Arne Weise: Jag tänker inte ett djävla dugg på kroppen
Inga jakttroféer på väggen. Ingen chokladfontän i trädgården. Ingen julgran i vardagsrumshörnet.
Efter 60 år i tv-branschens förstafemma har Arne Weise hunnit bli hela Sveriges jul- och naturfarbror, med fler kändisfester och osannolika anekdoter på sitt samvete än hela det övriga SVT-stallet tillsammans. Ändå är det få saker i den anspråkslösa enrummaren som vid en första anblick vittnar om hyresgästens storhet.
Först ett par steg in skymtar något bekant i den smala hallen bort mot kokvrån; en kortvägg tapetserad med löpsedlar från landets två kvällstidningar. Samtliga tjocka rubriker bär hans eget namn.
”Weise om rädslan när minnet sviker”, lyder en av dem.
– Det är såklart inte roligt när barnbarnen undrar om jag ska dö. Men jag blir för egen del över huvud taget inte upprörd längre, konstaterar han.
Faktum är att tv-mannen har ett dubbelbottnat förhållande till tabloidpressen. Att omnämnas i tidningen är i sig en form av smicker – även om orden som skrivs inte alltid är så smickrande.
om biografier. Mandelas ser jag fram emot att läsa.”
Från 50-talet fram till nutid har allt från hans stormiga äktenskap och tidigare alkoholproblem till bordellbesöken i Italien i yngre år avhandlats på nyhetsplats.
Varenda notis finns samlad i skåpet under tv:n, årsvis sorterade i buntar.
– Det har blivit en lite hysterisk grej.
Tanken är att jag ska klistra in allt det där i album i kronologisk ordning när jag inte jobbar längre. Om hjärtat håller. Men det lär aldrig bli av.
Hyresrätten på Gärdet i Stockholm har varit hans sedan uppbrottet från tredje och sista hustrun på 90-talet. Sedan dess har inga damer stigit över tröskeln. Den forne kvinnokarlen Weise betraktar sig numera som en ensamvarg.
– Ibland kan det kännas lite tomt här.
Men å andra sidan upplever jag fortfarande så himla mycket människor i mitt yrke att det känns fruktansvärt skönt att komma hem till tystnaden.
Förr vantrivdes han en aning och försökte ett tag byta till något större. Jämfört med de rymliga villorna han delat med sina fruar kändes lägenheten som ett ”råttbo”. Med tiden blev dock bristen på utrymme en tillgång. Att färdas över hela golvytan tar blott några sekunder och att hålla dammråttorna i schack kräver minimal ansträngning.
– Man kan säga att här är per definition lättstädat. Jag har nämligen en duktig flicka som kommer hit och röjer upp med jämna mellanrum åt mig, skrockar han.
Något motvilligt räknar tv-legendaren upp ytterligare en fördel med en mindre bostad: det blir lättare att fördriva mörkret.
– Naturligtvis är detta genant för en vuxen man att erkänna, men jag är väldigt mörkrädd. Vilket mina vänner gärna retar mig för.
Hans första hyresbostad var ett litet rum hos en pensionerad major på Östermalm i Stockholm under 50-talet.
Exmilitären var sträng och avskydde såväl oväsen som fruntimmer – något som beredde vissa hinder för vår snabbt stigande radiostjärna.
Inte förrän den hetlevrade gamle mannen somnat vågade en ung Arne Weise smussla in damerna på kammaren.
– Gubben visste allt om mig och mitt liv och brukade ständigt fråga ut mig med sin befälsröst. Nästa stora steg i bostadskarriären tog han något år senare genom att kliva in på chefens kontor.
Med största ödmjukhet redogjorde Arne Weise för situationen: han var 26 år gammal, redan en folkkär röst i etern men saknade lämpligt boende för sig själv och sin blivande fru.
– 14 dagar senare hade vi en trea i Fruängen. Det var bara att flytta in. Att få kontrakt på en egen lägenhet var en oerhörd lättnad.
I samma andetag beklagar sig tv-mannen över hur verkligheten ser ut för dagens 26-åringar. De 289 000 unga vuxna som tvingas bo kvar hos sina föräldrar för att de varken kan hitta en hyresrätt eller har råd att köpa eget.
Som inte får hjälp av en mäktig radiochef.
– Jag tycker att det är åt helvete med utförsäljningen av hyresrätter, uppriktigt sagt. Vi har en växande skara arbetslösa ungdomar som inget annat vill än att göra karriär. Var ska de bo?
Sedan skiner han plötsligt upp i ett pojkaktigt flin.
– De får väl helt enkelt göra som jag och gifta sig rikt. Även som frånskild äldre man gillar Arne Weise att bli omhändertagen i hemmet. Att slippa bry sig om snöskottning, läckande kranar eller tak som ska bytas.
Någon händig karl har han aldrig varit.
– Jag älskar att bo i hyresrätt. Man behöver inte ta ansvar för något. Är det fel på toaletten lyfter man bara på luren, och pang, så är delarna utbytta inom en halvtimme.
För några år sedan erbjöds samtliga boende i huset att köpa loss sina lägenheter. När förhandlingarna strandade var Arne Weise troligen den ende som jublade.
– Jag var så glad över att slippa allt det där. Att smita undan ansvaret. Det är bäst att låta personer som vet vad de sysslar med ta hand om fastigheten i stället för att vi som bor här ska stå där nere och sköta pannan.
att se hur man åldrats”, säger Weise.
Ljudet av en siren på gatan tre trappor nedanför bryter hans tankekedja. Ambulanser får honom alltid att tänka på döden – ett ämne som på senaste upptagit en allt större del av tillvaron.
Två veckor tidigare, bara dagar efter sin 84-årsdag, kände Arne Weise hur alla krafter rann ur honom på väg hem från mataffären. Hjärtat rusade och lungorna skrek efter syre.
På sjukhus konstaterade läkarna hjärtflimmer och han tvingades genomgå elchocksbehandling.
Utöver de piller han tar för sina magsmärtor är medicinhyllan nu även utrustad med blodförtunnande medel för att motverka proppar. Ändå vägrar Arne Weise göra avkall på livets goda. Godisskålen gapar aldrig tom och glass slinker ner i stora lass.
– Är du 84 år får du räkna med visst slitage.
Men jag tänker inte ett djävla dugg på kroppen och lever fruktansvärt osunt. Och det får man också betala för.
Sprit eller tobak har den forne storrökaren och festprissen dock inte rört på över 20 år. På bordet i vardagsrummet står tre whiskykaraffer prydligt uppradade. Samtliga helt tomma.
– Faktum är att jag blev besviken över hur lätt det var att lägga av med båda två.
Jag hade tänkt få njuta betydligt mer av mitt martyrskap. Det har varit betydligt svårare att sluta med tjejer.
Han låter handen fara längsmed armstödet på den söndernötta 50-talsfåtöljen. Den första möbel han någonsin köpt – och från vilken han ibland inleder tv-programmet ”Minnenas television”.
Just här hoppas han få slumra in – medan kameran fortfarande rullar.
– Drömmen är att säga ajöss till svenska folket och så bara dör man. Jag vägrar bli en del av vårdapparaten. Nä, jag stannar här tills jag stupar.
- Sjömän. ”Min syster Lillemor är en duktig konstnärinna. Jag gillar de här spanska sjömännen som spelar schack på en krog i Barcelona.”
- Kristall. Vid Kristallengalan 2013 fick Arne Weise hederspriset för sitt livsverk i tv. Trofén är en av hans käraste ägodelar.
- Öppna spisen: ”Mitt storverk. Den såg för djävlig ut när jag flyttade in. Så jag målade om med färger som liknar tegel och murbruk.”
- Favoritfåtöljen. ”Har varit med sedan 50-talet och var första möbeln jag köpte. Den ska kläs om. Jag har hittat duktig tapetserare.”
- Bor: 30 kvadratmeter på Gärdet i Stockholm samt fritidshus på Blidö.
- Hyra: Drygt 5 000 kronor.
- Gör helst hemma: Tittar på kassetter av mig själv i tv eller urklipp från tidningar. Jag sparar allt.
- Plus med att hyra: Någon annan tar hand om allt.
- Minus med att hyra: Alldeles för hög hyra.
