Christer Forsberg låter Joe Hills låtar leva vidare

Vad har du för relation till Joe Hill?
– Vi är båda födda 7 oktober i Gävle…haha! Nej, men Joe Hill har varit en figur som alltid har funnits någonstans i bakgrunden i och med att jag är uppvuxen i Gävle. Men det var senare, när jag blev engagerad i den lilla fackföreningen SAC Syndikalisterna, som han kom in i mitt liv. Sen var jag under några år i slutet av 00-talet ordförande för Joe Hill-sällskapet, som har hand om Joe Hill-gården i Gävle med Joe Hill-museet. Hans texter blir – tyvärr får man säga – allt mer aktuella. I stället för att gå mot ett mer rättvist samhälle backar vi bandet. Människor utnyttjas hänsynslöst precis som på Joe Hills tid, till exempel arbetare utan uppehållstillstånd.

Du var med och satte ihop utställningen på Joe Hill-museet, berätta!
– SAC köpte 1969 gården där Joe Hill växte upp och det blev ett museum i mitten av 1970-talet. När jag kom in i bilden hade det funnits en utställning i många år, men den var mer amatörmässig. Vi ville ta ett helhetsgrepp och sökte pengar. Jag och Desirée Kjellberg från Fängelsemuseet satte ihop en ny utställning om Joe Hill, som invigdes 2010.

Vem var egentligen Joe Hill?
– Han var en snubbe från Gävle som kom från ett musikaliskt och frikyrkligt hem och emigrerade till Amerika tillsammans med sin bror 1902. Först bytte han namn från Joel Hägglund till Joseph Hillstrom och senare till Joe Hill. När han jobbade i hamnen i San Pedro i Kalifornien gick han med i fackföreningen Industrial Workers of the World. Under några år blev han den mest populära politiska agitatorn med sina sånger och reste land och rike runt. Han brukade ta kända melodier och skriva egna texter till dem. 1914 blev han anklagad för ett rånmord och efter en parodisk rättegång blev han dömd till döden och avrättad. Då blev han också en mytisk figur. Vid begravningen i Chicago var 30 000 personer ute på gatorna.

Du skriver också egna låtar, vad vill du med ditt låtskrivande?
– De är inte politiska på det sättet som Joe Hills sånger. Man kan säga att det är vardagliga betraktelser om att aldrig sluta drömma och om att tro på solidariteten och kärleken.

I dag jobbar du som boendeutvecklare på Hyresgästföreningen. Vad gjorde du innan dess?
– Jag är fabriksarbetare i grunden och jobbade på Korsnäs pappersbruk i många år fram till 1985. Då sa jag upp mig för att skriva den stora arbetarromanen. Så blev det inte, men i stället har jag bland annat skrivit kulturjournalistik för Gefle Dagblad och jobbat som förlagsredaktör.