Bostäder för fattiga går till rika
Isaak Hirsch var en av Stockholms mest kända profiler runt förrförra sekelskiftet. Han hade byggt upp mängder av företag och stora delar av Östermalm.
Han satsade djärvt och var tidvis utfattig, vilket han skulle minnas på sin ålders höst.
Någon tid för äktenskap tyckte sig Isaak Hirsch inte ha, men två inofficiella barn blev det i alla fall. Dem sörjde han för, men de blev inte hans arvingar.
”Jag vill att någon ska gifta sig med dig av enbart kärlek, inte för pengarna. Du ska inte behöva tvivla på det som jag alltid har gjort”, ska han ha sagt till sin dotter.
När Isaak Hirsch dog 1917 testamenterades förmögenheten i stället till en rad välgörande ändamål. Mest pengar skulle gå till att bygga billiga hyresbostäder för äldre, mindre bemedlade stockholmare.
Rader av rullatorer innanför portarna vittnar om att här bor många äldre. Precis som Isaak Hirsch bestämt är många av dem mindre bemedlade.
Men sju av dem har miljoninkomster.
Hur rimmar det egentligen med Isaak Hirschs sista vilja?
En vacker omskrivning för fattiga personer som egentligen inte tillhörde underklassen och skämdes för att söka sig till fattigvården.
Många donatorer i början av 1900-talet ömmade särskilt för de skamsna fattiga. Andra ville värna lågt avlönade kvinnor, mindre bemedlade eller behövande personer som hade svårt att få drägliga bostäder.
Att skänka sina pengar till en stiftelse var ett sätt att se till att de skulle användas till det donatorn ville, för all framtid. För en stiftelses ändamål kan i princip inte ändras, det säger lagen.
Ändå bor det höginkomsttagare i nästan alla bostadsstiftelser för behövande, visar Hem & Hyras kartläggning.
Vi har granskat 24 stiftelser i hela landet och inkomsterna för de över 2 000 hyresgästerna som bor i stiftelsernas hus.
- 62 procent av dem tjänade mer än 150 000 kronor, vilket är Skatteverkets norm för när man räknas som behövande.
- Var fjärde hyresgäst hade kapitalinkomster över 10 000 kronor.
- Var nionde ägde egna hus.
Mest av alla tjänade en nyligen pensionerad överläkare som bor högst upp ovanför fontänen hos Isaak Hirschs minne: över 100 000 kronor i månaden.
Kerstin gick bort 1945. Tolv år senare dog yngre systern Anna av dubbelsidig lungsäcksinflammation och bröstcancer.
Innan dess hade de bildat Kerstin och Anna Cederbergs stiftelse. En del av pengarna skulle gå till ett nytt hus med små lägenheter till låg eller ingen hyra för ”skamsna fattiga”, som fått det sämre ställt på äldre dagar.
Inte heller de 20 andra av Cederbergska stiftelsens hyresgäster som tjänade över en halv miljon under 2008.
Men så har också alla skrivningar om att lägenheterna ska gå till ”pauvres honteux” försvunnit. Nu räcker det att vara över 55 år och att en läkare intygar att hyresgästen är frisk nog att klara ett eget boende för att få kontrakt.
– Inkomsten frågar vi inte om, säger vd:n Anders Edgren.
I stiftelsens nybyggda hus kan den ligga på 9 000 kronor i månaden. Det klarar ingen fattig.
Systrarna Cederberg kan inte längre vaka över hur släktens donationer används.
Vad de tycker om att stiftelsens hus har förvandlats till allmänt äldreboende vet vi inte. Men på Kammarkollegiet, dit man numera måste vända sig om man vill ändra på ändamålet för en stiftelse, säger advokatfiskal Susanne Reuterswärd:
– Vi hade inte godtagit de ändringarna om ärendet hade kommit hit.
Hans Rhodin är kyrkoherde i Oscars församling på Östermalm i Stockholm. En välkänd, omtyckt och mäktig person i församlingen, tidigare även hovpredikant och kungabarnens konfirmationspräst.
Han är också ordförande i stiftelsen Carl och Emmy Setterwalls minne, som äger ett lite anonymt 40-talshus med attraktivt läge på Östermalm.
De 66 lägenheterna ska gå till ”behövande, företrädesvis gamla personer” som har bott minst fem år i Oscars församling, enligt donatorns vilja.
En hel del av hyresgästerna är äldre kvinnor med låga inkomster. Men här finns även en pensionerad präst, två före detta höga militärer och flera personer som är aktiva i församlingsarbetet och som ekonomiskt har det gott ställt, visar Hem & Hyras granskning.
Kyrkoherden Hans Rhodin förklarar att ”behövande” traditionellt handlar om ekonomiska behov, men att man också kan ta hänsyn till behov av sällskap och trygghet – eller bostad.
Tidigare gick lägenheterna ofta till gamla hembiträden, som blivit tvungna att flytta ifrån sin pigkammare när de inte längre kunde arbeta. I dag finns inte den gruppen kvar, så i stället kan man hjälpa en präst eller militär som blivit av med sin tjänstebostad, tycker Hans Rhodin.
– Men har vi två sökande där den ena har oerhört svår ekonomi så prioriteras den. Fast i Oscars församling finns det snart inte några fattiga kvar, vem ska man dela ut till då?
Det är fel. Det finns fattiga även på Östermalm. I Oscars församling bodde i fjol 200 arbetslösa och 400 förtidspensionärer. 9 900 personer tjänade mindre än 160 000 kronor under året.
Rimligen finns det några bland dem som skulle uppskatta en hyra på 3 500 kronor i månaden för en tvåa.
Ulla al Fakir gör det. Hon är en energisk, 68-årig kvinna med en konstfull hårknut på hjässan. Det sociala patoset har hon fått i arv.
I många år, som ensamstående tonårsmamma, fick hon hanka sig fram ekonomiskt. När hennes trea på Gärdet skulle renoveras var hon orolig att hyran skulle höjas till det dubbla.
– Det hade jag aldrig haft råd med. Och med alla lyxrenoveringar och försäljningar finns det inga billiga lägenheter kvar.
Hon känner sig lyckligt lottad som kunde flytta till stiftelsen Carl och Emmy Setterwalls minne. Där trivs hon med sin tvårummare, men framför allt är hon glad för umgänget med grannarna, vävstugan och den låga hyran.
Ulla al Fakir säger att det var rena turen att hon råkade läsa om stiftelsen i en lokaltidning och anmälde intresse för många år sedan.
– Det är svårt att få information om att de här lägenheterna finns och det är synd. Om bara fler visste att de kunde söka hit skulle det nog inte vara svårt att hitta fattiga på Östermalm.
Bara om styrelsen kan visa att det är omöjligt att följa donatorns vilja, kan Kammarkollegiet ge tillstånd att ändra i inriktningen.
Men att ändra reglerna för att inga fattiga finns i kön går inte. Då är det bara att annonsera eller samarbeta med socialtjänsten, anser Kammarkollegiet.
Ändå finns det många fler än de exempel vi nu har skrivit om, som visar att styrelserna tolkar donatorns vilja ganska fritt.
Hem & Hyra har ringt runt till de 24 stiftelser som ska ge bostäder till fattiga.
Bara sju av dem har någon form av inkomsttak när de tar in nya hyresgäster.
Minst elva av dem har andra regler.
Det kan vara att man ska ha uppnått en viss ålder, vara ensamstående eller handikappad. Mer godtyckliga önskemål, som att man passar in, är kultiverad och intresserad av att delta i gemensamma aktiviteter förekommer också.
Hur kan det då få passera?
Mikael Wiman, länsassessor på länsstyrelsen i Stockholm, erkänner:
– Vår tillsyn kan tyckas tandlös ibland. Vi nöjer oss med de svar vi får om det inte finns anledning att misstänka att något inte stämmer.
Han säger att resurserna är begränsade och att det är svårt att komma åt om någon till exempel delar ut lägenheter till släkt och vänner. Då behövs tips från allmänheten.
Ordföranden för Isaak Hirschs minne är Olle Wästberg, känd politiker, publicist och diplomat, dessutom sentida släkting till Isaak Hirsch. Han säger att det är ett dilemma att de som står på tur i stiftelsens kö ofta visar sig vara rätt förmögna.
Därför kan man också ta hänsyn till behov av gemenskap eller trygghet, tycker Olle Wästberg.
Rimmar det med donatorns vilja?
– Nej inte riktigt. Isaak Hirschs inriktning var ju helt på de ekonomiska behoven. Men svaret är att det inte är alldeles lätt att hitta de personerna.
Det finns väl massor med fattiga?
– Ja, det kan man tro, men inte söker de till stiftelsen i alla fall.
