”Det är våra barn som dödas”

Det har gått två år. Koltrasten sjunger, barn spelar fotboll och försommargrönskan ramar in Akalla torg, längst ut på Järvafältet i västra Stockholm.

Ett hundratal människor har samlats för att vara med när en minnesplats för våldets offer ska avtäckas.

Läs ocksåVem bryr sig om ett skjutet barn?

Initiativtagaren Carolina Sinisalo är självklar huvudperson. Det var hon som för två år sedan fick telefonsamtalet som är varje förälders värsta skräck.
Klicka på pilen för att se intervjun med Carolina Sinisalo.

– Vi var på bröllopsresa i USA. Hade just kommit dit när vi fick samtalet om att de hade blivit skjutna, säger hon, med tydlig smärta i ögonen.

– Det går inte att beskriva vad jag kände. Jag minns knappt någonting från veckorna efter. Jag har än i dag inte riktigt förstått det. Varje kväll väntar jag att Robin ska komma hem. Varje kväll! I två år.

Läs ocksåSkjutningar sprider otrygghet i bostadsområden

Robin blev ett av dödsoffren för skjutningarna, som på senare år har ökat kraftigt, framför allt i de bostadsområden där inkomsterna är som lägst, arbetslösheten som högst, trångboddheten som störst och där många barn inte klarar skolan med godkända betyg.

År 2011 och 2012 sköts 17 personer per år ihjäl. Sedan hart skjutningarna ökat snabbt och 2017 dödades 40 personer av skjutvapen.

Även om det inte tillhör de vanligaste brotten är skjutningar något som påverkar omgivningen starkt. De för med sig stor sorg och stor rädsla.

Carolina Sinisalo är uppvuxen på Järvafältet och älskar området men tycker det har blivit mer isolerat, företag och service har försvunnit och oron har ökat.

– Särskilt de senaste åren eftersom det här med vapen ute på gatorna har eskalerat grovt. Så klart höjer det orosnivån, för man vet aldrig vad som händer. Det krävs så lite för att de ska användas. Det kan räcka med en blick numera.

Vad som låg bakom skjutningen mot hennes söner har inte kommit fram.

– Ingen säger något, det är som att det inte har hänt. Ingen vet. Jo, det är förstås någon som vet, den som gjorde det.

Hon säger att hon hade ett val. Att gå under helt eller engagera sig för att få folk att inse att barn dödas, på riktigt.

– Jag vägrar att låta Robin bara bli ett streck i statistiken. Han var Robin och vi är en hel familj som aldrig blir sig lik igen. Det är därför jag vill berätta vad som har hänt, för att visa att det handlar om människor. Vi som bor här i orten vet vad som händer, men de övriga 94 procenten verkar inte bry sig.

I polisens rapportering om dödsskjutningar nämner man ofta att det handlade om uppgörelser i den kriminella miljön. De flesta fall handlar om sådant.

Carolina Sinisalo säger att hon har fått strida mot den allmänna bilden att hennes söner måste ha varit kriminella eftersom de blev beskjutna.

– De har aldrig varit kriminella. Men även när det drabbar dem som är det kan det inte vara okej att de skjuts. Vi har inte dödsstraff för mördare eller pedofiler, hur kan det då vara okej att de här unga männen dödas?

Känns det verkligen som att omvärlden tycker att det är okej?

– Ja. ”I orten är de kriminella, de får skylla sig själva.” Så låter det.

Statyn som avtäcks är framtagen i samarbete med skolelever. Carolina Sinisalo tycker att skolorna måste bli mycket bättre på att ta tag i de barn som börjar skolka och hamna fel.

Hon tror inte att polisen eller politikerna kommer att lösa problemen. De enda som kan skapa trygghet i området är de som bor där själva, säger Carolina Sinisalo.

Det kan handla om att lära känna sina grannar, heja på varandra, säga ifrån när någon gör något dumt, hjälpa andra som har det svårt. Men även att samarbeta med skola, polis och socialen.

– Det är inget som kan lösas på en kvart, men de enda som kan göra något är vi boende. Och det har faktiskt blivit lite tryggare. Det är fler som engagerar sig. Om alla gör det kan det bli stor skillnad.