Deras hem: En tusenårig grotta i världsarvet Petra
En smutsgrå rökpelare bryter ut likt en gejser bakom klippvallen några hundra meter bort. Inget annat i den karga dalgången vittnar om någon som helst mänsklig närvaro. Inga skyltar längs stigen, inga hjulspår i sanden. Bara rostfärgad öken och kala, skrovliga berg.
För 2 000 år sedan hade vi vandrat på en tungt trafikerad huvudled i en av världens främsta civilisationer. I dag gör både jordanska myndigheter och traktens beduiner sitt bästa för att hålla platsen vi färdas mot hemlig.
Snart börjar ett märkligt mönster framträda i bergsväggarna. Små, rundade grottöppningar i flera rader – ett av klippstaden Petras förlorade bostadsområden. Från avstånd ser hålen i sandstenen nästan ut som spåren efter hungriga termiter. I själva verket är öppningarna en manshöjd höga och djupa som en innerstadslägenhet.
De uthuggna bergrummen är ett arv från antikens förnäma köpmän och har sedan hundratals år tjänat som hem åt lokala beduinstammar. Fram till mitten av 80-talet, då myndigheterna ville göra Petra mer tillgängligt för turister. Beduinerna hänvisades i stället till en by några kilometer bort, där de erbjöds en modern livsstil i nybyggda hus med rinnande vatten.
Sedan dess ekar nästan alla grottor i Petra tomma. Men bara nästan.
En flock getter rundar plötsligt krönet och rusar mot oss, pådrivna av en ung man på åsna. När det fina molnet av damm har lagt sig till marken framträder till sist en av Petras sista beduinbyar, insprängd vid foten av en väldig klippa.
I en av de dussintals grottorna bor 17-åriga Zamra med sin ettårige son Mahmoud, mamma Gesami, fyra systrar samt en bror. Åtta personer på drygt 20 kvadratmeter.
– Det är väldigt trångt men vi har det bättre än de flesta, berättar Zamra medan hon viker ut en madrass på golvet och ber oss att sitta ner.
Beduiner är världskända för sin generositet och ritualerna vid oväntade besök är väl inövade. Medan Zamra försvinner för att fylla på vattenflaskan sveper mamma Gesami förbi med en kopp varmt te och slår sig ner för samtal. För ett folk sprunget ur den skoningslösa öknen har gästfrihet varit en fråga om överlevnad.
Bostaden är sparsmakat inredd. Arabiska mattor över golvet, ett kylskåp på en pall strax innanför dörren och en trave madrasser i ena hörnet. En för respektive familjemedlem.
I det motsatta hörnet står en stor garderob, en byrå samt husets värdefullaste möbel. Familjens tv.
– Utan den hade livet här blivit långtråkigt. Särskilt för oss två som har hand om hemmet, säger mamma Gesami.
På väggen hänger ett porträtt av en man i vit turban och tunika. Gesamis make. Han dog. Här ute finns inga sjukhus och folk har inte en massa pengar. Många har dålig hälsa och dör tidigt.
Grotthemmet har gått i arv i generationer. Familjen tillhör den så kallade Bdul-stammen, en grupp beduiner med rötter i området sedan hundratals år tillbaka. Enligt sägen är Bdulfolket i själva verket blodsättlingar till Petras ursprungliga grundare, nabatéerna, vilket ger dem en historisk rätt att förvalta ruinstaden.
Vid begynnelsen av vår moderna tideräkning var Petra hem åt nästan 30 000 människor. I dag är den totala befolkningen ett par hundra personer – samtliga beduiner tillhörande Bdul-stammen.
Myndigheternas försök att få även de sista beduinerna att flytta är en ständig källa till stress och frustration, berättar Zamra.
– Man säger att vi kommer att få moderna bostäder, men det finns inte plats åt alla i byn. Vissa flyttar bara för att sedan bli hemlösa.
Mamma Gesami har bestämt sig för länge sedan. Hon ska stanna i Petra tills hon dör.
– De som flyttar förlorar sina traditioner och tappar sin identitet. Vi har ett ansvar mot tidigare generationer att bevara vårt sätt att leva och föra historierna vidare.
Samtidigt har livet i ruinstaden blivit lättare med åren. Myndigheterna har dragit ledningar in i en av dalarna, varifrån invånarna fritt kan hämta vatten. Med hjälp av stammedlemmar har familjen anlagt en terrass med några buskar samt byggt ett uthus med en toalett.
Boendekostnaderna är närapå noll. Merparten av sin hushållsel får familjen genom solpaneler på taket och en parabolantenn fångar upp gratiskanaler från ett flertal länder.
Någon hyra är det inte heller tal om. Nomadfolken har bott i Petra innan landets ledare ens kände till att grottorna existerade.
Historiskt sett har beduinerna i Petra livnärt sig som jordbrukare och getherdar. De tiderna är förbi. Samtliga medlemmar utom Gesami är på något sätt involverade i klippstadens turistindustri. Enligt ett avtal med staten har Bdul-beduinerna rätt att bedriva näringsverksamhet i området. Zamras bror är kamelguide och systrarna säljer enklare souvenirer och te längs turistlederna.
Själv hjälper hon till så mycket hon kan, bland annat genom att virka enklare klädesplagg och väskor till försäljning. Skolan hoppade Zamra av för nästan två år sedan. När man har ett hushåll, ett litet barn och familjens överlevnad att ansvara för finns ingen tid över till studier.
– Konkurrensen är hård. Bara för att vi är beduiner och tillhör samma stam är vi inte alla vänner. Familjen står alltid närmast, berättar hon.
Zamras storasyster Zarah driver ett marknadsstånd med kombinerad teservering vid krönet av vandringsleden en knapp halvtimme från hemmet. Nästan allt med henne står i kontrast till lillasystern. Hon pratar god engelska, har mindre traditionell klädsel och beskriver sitt folk med viss distans.
– Petra är världens vackraste plats, men det är ingen plats för unga människor. Många barn får inte gå i skola eftersom föräldrarna behöver hjälp med arbetet. Jag var också tvungen att hoppa av.
När det gäller frågor som barnarbete och skolgång har staten begränsad makt. Beduinstammar har traditionellt en annan social struktur än samhället i övrigt, med ett lagsystem som ofta övertrumfar allmän rätt.
– Men på senare tid har lagsystemen blivit mer integrerade och fler börjar inse att utbildning är viktigt, säger Zarah.
Hon ursäktar sig för att ta emot ett samtal på sin smartphone. Lillebror Mohammed har tid att mötas upp i närheten av ”Skattkammaren” – Petras mest fotograferade tempel.
De gigantiska kolonnerna som kantar vägen dit vittnar om hur storslagen staden Petra en gång varit. Skeletten av uråldriga amfiteatrar varvas med enorma tempelruiner mejslade rakt ur de uråldriga bergen, med lämmeltåg av turister som väller in och ut genom portarna.
De senaste åren har turismen i Petra formligen exploderat. För omvärlden blev den förlorade staden Petra känd först i början av 1800-talet, då en schweizisk upptäcktsresande lurade sig förbi beduinerna förklädd till pilgrim.
Men kanske är det en annan upptäcktsresande Petra i första hand har att tacka för sin popularitet. Det var nämligen efter rekordsuccén ”Indiana Jones och det sista korståget” från 1989 som intresset för den arkeologiska platsen tog fart på allvar.
– En av scenerna spelades in precis där, säger Mohammed och pekar mot den tvåtusenåriga, 40 meter höga tempelfasaden.
Bakom honom ligger tre kameler och tittar lojt bort i fjärran. Ökendjuren är ett drömmotiv åt hungriga kameror och Mohammed är inte sen att fiska upp småslantar från fotograferna.
Mohammed delar inte storasyster Zarahs inställning till att han som minderårig arbetar.
– Visst, skolan är bra. Men jag lär mig bättre engelska här. Och vad har jag för nytta av skolan när jag redan har ett jobb?
Grottan tänker han dock inte bo kvar i längre än han behöver. I framtiden vill han driva eget företag och kanske flytta till USA.
Längre än så hinner Mohammed inte prata. Det är rusningstid i Petra och han har en chef som håller ett öga på honom.
– Om du inte vill ha en kameltur? Du kan få kompispris.
- Ungefär en tredjedel av Jordaniens befolkning har beduinskt ursprung. Bara en mindre del av dem följer gamla traditioner och ännu färre har en nomadisk livsstil.
- Antalet bofasta beduiner i Petra uppskattas i dagsläget till mellan 100 och 300 personer. De tillhör samtliga den så kallade Bdul-stammen.
- Namnet ”Bdul” betyder ”att byta”. Folket ser namnet som bevis på deras historiska arv, från tiden då beduinfolken konverterade till islam. Andra tror att namnet syftar på att man bytt nomadlivet mot grottboende.
- Historiskt sett har Bdul-beduinerna livnärt sig på jordbruk och getuppfödning. Numera försörjer sig de flesta genom att sälja varor och tjänster till turister.
- Bdul-folket har en svag ställning gentemot andra beduinstammar på grund av sitt blygsamma antal och relativa fattigdom.
