Andreas Cervenka: Bostäder till rimliga priser är centralt för att samhället ska fungera

På vilket sätt är dagens bostadsmarknad ett fuskbygge?
– Den är det på två sätt. Dels för att tillgången på bostäder till rimliga priser är centralt för att samhället ska fungera, för att vuxna barn ska kunna flytta ­hemifrån och för att människor ska vilja bilda familj – och på den punkten har marknaden och politiker inte ­levererat. Dels för att en historiskt stor del av samhällsekonomin och ­enskilda individers tillgångar och skulder i dag är ­kopplade till bostadsmarknaden, ­vilket skapar en stor känslighet för förändringar som ränte­höjningar.

Du nämner att ­fram­för allt en generation har ­blivit blåst: de unga. Berätta!
– För att få en hyresrätt i Stockholm måste du stå i kö i åratal och den kraftiga prisuppgången på bostäder de senaste decennierna gör att unga som vill köpa en bostad måste betala så otroligt mycket mer än tidigare generationer. De unga måste ta mer i lån, vilket innebär en högre risk. Men de köper utifrån den falska premissen att bostadspriser bara kan gå upp. Det är en saga som inte stämmer med verkligheten; även om det har lönat sig att äga sin bostad för föräldragenerationen är det inte säkert att det alltid kommer att vara fallet.

Läs ocksåHyresgäster förlorarna när ränteavdrag slopas för snabblån - fortsatt skatterabatt för luftballong

Hur har din egen bostadsresa sett ut?
– Min egen bostadsresa har jag min fru att tacka för eftersom hon kom in på marknaden före mig. För några år ­sedan sålde vi bostadsrätten i Stockholm och flyttade till ett hus i Lund. Hur det ska bli för mina barns generation vågar jag knappt tänka på; idag krävs det en ­mindre förmögenhet för att ta sig in på bostadsmarknaden i de ­större ­städerna. Jag tänker att det är ganska sjukt att ­bostäder har blivit livets ­stora ­finansiella tillgång för vissa medan de som hyr sin bostad har kommit att ses som ­förlorare. I framtiden hoppas jag att det kommer bli mer balans så att hyresrätt ses som en lika naturlig ­boendeform som att äga och att valet inte bara ­handlar om ­ekonomi.

Foto: Thron Ullberg

Vad är hemkänsla för dig?
– Det är nog det liv man fyller ­hemmet med. Man kan ju fylla sitt hem med ­möbler och prylar men om där inte finns liv är det ganska värdelöst. Jag tänker att ”liv” är sådana saker som att gå upp på morgonen och ge katten mat, att titta ut i trädgården och se en kanin eller igelkott och att höra barnen komma ner för trappan. Min favoritplats i hemmet är vardagsrummet där familjen samlas eller – om jag vill dra mig undan – badkaret; jag älskar att bada.

Vilket är det värsta ­stället du har bott på?
– När jag jobbade på tidningen Affärsvärlden för runt tjugo år sedan var vi några journalister som fick åka på en stipendieresa till ­Mumbai i ­Indien. Vi ­bodde på ett ­jättefint hotell men ute på gatan ­möttes man av bottenlös fattigdom. Det var ­deppigt. En dag var det en pojke i tioårsåldern som ville sälja saker till oss. När vi ­senare på kvällen kom ­tillbaka till ­hotellet ­efter att ha varit på någon ­absurt lyxig nattklubb fick vi kliva över ­honom; han låg och sov på ­trottoaren. Då gick ­hjärtat sönder.

Läs ocksåHundratals stiftelser och fonder: Här kan du med tunn plånbok få välbehövlig hjälp

Berätta om en granne som du minns!
– Här i Lund har vi många väldigt trevliga grannar. Men även på Södermalm i Stockholm där vi bodde tidigare hade vi fina grannar och en stor förening med inner­gård. Det var lite Bullerbyn-känsla; barnen lekte och någon kunde ställa sig och spontangrilla en varm sommarkväll. Den där sammanhållningen är faktiskt det jag saknar mest med Stockholm.

Om du var bostadsminister, vad skulle du göra då?
– Då skulle jag kalla alla partier till ett möte och säga: Vi går inte ut från det här rummet förrän vi har kommit fram till 50 punkter för hur vi kan ­förbättra Sveriges bostadsmarknad. Även om man kan ha olika politiska preferenser så finns det redan ett helt smörgåsbord av förslag på åtgärder som forskare har tagit fram och skrikit sig hesa över. Dagens bostadssituation går att lösa, men inte utan att någon grupp måste ge ifrån sig något; kanske borde det vara de som har tjänat mest på de senaste decenniernas prisrally.