Adressjakten har tagit slut för Hamid – väntar på att deporteras
Vi kan kalla honom Hamid. En dag förra våren när han ännu gick i skolan, kom en lärare fram, kramade honom och sa ”grattis!”. Hamid blev förvirrad.
– Hon sa att jag fått uppehållstillstånd. Jag sa att det måste vara fel. Det var så konstigt! Jag hade ju fått mitt sista avslag redan, men började tänka att det kanske stämde. Lärarna hjälpte mig att kolla och det visade sig vara fel – de hade förväxlat mig med en annan pojke på skolan.
Hamid försöker skratta lite åt det dråpliga i historien: att tro att han mot alla odds fått rätt att stanna – när allt egentligen redan var försent. Det är ett skratt som inte når ögonen. Så är det ofta när Hamid skojar, att hans dråpliga skämt inte riktigt går att skratta åt.
Vi ses några gånger. Först hos en förening som hjälper ensamkommande och papperslösa och sedan på ändlösa promenader. För Hamid har ingenstans att bo.
Hem & Hyra har i flera artiklar beskrivit kaoset i folkbokföringen. Ett kaos där så många som 200 000 personer kan vara folkbokförda på adresser där de inte bor. Siffran kommer från Skatteverket men är osäker, ingen vet hur utbrett problemet är. Vi har kunnat berätta om att många känner sig tvingade att betala för en falsk adress, även om de råkar ha någonstans att bo. Bostadskrisen tvingar nämligen många att hyra svart. Den som står på kontraktet bor någon annanstans, och låter inte de personer som verkligen bor på adressen skriva sig där, för då kan kontraktet ryka. Samtidigt kräver myndigheterna en folkbokföringsadress. Men många får också hjälp med adresser gratis av personer som är engagerade i frivilligorganisationer.
Hamid är en av dem vi skrivit om som blivit erbjuden att betala för en adress, 1300 kronor i månaden skulle det kosta. Men i stället fick han hjälp att begå folkbokföringsbrott först via en lärare och sedan en förening. Nu har Hamid vare sig boende eller adress. Jakten efter en sovplats pågår ständigt, men jakten på en adress har upphört. Han har fått sitt sista avslag, tvingats sluta skolan och har ingen framtid i Sverige. Därmed behöver han inte någon adress och ställer därför inte längre till någon oreda i Sveriges folkbokföring. Nu ingår han i stället i den suddiga konturen av papperslösa som vistas här utan tillstånd. Som vålnader så gott som helt utanför samhällets radar. Han bor här, men ändå inte.
Det var i början av november 2015 som Hamid kom hit från Afghanistan. Han hamnade först i ett HVB-hem på en lantgård och berättar att pojkarna som bodde hos familjen fick arbeta på gården utan ersättning.
– Mannen blev arg för att vi berättat om det i skolan och en kväll när han var full hotade han oss med kniv.
Han flyttades av sin gode man till ett annat HVB-hem där han trivdes.
När Hamid fyllde 18 hade han inte rätt att bo kvar på HVB-hemmet. Han hade placerats i en kommun som inte stöttar ensamkommande med boende efter att de fyllt 18 år. I lagens ögon var Hamid vuxen och skulle ta ansvar själv: ordna boende och fixa skolan. Boende och skola hänger ihop med att få stanna i Sverige som länkarna i en kedja: utan boende ingen adress, utan adress ingen skolgång och utan skolgång ingen chans till permanent uppehållstillstånd. I ett land med bostadsbrist hänger därför framtiden för många på möjligheten att skaffa fram en adress. Det har gått två år sedan Hamid fyllde 18. Sedan dess har han varit skriven på sex olika adresser där han aldrig bott och sovit på fler platser än han kan minnas. Han skrattar åt min fråga.
– Hur många platser?! Ingen aning, säger han.
Han sover en natt här och en natt där hos olika vänner. Aldrig mer än tre nätter i sträck, för då blir folk obekväma av hans närvaro säger han. På sommaren och tidigt på hösten kan han lägga sig i skogen. Det är mysigt, han gillar skogen, även om sömnen blir lätt.
Ingen visste det då, men 26 november 2015 hände det som blev början till slutet på Hamids framtid i Sverige. Det var då Hamid sökte uppehållstillstånd. Han hade kommit till Sverige redan tidigare samma höst, men väntade med att söka asyl. Sommaren 2018 trädde gymnasielagen i kraft och enligt den ska ensamkommande ha ansökt om asyl senast 24 november för att omfattas av lagen. Sett i backspegeln lämnade Hamid, utan att veta om det då, in sin ansökan två dagar försent.
– Jag är en person med otur, konstaterar han krasst.
Nu sitter Hamid och jag i en föreningslokal i en mellanstor kommun i Mellansverige och väntar på att han ska skriva under en fullmakt. Det är för att hans svenska vänner i föreningen ska kunna ta reda på vad som hänt Hamid om, eller när, polisen tar honom. Utan fullmakten kan Hamid försvinna spårlöst utan att någon har rätt att få veta vad som hänt honom. Vid bordet sitter också Hamids kompis Ali. Ibland sover Hamid hos Ali, men inte för ofta för Ali är orolig att riskera sitt hyreskontrakt. Dessutom har Ali tjej och när hon kommer, kan inte Hamid vara där.
– Jag brukar säga att det är lugnt och att jag bor några nätter hos någon annan. Men oftast går jag bara omkring på nätterna. Sitter på bänkar eller sover i skogen.
Ali som sitter intill och lyssnar stelnar till.
– Det har du inte berättat för mig att du gör, varför har du inte sagt det!?
– För att jag skäms, mumlar Hamid.
De utbyter några meningar med varandra på dari och Ali vänder sig till mig.
– Jag visste inte det! Han har aldrig berättat att han gör så, säger Ali.
Hamid tar med mig till ett av kommunens stoltaste rekreationsområden. Här hör man sommarlekande barn och vattenplask när temperaturen tillåter. Här doftar det från engångsgrillar och solkräm långt in på sommarkvällarna.Nu ligger vattnet svart och blankt, tallarna reser sig tysta mot den mörka himlen och det luktar kall, blöt jord och multnade löv. Vi är helt ensamma.
Det är här Hamid går om nätterna. Runt, runt, runt i den lilla parken för att hålla värmen och för att få tiden att bli morgon igen. Här, i parken, är risken mindre att han stoppas av polisen.
– Det är som ett fängelse, jag är rädd att bli hittad och deporterad hela tiden och kan aldrig vila. Jag börjar bli så trött. Jag är 20 år, men jag lovar, inuti känner jag mig som 60 och vet inte vart jag ska ta vägen.
Han säger att han ibland ångrar att han alls gav sig av från Afghanistan.
Hamid visar mig sin stegräknare i mobilen. 26 000 steg under ett dygn är inte ovanligt.
– Jag hade så många drömmar när jag kom till Sverige. Jag var så ung då, bara 15. Nu har alla drömmar försvunnit, men det är ändå så att jag kan tänka på de där drömmarna och att de fortfarande ger mig glädje. De får mig att orka lite till även om inget blev som jag tänkt.
Hamid visar en bänk där han i bland sitter om nätterna. Den har ett litet tak över sig som skyddar mot regn när det kommer rakt uppifrån. Men regn gör ju sällan det.
– Ibland tänker jag att jag ska försvinna. Att jag inte vill leva längre. Men sedan tänker jag att det kanske blir bättre i morgon eller nästa dag eller nästa. Man vet ju aldrig.
Han ursäktar sig.
– Förlåt. Jag vet inte varför jag säger det här till dig. Jag har aldrig pratat med någon om det här. Men det känns bra att prata på något sätt.
Vi sitter tysta och ser ut över det svarta vattnet medan den råa luften tar sig in i kläderna och kryper närmare huden.
(Hamid och Ali heter egentligen något annat)
TT-grafik
Folkbokföring är den grundläggande registreringen av alla som bor i Sverige. Den styrs av folkbokföringslagen och sköts av Skatteverket.
Grundregeln är att du ska vara skriven där du bor. Du anses bo där du oftast sover. Det spelar ingen roll om du är inneboende, hyr i andra hand eller har förstahandskontrakt.
Sedan 1 juli 2018 är det brottsligt att lämna oriktiga uppgifter om var du bor, eller att inte anmäla till Skatteverket när du flyttar. Det kallas folkbokföringsbrott. Straffet är böter eller fängelse i upp till två år.
Detta gäller för att få folkbokföra sig:
- Är du inte medborgare inom EU måste du ha uppehållstillstånd som gäller i minst ett år.
- Är du medborgare inom EU/EES behöver du arbeta, studera, driva eget företag eller ha tillräckligt med pengar att försörja dig.
- Är du medborgare i ett nordiskt land har du fri rätt att skriva dig här.
Läs mer om folkbokföring här.
Du kan få uppehållstillstånd utan att ha en adress. Men om du själv vill bestämma vart du vill bo och inte bli placerad i en viss kommun måste du ha en adress.
När du fått uppehållstillstånd kan du få ett svenskt personnummer av Skatteverket. Men då måste du först ha en folkbokföringsadress.
Får du uppehållstillstånd behöver du en fast adress för att få id-kort, bankkonto och en plats på SFI.
I undantagsfall beviljas personnummer även utan folkbokföring. Det gäller den som har diplomatisk immunitet och är i Sverige i minst ett år, till exempel som anställd vid en utländsk ambassad eller vissa internationella organisationer.
Den som inte är eller har varit folkbokförd i Sverige kan i stället få ett samordningsnummer av Skatteverket. Det sker om du har fått jobb och ska betala skatt här, eller om du har ett företag som ska registreras hos Skatteverket.
Samordningsnummer kräver inte att du bor på den adress du har lämnat till Skatteverket. Det måste du däremot om du är folkbokförd.
