierna i Örebro. Visst skrev pressen om polisstormningen och den efterföljande rättegången, men man rapporterade även om själva sakfrågan – bostadspolitiken och bristen på bostäder för ungdomar.
Till exempel var det en artikel i Nerikes Allehanda där ockupanterna fick berätta om aktionen under rubriken: ”Deras egentliga skäl till ockupationen: Vill bevara den gamla stadskärnan”.
– Medierna gav en nyanserad bild. Det ser man när man läser artiklarna 34 år senare, säger Ulrika.
– Vi fick komma till tals. Sedan kände vi några journalister och det gjorde inte saken sämre, berättar Einar.
I Örebro-Kuriren kunde man också läsa om hur husockupanterna fick stöd från ett kanske lite oväntat håll. Anne-Marie Lenander Fällström, chef för stadsarkivet och ordförande i Hembygdsföreningen, hade i ett brev till byggnadsnämnden gått till angrepp mot politikerna för att de tillät de fina jugendhusen i kvarteret att förfalla. Hon bad nämnden att ta i med hårdhandskarna mot fastighetsägaren.
”Det är märkligt att man klämmer till med 40 poliser mot husockupanterna när man inte gör något åt Katrineholms Husbyggen som i strid med byggnadsstadgan låter husen förfalla”, sa hon i ÖK.
Liksom många av 80-talets husockupanter hade Einar och Ulrika anarkismen och punken som gemensamma nämnare. De har kvar sina ideal från den tiden, ett rättvist och jämlikt samhälle är fortfarande något de kämpar för.
– Det var en period i livet som har format mig. Den har präglat mig både som mamma och pedagog, konstaterar Ulrika.
Det är heller ingen tillfällighet att Einar, som är busschaufför, i dag jobbar fackligt.
Och när vi kommer in på dagens bostadssituation går de igång. Om den var dålig på 80-talet så är den än värre i dag. Då fanns ändå chansen att hyra en lägenhet billigt, även om standarden var låg. I dag finns knappt den möjligheten.
– Det ska väl inte vara för skabbigt, men numera finns det knappt några äldre hus som inte är renoverade. Det fanns det på 80-talet och då kunde man hyra en lägenhet som inte kostade skjortan. Det kanske var kallvatten, toa på gården och dusch i källaren, men man hade i alla fall ett val. Själv hade jag torrdass och det var helt okej eftersom jag bara betalade 300 kronor i månaden, minns Einar.
Ulrika håller med:
– Lägstastandarden har höjts men vem bestämmer egentligen vilken standard vi ska ha? Många skulle säkert välja en lägre standard för att få en lägre hyra – några för att det är en del av deras livsideal, andra av ekonomiska orsaker.
Två av hennes fyra döttrar bor i Stockholm. En av dem bor på rivningskontrakt medan den andra flyttar runt med sin pojkvän.
– Det är klart att jag oroar mig för deras bostadssituation, säger Ulrika.
– Ja, är man ung i dag är ju bostadsbristen ett stort problem. Men det är ju ett märkligt fenomen … jag menar, i alla år har man hört att det är bostadsbrist. Hur kan det vara så år efter år? Ibland hör man om att det går att bygga billigt men ändå upprätthålls de höga byggpriserna. Det är något som inte stämmer, säger Einar.
Han och Ulrika tvekar inte en sekund när de får frågan: Skulle ni kunna göra om samma sak i dag, som 50-plussare?
– Absolut, säger Ulrika.
– Självklart. Det här är inget jag skäms för. Tvärtom – vi försökte göra någonting bra, säger Einar.
Efterspel – stökig rättegång och ny ockupation
• Senare skrev ockupanterna ett brev till fastighetsägaren vars innehåll kanske var lite otippat. De ville göra rätt för sig och betala hyra för de sex dagarna. ”Hur ska vi bära oss åt för att betala och hur mycket tycker ni att vi ska betala?” stod det. Det är oklart om de fick något svar.
• Hösten 1986 hölls rättegången mot Ulrika, Einar och sju av deras kompisar. Det blev en ganska stökig tillställning där domaren vid ett tillfälle hotade att utrymma rättssalen. De nio ockupanterna dömdes några veckor senare till dagsböter för egenmäktigt förfarande. Men Örebro tingsrätt ansåg att åklagaren inte lyckades bevisa att ockupanterna hade blockerat dörrar och fönster. Att de, på fastighetsägarens uppmaning, vägrat att lämna huset blev heller inte bevisat.
• På årsdagen av ockupationen tog sig ett 15-tal ungdomar på nytt in i huset. Men det blev en kort och stillsam historia som polisen fick vetskap om först i efterhand. ”Vi vill väcka uppmärksamhet kring det faktum att ingenting har gjorts åt det tomma huset på ett år”, förklarade ungdomarna i Nerikes Allehanda.
• 1960-talet. Kårhusockupationen vid Stockholms universitet 1968 räknas som den första i landet.
• 1970-talet. En lång rad ockupationer. Bland andra Hagahuset i Göteborg och Kvarteret Mullvaden i Stockholm.
• 1980-talet. En ny generation ockupanter uppstår. Den domineras av punkare och den autonoma vänstern.
• 2008-2009. Efter striden om Ungdomshuset i Köpenhamn sveper en våg av ockupationer över hela Sverige.
• Drygt 170 husockupationer ägde rum i Sverige mellan 1968 och 2018.
