”Det kan överklagas in absurdum”
Tidigare i veckan stod det klart att socialdemokraten Lena Micko blir ny ordförande för Sveriges kommuner och landsting. Hon lämnar därmed sin roll som kommunstyrelseordförande i Linköping för att bli en tung aktör på Sveriges bostadspolitiska arena.
Hem & Hyra passar på att fråga ut den nya nyckelspelaren om framtiden för landets hyresgäster.
Hur vill du förändra bostadsmarknaden?
– Jag har inte hunnit tänka igenom precis allt än, men tror att det kommer behövas fortsatt investeringsstöd för hyresrätter, utöver det som regeringen föreslår. Vi har gigantiska utmaningar framför oss vad gäller bostadsbrist. Vi behöver också breda politiska lösningar och en byggbransch som gemensamt jobbar för att hitta kreativa lösningar att bygga klimatmässigtoch billigt. Där blir kommunen absolut en aktör.
Byggbranschen pekar ut kommunernas segdragna planprocesser som det främsta hindret för ökat byggande – hur löser ni det?
– Kommunen har det yttersta ansvaret att titta på sina processer och behöver vara noggrann, men rätten att överklaga har gått in absurdum i vissa fall, med ärenden som stannar upp. Kanske behövs nya regler för hur detaljerade ärenden måste vara och ett snabbspår, så att en del brådskande ärenden hanteras snabbare än andra.
Från flera håll har det hörts en önskan om ett större statligt ansvar för byggandet, på bekostnad av kommunerna. Håller du med?
– Nej, jag kan inte se att staten skulle vara bättre på att lösa den här typen av frågor. Det stämmer inte att kommunerna inte har ett allmänintresse för att det byggs. Man har även ett lagstiftat regionalt perspektiv, och tittar också mer och mer bortom gränserna.
Den förra regeringen ville höja riktvärdena för buller för att kunna bygga mer. Vad tycker du?
– Vid bostadsbyggande hamnar kommunerna lätt i målkonflikter. Miljömål och tillväxtmål ska följas samtidigt men för att något ska hända måste vi komma ur det här vakuumet. Att man inte löst vilka bullerrestriktioner som gäller hämmar städers tillväxt. Jag menar att Boverkets tolkningar är de rimliga och de riktiga. Bor man i en större stad bullrar det mer än i en mindre kommun eller på landsbygden, det får man räkna med. Jag begriper att vi inte kan ha ministerstyre, men vi måste avgöra vems synsätt som gäller här – Naturvårdsverkets eller Boverkets.
Allmännyttiga bolag har i dagsläget rätt att plocka ut miljontals kronor från sin vinst – hyresgästernas hyra – och satsa på annat. Är det rimligt?
– Det finns en lagstiftning och kommunerna är duktiga på att använda pengarna till avsett ändamål. Generellt är man bra på att se till att främja stadsdelsutveckling och goda boendemiljöer. Samtidigt är kommunerna ägare av bostadsbolagen, de har investerat och tagit ett särskilt ansvar. Då ska man ha viss frihet inom de ramar som finns.
I dag nekas människor kontrakt hos allmännyttiga värdar för att de har låg inkomst eller betalningsanmärkning. Ska värdarna inte ta emot alla?
– Bolagen följer den lagstiftning som gäller. Jag förstår att det på vissa håll i landet varit tuffare än på andra, men ser ändå att bolagen försöker samarbeta med till exempel socialtjänsten då människor har akuta behov och inte klarar kraven. Möjligen behövs diskussioner om detta.
För att ordna bostad åt den stora mängden nyanlända föreslår bostadsministern stapelbara, tillfälliga modulhus. Är det rätt väg att gå?
– Modulhusen behövs. Vi är i en svår situation och måste hitta lösningar. Och när det finns så stor brist på bostäder kan man inte uppfylla precis alla önskningar. Man måste försöka tänka lite annorlunda för att lösa det mest akuta. Läget går att jämföra med när vi hade extrem brist på barnomsorgsplatser för ett antal år sedan, då man löste mycket med paviljonger och modulhus.
