Edvard kan sitt äppelrike

Förra året var Edvard Karlsson den första att flytta in i de nya centrala lägenheterna på Stationsvägen i Urshult.

– Jag var den förste mohikanen här, säger han och skrattar.

– Det är en rysligt lagom lägenhet. Jag trivs jättebra. Men vi har fortfarande problem med tv-sändningarna och telefonen.

Edvard Karlsson sätter på kokkaffe och från sovrummet hörs Junghansklockan slå ett av sina lugna slag. Det gjorde den även på Sånnahult, gården med äppelodlingar som varit navet i Edvards liv.

– Jag började hjälpa far som tioåring och sedan dess har jag hållit på med äpplen hela mitt liv. Ända tills min son tog över, berättar han.

Det har inte gått att leva bara på äpplen så Edvard har varit mångsysslare och bland annat jobbat inom industrin, på byggen och med godshantering.

– Vi hade även jordgubbsodling, två kor och lite höns, berättar han.

Äpplet Gravensteiner är favoriten. Och när det gäller äpplen ska de vara rumstempererade.

– Då är de godast. Jag försöker äta något äpple varje dag. Och jag skulle önska att intresset för svensk frukt skulle öka.

Han tipsar att det går utmärkt att lagra äpplen på balkongen eller uteplatsen.

– Äpplen är inte så känsliga för kyla och frost. Det går bra med pappkartong, ett skynke över och att de får stå i skuggan.

Efter kaffet visar han bilder och berättar om ett fattigt Småland som fick hans far att åka till Amerika. Några år senare kom han hem igen, för att hjälpa sin sjuka mor.

– Det var då han träffade min mor och köpte gården som jag sedan tog över. Vill ni se den? Vi kan åka ut till Sånnahult så visar jag. Och så kan vi åka runt lite så får ni se Kurrabo för det får ni inte missa, och Kärrasand, och Lunnabacken.

Rullator och käpp tar han med sig, sedan går färden längs smala slingrande skogsvägar och Edvard Karlsson guidar som om han inte gjort annat.

När vi kommer till Sånnahult möts vi av omkring 400 äppelträd som växer på den karga  steniga ängsmarken. Edvard går fram till odlingens äldsta träd och klappar om det.