Ann-Louise, 47, är fast i lägenheten efter hjärnblödningen – nekades förtur: ”Måste härifrån”
Vi sitter i en 60 kvadratmeter stor lägenhet i Lyckeby. Sonen har köpt kakor och kaffe innan han gick till jobbet. Ann-Louise skulle inte kunna ta sig ut själv. Varje mening tar lite extra tid och omsorg, hjärnblödningen orsakade en hjärnskada. Något smäller och Ann-Louise grimaserar.
– Det skär som blixtar i huvudet, det är väldigt lyhört här, jag klarar inte höga ljud, säger hon.
Den 24 november 2015 förändras Ann-Louise Söderboms liv. Det börjar med huvudvärk, sedan faller hon ihop. Hon hör folk runt omkring när ambulansen hämtar henne men kan inte prata. Ett kärl i hjärnstammen har spruckit och prognosen ser illa ut. Hon är då en 39 år gammal trebarnsmamma som älskar ridning.
Hon kan först inte tala, stå, gå och knappt se. Till en början bor hon hemma hos föräldrarna. Hon arbetstränar och börjar så småningom jobba på deltid i Ronneby kommun. Lyckligtvis stod Ann-Louise redan i bostadskö sedan många år hos Karlskronahem. En dag hör de av sig och erbjuder en nybyggd lägenhet på 80 kvadratmeter.
Från drömlägenhet till desperation
Lägenheten är stor nog för att ta med sig rullatorn in på toaletten och eftersom den är nybyggd är den tillgänglighetsanpassad. En så kallad manoped, ett träningsredskap för att träna motoriken inomhus; får plats. Hyran ligger på cirka 11 000 kronor, men Ann-Louise klarar kostnaden.
– Lägenheten var en dröm. Jäkligt bra anpassad, nybyggd och helt perfekt. Stort, öppet, lätt att ta sig, det var suveränt. Där kunde jag andas och utvecklas.
Efter fem år blir Ann-Louises hälsa sämre och hon blir sjukskriven på heltid. När det sker inser hon att ekonomin inte går ihop och får panik.
– Min chef hjälpte mig att skriva ett brev som jag skickade ihop med läkarintyg för att jag skulle få förtur till en billigare lägenhet som ändå var handikappanpassad.
Hon har hittat en lämplig lägenhet hos Karlskronahem i Nättraby som hon vet är ledig. Det skulle dessutom vara närmre till anhöriga som kan hjälpa henne i vardagen. Men det blir ett nej från bostadsbolaget.
– Eftersom jag redan hade en mycket bra anpassad lägenhet så kunde de inte ge förtur.
De tog inte hänsyn till att du inte hade råd att bo kvar?
– Nej, inte alls.
På papperet följde Karlskronahem sina förtursregler. I ett brev till Ann-Louise skriver dåvarande marknadschef:
”Behov av närhet till anhörig och lägre hyra är dessvärre faktorer vi inte kan ta hänsyn till.”
Men när Hem & Hyra frågar Rasmus Rasmussen, vd för Karlskronahem fram till sista maj i år, varför Ann-Louise fick avslag på sin ansökan om förtur svarar han att det som skett är ”olyckligt”.
– Om det hade kommit till min kännedom så hade beslutet troligen blivit något annat.
Han menar att saker och ting har förändrats sedan han tillträdde för tre år sedan.
– Vi måste försöka hjälpa folk. Får man en stroke och bor i en fyra för att man tycker man har råd med det och ekonomin sedan försämras, då är min uppfattning att vi i dag skulle hjälpa till att erbjuda något mindre, säger Rasmussen.
Röriga förtursregler
Rätten till förtur för den som har särskilda behov på bostadsmarknaden ser olika ut var i landet du bor.
Enligt intresseorganisationen Sveriges Allmännyttas senaste enkät ger ungefär två tredjedelar av de kommunala bostadsbolagen någon form av förtur. Vanligast är att det ges till personer som har fått jobb i en ny kommun och därför behöver flytta.
Endast fyra av tio bostadsbolag svarar att de ger förtur till personer med lättare funktionsnedsättning. Lika många ger också förtur till personer med medicinska eller sociala skäl.
Men vilka människor som ryms inom de olika begreppen är inte helt enkelt att få svar på.
– Det är svårt att få grepp om vad som ingår i förtur, till exempel kan våld i nära relation ibland falla under ”medicinsk och social förtur”, berätta Åsa Schelin, expert på boendefrågor hos Sveriges Allmännytta.
Hem & Hyra har ställt frågor till 41 kommunala bostadsbolag i sydöstra Sverige om deras förtursregler. 18 av dem, alltså knappt hälften, svarar att de ger medicinsk förtur. De flesta ger förtur enbart till nuvarande hyresgäster, ett fåtal även till nya sökande. Men det är också uppenbart att reglerna tolkas olika på olika ställen.
Byggebo i Oskarshamn ger exempelvis ingen förtur av medicinska skäl, men svarar att det ändå kan göras ”individuella bedömningar av en boendekonsulent”. Ödeshögsbostäder säger att de kan försöka hjälpa till om de får frågan, även om det inte finns någon förtur officiellt. Gislavedshus kräver starka medicinska skäl.
I regel styrs förtursregler av en kommuns bostadssociala politik och utifrån kommunens behov.
– Men för många är det ett väldigt litet nålsöga att komma igenom, säger Åsa Schelin på Sveriges Allmännytta.
Det vet Ann-Louise redan om. Ann-Louise ber sin smarta Google-högtalare att sänka volymen. En bra hjälpreda för den som inte rör sig fort till volymkontrollen.
Sveriges Allmännytta är en intresseorganisation för över 300 kommunala och privata bostadsföretag. I deras årliga enkät om bostadssociala frågor framgår att 39 procent ger förtur till personer med lättare funktionsnedsättning som behöver flytta. ”Lättare funktionsnedsättning” kan betyda äldre personer som har svårt att gå i trappor.
Lika många ger också förtur till personer med medicinska eller sociala skäl.
– Det är svårt att få grepp om vad som ingår i förtur, till exempel kan våld i nära relation ibland falla under ”medicinsk och social förtur”, berättar Åsa Schelin, expert på boendefrågor hos Sveriges Allmännytta.
I regel styrs förtursregler av en kommuns bostadssociala politik och utifrån kommunens behov. Bostadsbolag kan också själva bestämma att ge förtur av till exempel medicinska skäl.
– Men för många är det ett väldigt litet nålsöga att komma igenom, säger Åsa.
Det vet Ann-Louise redan om. Ann-Louise ber sin smarta Google-högtalare att sänka volymen. En bra hjälpreda för den som inte rör sig fort till volymkontrollen.
Eftersom hon var tvungen att hitta en billig lägenhet snabbt efter Karlskronahems nej blev lösningen en tvårummare hos Victoriahem i Lyckeby, med en hyra på 7300. Det är ett boende som knappt fungerar.
Trösklarna är borta och ett garage för permobilen finns utanför, det är det enda som är anpassat för Ann-Louises funktionsnedsättning. Permobilen är för stor för att användas inomhus, så i stället tar hon sig fram med hjälp av rullator. Badrummet är en kamp att ta sig in i. Hon kommer inte in med rullatorn i sovrummet och får ha sängen i vardagsrummet.
– Jag måste härifrån, säger hon.
Jakten på ett drägligt boende
Tillbaka till sonen, som är 22 år. Han har flyttat in för att kunna hjälpa sin mamma att klara av tillvaron. Ann-Louise har ansökt om personlig assistans hos kommunen, men nekas. En myndighet bekräftar behovet, en annan säger nej; Försäkringskassan bedömning är att hon har rätt till 15 timmar i veckan, men behov under 20 timmar är kommunens ansvar. Hon har överklagat beslutet och hoppas få hjälp.
Om din son flyttar ut idag, vad skulle hända då?
– Det går inte.
Vad hjälper han till med?
– Lagar mat, brer mackor, dammsuger…
Vi får ta en paus. Känslorna är starka, och Ann-Louise måste samla sig för att hitta orden. Behovet av hjälp av någon förändras inte helt av en flytt, men i en mer lämpad lägenhet skulle hon åtminstone kunna klara av fler saker och ha ett mer aktivt liv.
Hon söker ständigt efter lämpliga lediga lägenheter på bostadsmarknaden, hittills utan framgång. För en människa med funktionsnedsättning kan det vara svårt att hitta, speciellt om ekonomin bara tillåter billigare och mindre lägenheter som ofta inte fungerar utrymmesmässigt.
Många äldre lägenheter är olämpliga. Ett problem som Rasmus Rasmussen känner igen. Karlskronahem har många trevåningshus byggda på 1950- och 60-talen. Två tredjedelar av beståndet är byggt före det så kallade miljonprogrammet sent 1960-tal.
– De är väldigt kompakta och med små badrum och trånga trapphus. De är inte anpassade till folk som har rörelseproblem. Man kan ju ansöka om bostadsanpassning men det räcker inte hela vägen, säger han.
En av Ann-Louise katter ger sig till känna. Smiter under bordet. Kaffet har kallnat. Orden har lagt sig.
Kan du bo i en så här trång lägenhet i längden?
– Nej. Jag orkar inte ta hem någon, inte ens mina barn med sina respektive. Det blir att vi får stå på led och att jag riskerar att köra på någon med min rullator. Jag vet inte vad jag ska göra.
