Anita, 92, får ingen ramp av kommunen – en av tusentals som idag nekas bostadsanpassning

Anita Lundström, 92, står på farstukvisten utanför hyreshuset på Brogatan i Skellefteå.

Hon släpper försiktigt taget om rollatorn och tar tag i räcket med ena handen. Den andra sträcker hon ut åt sidan för att hålla balansen.

Läs ocksåSå kan du få hjälp i hemmet när du blir äldre – och det här kan du kräva

Det är bara några trappsteg ner till vägen där den andra rollatorn väntar, men Anita är rädd. För ett år sedan ramlade hon precis här när hon befann sig i samma situation. Hon föll framåt och bröt nyckelbenet.

– Det har jag sviter av än idag. Det är därför jag är så ofräsch som jag är, säger Anita och syftar på hennes försämrade fysik.

För att undvika fler olyckor vände hon sig till Skellefteå kommun och ansökte om bostadsanpassningsbidrag.

Läs ocksåHyresnämnden lät mannen behålla lägenheten – nu är han häktad för knark och vapen

– Jag skulle vilja ha en ramp så att jag kan putta upp och ner rollatorn utan att behöva vara orolig för att ramla, förklarar Anita.

Hon ser också fler fördelar. Kan hon använda rollatorn så skulle hon kunna utnyttja handtagen för att hänga på en påse eller handväska som hon annars har svårt att få med sig. Anita skulle även ha möjlighet att ta in rollatorn, som annars utsätts för snö och is så här års.

Anitas dotter hjälpte till att skriva ansökan om bostadsanpassningsbidrag till kommunen. Ingen av dem anade att en förfrågan om ett par meter aluminium skulle få både nämnd och rådmän att lägga sina pannor i djupa veck.

Läs ocksåAnvänder för lite el hemma – höll på att bli vräkt

Vi återkommer till Anita strax, efter att ha tittat lite närmare på regler och andra rättsfall.

Så säger lagen – och så kan domen falla

Som funktionsnedsatt har du laglig rätt att få hjälp med att kunna leva ett så självständigt liv som det är möjligt i din bostad.
Om du behöver anpassa ditt hem kan du därför söka bidrag hos kommunen. Pengarna ska användas till åtgärder så att du får en fungerande vardag. Det innebär att du ska kunna förflytta dig i och ur bostaden, sova och vila, laga mat och sköta hygienen.

Men för att få bidrag finns det flera grundläggande kriterier att uppfylla.

• Åtgärden ska vara knuten till permanentbostaden eller till marken intill byggnaden.
  Exempel på invändiga åtgärder kan vara att byta ut badkar mot dusch, sänka köksbänken eller ta bort trösklar mellan rummen för att obehindrat ta sig fram med rollator eller rullstol i bostaden.
  Utvändiga anpassningar för att kunna ta sig in och ut ur sin bostad kan vara en entréramp, automatisk portöppnare eller en trapphiss.
• Det ska handla om så kallade fasta funktioner.
  Vilket enkelt förklarat är anordningar, inredning eller hjälpmedel som inte vanligen följer med i en flytt. Men gränsdragningarna är inte självklara.
• Fastighetsägaren har vetorätt.
  En absolut förutsättning för att få igenom en bostadsanpassning är att fastighetsägaren accepterar omgörningen. Det är den som ansöker som ansvarar för att inhämta ett godkännande.
• Komplettera – inte renovera.
  Du kan nekas anpassning om fastighetsägaren slarvat med underhållet. Bidrag ges inte om det innebär att befintlig standard höjs. Det är fastighetsägarens ansvar att sköta om och bekosta underhållet av lägenheterna och huset.
• Du har bevisbördan.
  I samband med ansökan ska du kunna styrka behovet. Därför krävs det ett intyg av arbetsterapeut, läkare eller annan sakkunnig som visar att de åtgärder bidraget sökts för är nödvändiga med hänsyn till funktionsnedsättningen.

Om du får ett nej av kommunen kan du överklaga beslutet till förvaltningsrätten. Det finns 12 förvaltningsrätter i landet.

Hem & Hyra har granskat alla domar i Norrlands tre förvaltningsrätter åren 2022-2024, vilket visade att bara 19 av 113 överklaganden lönade sig helt eller delvis.

Nästa instans är kammarrätten, som endast prövar fall som är av särskilt rättsligt intresse. Ännu färre fall prövas i den slutliga instansen Högsta Förvaltningsdomstolen.

Här är några exempel på beslut som överklagats.

Regelverket är inte vattentätt och varje ansökan bedöms alltid individuellt utifrån tolkningar av lagtexten.

Som i Anita Lundströms fall.

När hon ansökte om bostadsanpassning skickade hon med arbetsterapeutens utlåtande om att trappan medförde en fallrisk för henne – att hon kan ramla i trappan hade hon ju visat prov på redan.

Förutom den oläkta nyckelbensfrakturen har Anita bältros, och en naturligt nedsatt ork och styrka till följd av hög ålder.

Hon fyller 93 år i juni och bor ensam i en trerummare med kök på entréplan, men klarar vardagsbestyren i stort sett på egen hand. Anita har färdtjänst, men kan med stöd av rollatorn ta kortare promenader utomhus. Om underlag och väder tillåter.

Ett populärt utflyktsmål är Stigs konditori som ligger alldeles intill.

– Ja det är nästan lite för bra och nära, man kanske är där lite väl ofta, skojar Anita.

Hon ler med hela ansiktet och ser lite sådär pillemarisk ut på ögonen.

Foto: Oscar Broström

Lika glad var hon inte när hon plockade upp Skellefteå kommuns besked ur brevlådan och läste svaret på sin ansökan. Kommunen meddelade nämligen att de inte tänkte bekosta en ramp.

Enligt bygg- och miljönämndens tolkning av intyget från arbetsterapeuten klarar Anita av att gå i trappan, rent fysiskt, även om det går långsamt. Att kunna ta med rollatorn in, eller få med sig en påse från affären på handtaget, anses inte relevant.

– Jag och min dotter blev väldigt förvånade. Vi trodde ju helt säkert att vi skulle få den godkänd, säger Anita.

Kommunen: Ingen nödvändig åtgärd

Bygg- och miljönämnden i Skellefteå kommun skriver i sitt beslut: ”Montering av ramp är inte en nödvändig åtgärd för att bostaden ska vara ändamålsenlig för Anita Lundström. En rullator behöver inte förvaras inomhus och kan således lämnas ute nedanför trappan.”

Nyckelbensfrakturen avfärdas med att den är övergående och kommer att läka så småningom: ”Att få hem matvaror under en konvalescenstid är inget som berättigar till bostadsanpassningsbidrag.”

Men Anita och hennes dotter Iréne gav inte upp. De skickade in en överklagan till förvaltningsrätten i Umeå.

Och där fick de rätt. Tre av fyra nämndemän, vilket ledde till ett majoritetsbeslut, ogillade kommunens resonemang.

Förvaltningsrätten: Ska inte behöva hålla i sig med båda händer

Umeås förvaltningsrätt anser att Anitas intyg tvärtom tydligt visar att det finns en fallrisk och att hon inte ska behöva hålla i sig med båda händerna i räcket för att ta sig upp- och nerför trappan.

Förvaltningsrätten tycker också att det är rimligt att Anita ska ha möjlighet att förvara rullatorn under tak alternativt ta med sig den in.

”Risken är överhängande att hon inte kommer kunna använda rullatorn vintertid, till följd av snö och isbildning” skriver förvaltningsrätten i sitt beslut.

Trots att Anita fick rätt vägrar Skellefteå kommun vika ner sig.

Nämnden reagerade i stället med att överklaga domen till Sundsvalls kammarrätt. Kommunen vill ha en praxis för framtida bedömningar av liknande fall. Man menar att det kan få stora ekonomiska konsekvenser för kommunerna runtom i Sverige om de ska ”bevilja bidrag till åtgärder för att se till att hjälpmedel för utomhusbruk ska kunna förvaras inomhus”.

Anitas fall bedöms därför som unikt och domen kan vara vägledande för många andra beslutsärenden med liknande förutsättningar.

Åldern har ingen betydelse

När Hem & Hyra ringer upp Jörgen Lindkvist, enhetschef på Skellefteå kommun, säger han:

– Det är viktigt från vårt perspektiv att vi anpassar för människor, inte för hjälpmedel. Därför kan vi inte anpassa för att hon ska få med sig utomhusrollatorn så att den står under tak.

Men är det verkligen nödvändigt att dra det här så långt, inte minst med tanke på att Anita ju är 92 år?

– Vi kan inte undvika att ta ett ärende vidare som kan vara principiellt viktigt bara för att personen är äldre. Har man rätt till det så har man det, oavsett om man är 92 år eller yngre. Det spelar ingen roll om det är en liten eller stor sak, säger Jörgen Lindkvist.

Kammarrätten förväntas komma med ett beslut senare i vår.

En långdragen process

Anita i Skellefteå har nu kämpat i mer än ett år för sin ramp. Oron för att ramla gör att hon ofta tvekar att gå hemifrån.

Vad tänker du om att du ännu inte fått någon ramp?

– Vad kan jag göra? Det hjälper ju inte heller att flytta. Jag trivs ju bra här i övrigt.

Anita greppar handtagen på rollatorn och vänder i sakta mak tillbaka in. Det är för halt att ge sig ut i dag. Hon tar inga risker.

Det blir inget besök på Stigs konditori den här dagen.

– Det känns för oroligt med trappan. Jag känner mig inte trygg, säger hon.