Boråspolisen Nadim Ghazale: ”Vi kan inte låta en etnifierad underklass samlas i de utsatta områdena”
På ytterdörrens brevlåda står två namn. Väl inne i lägenheten har Nadim Ghazale svårt att ta ett steg utan att kliva på någons sovplats. Här finns madrasser för minst elva personer. Kanske fler.
– De måste ha sovit ovanpå varandra, säger Nadim.
Situationen han just beskrivit utspelade sig vid en husrannsakan som Nadim och hans poliskollegor genomförde i ett av Borås särskilt utsatta områden för några år sedan. Och den är inte ovanlig.
För även om Borås, med sina knappt 74 000 invånare, bara är Sveriges 15:e största stad. Så finns det stadsdelar här som är mer trångbodda än förorter i landets största städer. I fallet som Nadim just berättat om handlade det om människor som bodde illegalt på en adress där de inte var folkbokförda. Men det finns även många exempel på trångboddhet där stora familjer bor, helt legalt, i alldeles för små lägenheter.
– Hur ska man som tonåring få ro att göra läxorna när rastlösa småsyskon drar runt och gör det omöjligt att koncentrera sig? Får vi inte bukt med trångboddheten på Hässleholmen och Norrby har jag svårt att se hur en stor del av ungdomarna där ska ha en chans att klara skolan, säger Nadim Ghazale.
Vi träffas på ett fik i närheten av polisstationen i Borås. Nadim Ghazale är kommunpolis. Men för många är han känd från sin medverkan i Veckans Brott i SVT, för sitt sommarprat förra året, som föreläsare, debattör och för den självbiografiska boken ”Från flykting till hela Sveriges polis” som kom ut i vintras.
– Fast när jag går på gatorna här i Borås är det inte många som känner igen mig. Eller också är folk så artiga och försiktiga att de låter mig vara i fred, säger Nadim, och tar en klunk av pressokaffet, hans favorit.
Medmänniskorna som krattade
Han var sju år när han, tillsammans med sin mamma och yngre bror, flydde från krigets Libanon till Sverige. De hamnade på en flyktingförläggning i Backamo utanför Ljungskile. Pappan anslöt senare. Nadim beskriver tiden på förläggningen som tuff, med dagliga bråk mellan frustrerade män och en ständigt malande ovisshet om familjen skulle få stanna eller ej.
– Vi lärde känna Eivor och Eva-Lena. De var aktiva i kyrkan och som jag kallar för mina första och kanske viktigaste krattare. De brydde sig om oss, bjöd in vår familj till sina hem och de hjälpte oss i kontakten med myndigheterna, säger Nadim.
Det där med krattare är något som Nadim ständigt återkommer till. Det handlar om personer som, enbart genom att vara schyssta medmänniskor, har bidragit till att han funnit sig till rätta i Sverige. Exempelvis barndomskompisen Tobbe i Ulricehamn, som såg Nadim som vilken unge som helst och aldrig gjorde någon grej av att han inte var född i Sverige.
– Det var när jag hängde hemma hos Tobbe som jag lärde mig svenska på riktigt. Det var han som förklarade att man inte kan säga att ”…ett plommon är socker” när man menar att ”…ett plommon är sött”, säger Nadim.
Men det handlar även om skolans rektor som tog vara på Nadims energi och gjorde honom till kamratstödjare. Om fotbollstränaren som såg den Nadims talang men som också orkade tjata på och fostra en bångstyrig tonåring. Och inte minst, om föräldrarna, som kämpade hårt för att ge familjen förutsättningar att lyckas.
– Utan alla de här personerna vet jag inte hur det hade gått för mig. 1990-talet var en tid då rasismen var tydlig i Sverige. Jag hade mycket aggressioner inom mig. Och ibland var det skönt att låta frustrationen över att känna sig felbehandlad eller accepterad slippa ut i form av våld, säger Nadim.
Att han blev just polis beskriver han som något av en slump. Den första tanken på att det skulle kunna vara möjligt kom när han vikarierade som gymnastiklärare. En elevs förälder, en mamma som själv var polis, uppmanade Nadim att söka till polishögskolan. Hon tyckte att det behövs poliser som han. Nadim förstod först inte riktigt vad hon menade. Men hur det var så sökte han och kom in. I dag ger han mamman rätt.
– Det behövs personer med olika typer av bakgrund, utseende och erfarenheter inom poliskåren. När jag möter en ung arg kille som är på väg åt helt fel håll gör mina egna erfarenheter av utanförskap och frustration att jag kan leva mig i hur han har det. Vad han känner och varför han gör som han gör. Jag säger inte att det löser alla problem, men det gör det lättare för mig att göra ett bra jobb. Och förhoppningsvis kan jag bidra till att han slår in på rätt spår igen.
”Bäst blir det när någon vågar utmana”
Han ser sig själv som en brobyggare. En person som försöker överbrygga avståndet mellan dem som står utanför, eller i utkanten av, samhället och de som redan har en självklar plats i det svenska samhället. Och som kommunpolis, med fokus på brottsförebyggande, tycker han att han hamnat helt rätt. För i det här jobbet får han möta skolbarn och svara på deras frågor. Ha kontakt med fritidsledare som finns nära ungdomarna och samverka med politikerna här i Borås.
– Men jag håller även i rättsutbildningar för nyanlända med information om alltifrån säkerhetsbälten till socialförsäkringssystemet och varför det är förbjudet att aga sina barn, säger Nadim.
Allra bäst blir det, enligt Nadim, när de han möter vågar fråga och även utmana det svenska systemet. Som när en förälder han mötte nyligen undrade hur det var möjligt att uppfostra barn utan aga. Och vad problemet egentligen var.
– Det är i de där diskussionerna, när vi vågar försvara och förklara våra regler som vi kan nå förändring. Jag kunde berätta att jag själv utsatts för aga när jag gick i en klosterskola i Libanon. Hur det påverkade mig och varför jag tycker att det sättet att uppfostra är fel, säger Nadim.
Misslyckad stadsplanering
Mycket positivt kan, enligt Nadim, uppnås just genom möten, information och utbildning. Men det finns andra, strukturella problem, som också behöver bekämpas. Den tidigare nämnda trångboddheten är ett av dem. Ett annat är segregationen i både bostadsområden och skolor. Nadim säger att det säkert varit goda intentioner bakom stadsplaneringen i såväl Borås som i andra svenska städer. Men att det inte har fungerat. Han tar ”avgrundsdjupen” mellan de särskilt utsatta områdena Hässleholmen och Norrby och resten av stan som exempel.
– Vi har fått ett samhälle där underklassen samlas i särskilda stadsdelar och dessutom blir etnifierad. Alltså att invånarna där stämplas utifrån fördomar och stereotyper som har med deras bakgrund och ursprung att göra. Och till råga på allt har vi ett skolsystem som späder den här segregationen ytterligare.
Samtidigt vill han inte låta någon skugga falla över det kommunala bostadsbolaget Bostäder i Borås. Han menar att de är bra på att hålla gårdarna välstädade och agerar snabbt mot skadegörelse.
– De tillämpar den så kallade Broken Windows-strategin vilket betyder att de lagar fönster och tar bort klotter så fort de kan. Allt för att inte låta skadegörelsen ta över. Människor är mer måna om sin omgivning när den hålls snygg och ren och inte får förfalla, säger Nadim.
Ett omtalat försök att ringa in problemen i den särskilt utsatta stadsdelen Norrby är rapporten Lägesbild Norrby som togs fram av Borås stad för ett par år sedan. Målet var att försöka förstå bakgrunden till varför Norrby brottas med problem som hög kriminalitet, tystnadskultur, extremism och parallella samhällsstrukturer. Men rapporten fick många somalier i området att ta illa vid sig. De tyckte att den gav en fördomsfull bild av somalier.
Nadim Ghazale minns både rapporten och den efterföljande debatten väl. Han säger att det alltid är svårt att tala problem i ett visst bostadsområde utan att människorna som bor där känner sig utpekade. Och att det finns risk att man späder på problemen.
– Men, som jag ser det, har det hänt flera positiva saker efter rapporten. I dag är Norrbys invånare mer involverade i åtgärderna som sätts in där. Och det är när representanter inifrån blir drivande i förändringsarbetet som vi kan nå resultat, säger han.
Men, vad mer måste göras?
Nadim drar efter andan innan han svarar.
– Jag tror på medveten stadsplanering där vi aktivt blandar olika boendeformer. Och jag tror på mer resurser till skolan. Fler vuxna som kan möta alla unga som behöver stöd och hjälp för att klara betygen och det sociala. Men, och det här kan låta klyschigt, framför allt tror jag på vanlig medmänsklighet. Människorna som ”krattade” för mig och knuffade mig i rätt riktning var inga superhjältar. De var bara vanliga människor som uppträdde så som vi alla borde göra.
Kaffet är slut och Nadim ska strax i väg till nästa möte. Han ska träffa representanter från kommunen för att diskutera medborgarlöftet som ska utarbetas för Borås centrum. Senare ikväll ska han ta tåget till Stockholm där ett uppdrag för SVT väntar.
– Det kan låta körigt men för mig, som är av den rastlösa sorten, passar det här livet bra, säger Nadim, drar på sig jackan och ger sig ut i regnet.
Ålder: 39 år
Bor: Radhus i Borås
Familj: Fru och två barn
Yrke: Kommunpolis, föreläsare, debattör och författare
Aktuell med: Boken ”Från flykting till hela Sveriges polis”
Känd från: Sin medverkan i SVT:s Veckans brott, Min sanning samt sitt Sommarprat 2021
Fritidsintressen: Familj, träning, vänner
Drömmer om: Ett hus i Spanien
Otippad talang: Är orimligt bra på Eminem-låtar
