Birgit, 95, bor i en stuga med vedspis – får inte flytta till systerns äldreboende
På en gräsyta mellan järnvägen och Mälaren i Kvicksund står en rödmålad före detta banvaktarstuga. Det lilla huset från 1870-talet har varit Birgit Lindströms hem sedan 40 år tillbaka.
En solig och varm majdag visar sig huset och trädgården från sin allra bästa sida. Plommonträdet står i blom, vattnet blänker bakom granhäcken, fåglarna kvittrar och i rabatterna lyser det blått och gult av förgätmigej och gullviva. Men Birgit ser inte det vackra längre. För henne har huset mer blivit ett fängelse de senaste åren.
– Jag går mest mellan vardagsrum och kök. Ibland tittar jag ut genom fönstret och ser en bil köra förbi, säger hon.
Högg ved
Fram till för fem år sedan högg snart 96-åriga Birgit sin ved själv. Men åldern tar ut sin rätt och numera får hon hjälp av sönerna med veden. Badrummet ligger på övervåningen och Birgit kommer bara upp dit med hemtjänstens hjälp, när hon får sin dusch en gång i veckan. Sina behov gör hon numera på en toasits med hink under i vardagsrummet, och tvättar sig gör hon i köket. I vardagsrummet står också bäddsoffan där hon tillbringar nätterna och sover middag. Att gå uppför den branta spiraltrappan till sovrummet är inte att tänka på.
På grund av yrsel har Birgit ramlat flera gånger.
– På nätterna kan jag ligga och tänka på att tänk om mamma ligger där i farstun på morgonen och har brutit sig, säger sonen Åke Lindström.
Fick avslag
I höstas sökte Birgit till äldrenämnden i Västerås om att få komma till särskilt boende. Hon kände att hon inte orkade med en vinter till i huset. Men nämnden gav henne avslag. Birgit är inte den enda – under 2023 fick 51 personer avslag på sina ansökningar i Västerås kommun medan 253 fick bifall. Med sonhustruns hjälp överklagade hon beslutet till förvaltningsrätten – men fick nej även där. Hem & Hyras granskning visar att de flesta som överklagar får nej i förvaltningsrätten. Motiveringen i Birgits fall är att hon anses för frisk för särskilt boende för äldre och att hemtjänsten kan lösa hennes hjälpbehov. Bostadens utformning är inte skäl för att få särskilt boende, står det i beslutet.
– De har ingen empati, det känns fyrkantigt. Det är inte värdigt att sköta sin hygien i diskhon. Om man ska vara cynisk är det ju så att om morsan var konstig i huvudet skulle hon ha fått hjälp. Nu är hon pigg i huvudet men kroppen säger ifrån, säger sonen Åke Lindström.
Förvaltningsrätten tycker att Birgit kan söka en lägenhet på den vanliga bostadsmarknaden.
– Det kan hon ju göra, men risken är att hon blir dålig och måste flytta igen. Hon behöver bo på ett ställe där hon kan få omvårdnad och där det är varmt, säger Åke.
– Ja, jag känner mig isolerad här. Jag skulle vilja bo bland folk och där någon kan titta till en. När min syster Maj-Britt flyttade till äldreboende sa hon ”nu väntar jag bara på dig”. Men jag får ju inte komma dit, säger Birgit.
Vattnet fryser
1955 flyttade hon med sin man till Kvicksund från Ängsö utanför Västerås, efter att maken fått jobb vid Statens järnvägar som brovakt. Kvicksund ligger både i Sörmland och i Västmanland, med en lång järnvägs- och bilbro emellan. Birgit och Helge, som avled för tio år sedan, bodde först i en banvaktarstuga vid brofästet. När den var tvungen att rivas flyttade de till den nuvarande, i början på 1980-talet.
Stugan är dragig och när det är riktigt kallt fryser vattnet i ledningarna. På vintern kan det vara 16 grader inomhus när Birgit kliver upp.
– Den västliga vinden är förskräcklig. Jag har fått tejpa för nyckelhål och fönster. När man är ung, så går det. Men inte nu längre.
Får tårar i ögonen
Stöttad på bägge sidor av de båda sönerna Åke och Klas, tar sig Birgit ut på den mjuka gräsmattan. Hon pekar mot ett mäktigt träd.
– Den där jättekastanjen fraktade min man hit på båt för 40 år sedan. Jag tog emot den på bryggan.
Birgit får tårar i ögonen.
– Det är så tråkigt att det ska vara så här. Det spelar ingen roll att det är fint runtomkring.
Amanda Grönlund är kristdemokratiskt kommunalråd och ordförande för äldrenämnden i Västerås.
– Om man har omfattande vårdbehov som inte kan tillgodoses hemma, ska man söka och bli beviljad särskilt boende, säger hon.
Är det rimligt, att som i Birgit Lindströms fall, hänvisa till den ordinarie bostadsmarknaden?
– Om behoven kan tillgodoses på den ordinarie bostadsmarknaden är det ett förstahandsalternativ. Man gör alltid en individuell bedömning av vårdbehovet här och nu. Lagstiftningen ser inte ut så att man kan flytta till ett äldreboende ifall man skulle bli sämre. Man kan också ansöka om särskilt boende hur många gånger man vill. Situationen kanske ser annorlunda ut än vad den gjorde för tre månader sedan.
Många blir hänvisade till att de kan klara sig med hjälp av hemtjänsten, trots att de själva vill komma just äldreboende med den trygghet och det sociala sammanhang det innebär. Varför det?
– Generellt sett vill de flesta bo hemma. Det är också skört att flytta äldre personer. I den allra bästa av världar flyttar man innan man har blivit sjuk till en bostad där man kan bo så långt det är möjligt. Men ofta kommer man på det för sent, när benen inte längre bär.
