Mia, 56, tvingas låna av barnen – blir utan höjt bostadstillägg
Vid årsskiftet höjs bostadstillägget och garantipensionen för pensionärer. Men, som Hem & Hyra berättat, blir det ingen höjning alls för personer som lever på sjukersättning. Det handlar om 190 000 personer i Sverige som Försäkringskassan bedömer inte kommer att kunna arbeta på lång tid.
Hem & Hyra har träffat Mia och Lotti. De bor i Bohuslän, lever på sjukersättning och känner sig rejält bortglömda.
– Man ska helt enkelt inte vara sjuk. Vi som är för sjuka för att arbeta, men som ännu inte nått pensionsåldern, vi ska tydligen inte existera, säger Mia, 56 år.
Mia får 11 300 kronor i sjukersättning från Försäkringskassan per månad. Hyran, för hennes lägenhet med två rum och kök, ligger på 4 670 kronor i månaden.
När hon har betalat den och övriga fasta utgifter har hon 3 222 kronor kvar att leva på.
Vad skulle tusen kronor mer i bostadstillägg betyda för dig?
– Att jag skulle kunna lägga undan pengar för att gå till tandläkaren. Jag vet att jag har hål i tänderna men jag har inte haft råd att gå dit på sju år, säger Mia.
Det har gått femton år sedan Mia blev sjuk. Då var hon drygt 40 och hade jobbat sedan hon var tolv. Först i sin pappas bageri, sedan i en livsmedelsfabrik. Länge gjorde hon dessutom båda delarna. Arbetade i fabriken på vardagarna och hjälpte till i bageriet på helgerna. Till slut blev det för mycket.
– Plötsligt orkade jag ingenting. Jag stod i duschen och grät och grät. Sedan ville jag bara sova, säger Mia, som blev sjukskriven i två veckor men som sedan gick tillbaka till samma jobb och samma rutiner.
Det dröjde inte länge förrän nästa smäll kom. Den här gången blev sjukskrivningen långvarig.
Året därpå separerade Mia från sin man. Tre av de fyra barnen bodde kvar hos Mia, som nu var utbränd med svår allergi och kronisk värk.
– Två saker har jag alltid prioriterat. Det ena är barnen. Det andra är hyran. Den har jag aldrig varit sen med. Har man inte ett hem så har man ingenting, säger Mia.
För att få pengarna att räcka till sålde Mia sånt de kunde avvara på loppis samtidigt som hon alltid letade på begagnatmarknaden när något behövde köpas. Och när en matvara var på extrapris köpte hon mycket och frös in.
– Man blir påhittig när man är fattig, säger Mia.
I dag är barnen vuxna med egna jobb och lägenheter. Nu är det de som hjälper Mia att få vardagen att gå runt.
– På jul och på födelsedagar ger de mig presentkort på Ica eller Coop. En av mina söner köpte tvättmaskin och torktumlare. Så nu betalar jag av till honom, säger Mia.
Lotti Hammar är 59 år och bor högt upp på Kvarnberget i Lysekil. Från lägenheten har hon utsikt över både stan och havet. Här har Lotti bott i 25 år.
– Lägenheten betyder allt för mig. Här stannar jag tills de får bära ut mig, säger Lotti och välkomnar oss in.
Den pigga terriern Benny springer före. Han kommer till Lotti i stort sätt varje vardag.
– Jag har passat hundar i många år. Dels för att jag tycker så mycket om dem. Och dels för att få in lite extra pengar, säger Lotti.
För precis som Mia lever Lotti på sjukersättning. Redan som ung drabbades hon av nickelallergi, vilket snart utvecklades till hyperallergi. Lotti tålde inte ens medicinerna hon var tvungen att ta.
– Sjukdomen tog min ungdom. Jag var bara drygt 20 år när de ville sjukskriva mig på heltid. Men jag vägrade, säger Lotti som bland annat jobbat som växeltelefonist och i en inredningsbutik.
För tio år sedan drabbades dock Lotti av en stroke och efter det har hon inte kunnat arbeta. Stroken påverkade hennes balans, minne och koncentrationsförmåga.
– Som tur var fick jag min sjukdom klassad som arbetsskada så att jag även får pengar från facket. Om jag bara skulle leva på sjukersättningen vet jag inte hur jag skulle klara mig, säger Lotti Hammar.
I dag får Lotti ut cirka 13 000 kronor i månaden. Av det går 5 066 kronor till hyran.
– Jag är van att leva snålt. Handlar mat på extrapris och köper sällan nya kläder. Men visst finns det sånt jag inte har råd med, säger Lotti.
På frågan om vad hon skulle göra om hon fick i mer bostadstillägg säger även Lotti Hammar att hon skulle gå till tandläkaren.
– Medicinerna har förstört mina tänder. Men jag har inga pengar att lägga på det, säger hon och tillägger att hon även drömmer om att hitta på något kul med sina systrar nästa år när hon fyller jämnt.
– Tänk om det gick att resa bort tillsammans, säger Lotti.
Fotnot: Mia heter egentligen något annat.
