Bomben förstörde deras hem – ”Det har varit traumatiskt”
Klockan var 9.01 fredagen den 7 juni 2019 när det första samtalet nådde SOS alarm. En kraftig smäll hade hörts från de centrala delarna av Linköping. Fler larmsamtal kom in och det stod snart klart att något allvarligt hänt på Ådalagatan.
Enligt polisen är explosionen en av de kraftigaste som inträffat i Sverige. Utredarnas bedömning är att mellan 20 och 30 kilo dynamit användes och polisen misstänker att sprängladdningen var riktad mot en man som bodde på Ådalagatan.
Men det var många fler än så som berördes. Fler än 200 lägenheter i kvarteren runt omkring fick skador av varierande grad. 37 av dem går fortfarande inte att bo i. Polis och räddningstjänst har beskrivit det som ett mirakel att ingen omkom eller skadades allvarligt.
Alba de León och hennes mamma var hemma när det small och lägenheten fylldes av dimma från krossat glas och damm. Med hjälp av en granne tog de sig ut på gården. Alba hade bara pyjamas på sig.
Emelie Hedlund var på jobbet i Mjölby den där morgonen. Det var genom oroliga släktingar som hon först förstod att något inträffat, sen såg hon bilderna på sitt krossade köksfönster i media.
— Jag önskar att någon, kanske polisen eller hyresvärden hade hört av sig så att jag inte hade behövt få veta på det sättet. Men jag förstår ju att de hade fullt upp, säger hon.
Emelie och hennes man tog sig hem så fort de kunde och lättnaden var stor när räddningstjänsten bar ut deras två katter som varit ensamma hemma på Ådalagatan 3.
Albas hem fanns på Ådalagatan 1, den trappuppgång som drabbades hårdast. Hon och mamman flyttade hem till Albas syster, något som hon tror var bra på fler sätt än bara för att få tak över huvudet.
— Jag fick tillbringa mycket tid med mina syskonbarn och det gjorde att jag kunde glömma det som hänt och bara vara i nuet, säger hon.
Hyresvärden Stångåstaden erbjöd Emelie rum i studentkorridor men med hänsyn till katterna valde de i stället att flytta hem till makens föräldrar. I september fick de en evakueringslägenhet i Södra Ekkällan. Men det visade sig vara för tidigt att pusta ut och komma till ro. Snart fick de evakuera igen och tillbringa ytterligare några veckor hos svärföräldrarna.
— Golvet var jätteslitet och när det skulle bytas så upptäcktes en vattenskada under. Det var jättejobbigt att behöva flytta igen, säger Emelie.
Dessutom tyckte paret att den kompensation som Stångåstaden erbjöd var för låg. Den öppna planlösningen innebar att golvet behövde brytas upp i både kök och vardagsrum samtidigt. De vände sig till Hyresgästföreningen som tryckte på och värden gick med på att höja ersättningen till motsvarande drygt 40 procent av månadshyran för de veckor som paret fick bo på annat håll.
Stångåstadens vd Fredrik Törnqvist känner inte till ärendet men beklagar det inträffade.
— Det är förstås en väldig otur om man måste bli evakuerad från sin evakueringslägenhet, säger han.
Men han betonar att de flesta av bolagets berörda hyresgäster varit nöjda med den hjälp de fått av sin hyresvärd. En undersökning som Stångåstaden beställt visar att 88 procent tycker att evakueringen fungerat bra.
— Det här är en otroligt omfattande händelse och det är klart att det finns saker som vi hade kunnat göra bättre. Men jag tror att vi tjänade mycket på att vi har ett system för hur vi ska hantera kriser. Första veckan hade vi 55 medarbetare som jobbade med det här på ett rullande schema, säger Fredrik Törnqvist.
Vad borde ni ha gjort bättre?
— I och med att det var en brottsplats så var det svårt att lösa praktiska grejer som hur man hanterar sopor och var hyresgästerna ska hämta sin post. Det är sådant som vi tar till oss.
Lena Andersson, ärendehandläggare på Hyresgästföreningen, tycker att både Stångåstaden och övriga hyresvärdar runt explosionsplatsen har hanterat situationen bra överlag.
— Vi har haft några ärenden med koppling till den här händelsen, men det var framför allt i början. Nu verkar det mesta ha löst sig, säger hon och betonar att hyresvärdar rent juridiskt inte har någon skyldighet att ordna med evakueringsbostäder men att de flesta ändå brukar försöka göra det om de kan få fram sådana.
— Det är egentligen något som hyresgästen får lösa med sitt försäkringsbolag, säger hon.
Efter fem månader hos systern kunde Alba och hennes mamma flytta in i en egen lägenhet, på Danmarksgatan. Det är en helt annan del av staden, men Alba trivs.
— Det är lite lyhört men det är ett lugnt område och det är väldigt grönt och fint.
Hon vill inte flytta tillbaka till Ådalagatan.
— Jag tror inte att jag skulle känna mig trygg där. Här är jag trygg.
Inte heller Emelie vill tillbaka.
— Om man bortser från det här med vattenläckan så är vi supernöjda med lägenheten. Vi har haft tur som fått ett radhus med egen liten trädgård och nu håller vi på att fixa med papper för att ta över förstahandskontraktet.
Men även om livet börjar återgå till det normala så har det varit ett tufft år, berättar hon.
— Det har varit traumatiskt. Jag var sjukskriven ganska många veckor i höstas och läkaren sa att det var akut stress på grund av det här. Det var när vi fick tillbaka våra saker som varit i förrådet och upptäckte att de fortfarande var fulla av glas. Då mådde jag inte bra.
Alba säger att hon har lämnat händelsen bakom sig.
— Jag är en person som är bra på att släppa grejer. Det är bara när jag hör höga ljud som jag tänker på det. Och så har vi pratat om att det kan vara bra att göra i ordning en ryggsäck med lite kläder och annat viktigt vid ytterdörren som man snabbt kan ta med sig. Men det har inte blivit mer än prat av det ännu.
Läs även: Hälften vill inte flytta tillbaka
