Cykeltjuven togs på bar gärning – tack vare sociala medier
Tidig måndagsmorgon. Susanne Svensson ska iväg med barnen till skola och förskola. Sena och lite stressade kommer de ut på gården till flerfamiljshuset på Kommendörsgatan i Majorna.
Sonen är den första som noterar att deras transport, den eldrivna lådcykeln, inte står där den brukar. Susanne fattar direkt.
– Fan. Jag hann tänka att det var så jävla typiskt. Jag ringde min sambo Janne och frågade om han tagit cykeln till jobbet, det blev helt tyst i luren. Det var det här vi hade pratat om innan, ska vi verkligen skaffa en ny cykel här i stan? 3,5 månad fick vi ha den, säger hon.
För att lösa morgonsituationen springer Susanne in efter nycklarna till bilen, den har familjen ännu inte hunnit sälja. När barnen är lämnade polisanmäler hon cykelstölden, och ringer sitt försäkringsbolag.
När hon ändå är igång lägger Susanne Svensson också upp en efterlysning i en av stadsdelens Facebookgrupper. Där postas inlägg om försvunna cyklar var och varannan dag, oftast förgäves. Flera delar Susannes inlägg vidare, hoppet lever. Men det är inte stort.
Sent på eftermiddagen dagen därpå kommer plötsligt ett meddelande via chattfunktionen messenger. ”Ring mig så fort som möjligt, jag tror att jag ser din cykel”, skriver en person som Susanne inte känner.
– Jag ringde honom direkt, en jättetrevlig kille som heter Tony.
Mannen berättar att han sitter i sin bil utanför Systembolaget i Sisjön. Han har känt igen den ovanliga lådcykeln från inlägget i Facebookgruppen. Den körs nu av en annan person, som i sin tur skjutsar en kompis.
Plötsligt ger sig sällskapet av. Tony följer diskret efter i sin bil medan Susanne ringer polisen. Inom kort kan två polisbilar stoppa ekipaget några kilometer bort, nära Frölunda torg.
– Jag tog en taxi till Västra Frölunda. Gärningsmannen stod uppe i någon slänt och blev förhörd av en polis, och två poliser stod vid min cykel. De hade fått ramnumret och redan kollat det. Jag fick identifiera den. Alla våra saker var borta: barnfilt, blöjor, någon bok. De hade väl slängt ut det bara och gjort sig hemmastadda. Det låg massa bråte i cykeln. Men det är som det är.
Cykeln var tilltufsad efter stölden, och har behövt lite nya reservdelar. Men i övrigt är allt som vanligt igen. Det gäller även de begränsade möjligheterna att förvara den värdefulla cykeln på ett säkert sätt hemma vid lägenheten. Dubbla lås, varav en kraftig mc-kätting, stoppade inte tjuven sist. Att få in lådcykeln i husets gemensamma cykelförråd är omöjligt.
– Vi har den på innergården nu, vi kan inte göra annat, konstaterar Susanne Svensson.
Hon har funderat en del på hur tjuven hittade fram till just hennes cykel – innergården är låst och insynsskyddad. Men den senaste tiden har portarnas kodlås krånglat.
Samtidigt har fler människor än vanligt rört sig runt husen, på grund av ett pågående byggnadsarbete. Flera gånger har arbetarna ställt upp portarna med stenar för att kunna komma in när koderna inte har fungerat, berättar Susanne Svensson.
– Det jag tycker är mest obehagligt i allt det här är inte att vår cykel blev stulen, utan att tjuvarna tagit sig in här. Att de visste att den här cykeln fanns här. Att någon kanske har tipsat.
Å andra sidan var det ju också tips som bidrog till att återfå den ovanliga lådcykeln. Innan Tony hörde av sig var det flera som sagt sig se cykeln på olika håll i västra Göteborg.
– Polisen sade att det är fantastiskt med sociala medier i sådana här sammanhang. I det här fallet var det hur bra som helst. Folk engagerade sig och delade, kom med tips. Vi är så glada att vi fick tillbaka den. Det trodde vi inte, säger Susanne Svensson.
Familjen slapp omaket att köpa en ny lådcykel, vilket de redan hade hunnit bestämma sig för. Nu hoppas de att det ovanliga märket ska göra den svårsåld på en svart andrahandsmarknad, och avskräcka proffstjuvar som annars kan vara intresserade av värdet.
– Det är lättare att sno femton Crescentcyklar om man nu vill ha snabba pengar. Vi hade fått tillbaka hela beloppet på försäkringen eftersom vår cykel var så ny. Men någon skrev på Facebook att ”jag har försökt så många gånger och blivit av med så många cyklar, så nu har jag gått över till bil”. Det är för jäkligt att det ska behöva vara så. Jag förstår ju vad han menar. Till slut orkar man ju inte hålla på.
