Efter åtta år i skogen – nu vräks Amir från kojan: ”Det var min enda utväg”
Det står ingen brevlåda utanför ingången till Amirs adresslösa bostad. Han hämtar de få brev han får ett par gånger om året på Migrationsverket.
Vi träffar Amir flera gånger. När vi besöker honom i kojan i slutet på februari ligger snön ännu djup och temperaturen håller sig stadigt under nollan.
För några dagar sedan föll ytterligare ett par decimeter och det krävs lite fysik för att ta sig fram i den oländiga terrängen. Uppför bergsluttningarna tar Amir hjälp av rep och spännband.
Efter en halvtimmes pulsande och klättrande står vi framför bygget som är Amirs hem.
– Jag har byggt det själv, säger Amir.
Kojan, eller skjulet, är gjort av material som han hittat eller köpt och sedan släpat hit. Lite i taget och undan för undan har hans hem tagit form.
En del finesser har också tillkommit. Som solcellerna på taket. Vid rätt väderförhållande driver de inomhusbelysning och laddning till mobilen.
Ytterväggar och tak är klätt med grön presenning som står emot snö och blåst, kylan är däremot svårare att undkomma.
Amir har svetsat ihop en slags kamin av oljefat. Kaminen är den enda värmekällan, slocknar elden blir det lika kallt inne som ute. När temperaturen sjunker till 25 minusgrader utomhus ligger Amir så nära kaminen han kan. Bädden är en spånskiva med en trasmatta på.
– Jag tränar på gym varje dag för att kroppen ska orka med. Det är tufft fysiskt att bo utomhus året om.
Trots det.
Amir beklagar sig inte över hur han bor. Han oroas över att inte få bo kvar. För nu har kommunen ett slutgiltigt beslut från tingsrätten om rivning. När som helst kan grävskopor rulla in och jämna hans boning med marken.
Amir ses redan som hemlös, men då kommer han inte ens ha ett tak över huvudet.
Så hur kan en person ens hamna i en koja i skogen utanför Sundsvall?
Vi backar bandet. Ungefär tre decennier bakåt i tiden. Och landar i bergskedjan Zagros i nordvästra Iran, längs gränsen till Irak.
Amir smyger försiktigt fram. Hukar sig bakom klipporna. Det har hänt att han blivit upptäckt. Då skjuter de direkt. Amir lever farligt som smugglare.
Amir är kurd och uppvuxen här, i den karga miljön uppe i bergen på den iranska sidan. Familjen bor enkelt, vägg i vägg med djuren de äger.
Livet är tufft. Kurderna är ett folk med en egen kultur och ett eget språk, men utan eget land. Amir berättar att de blev illa behandlade i Iran och att han gjorde vad han ansåg vara tvunget för att överleva.
– I tio år smugglade jag cigg, mat och ”vad som helst” över gränsen mellan Iran och Irak.
Till slut var han tvungen att fly.
– Inte bara på grund av smugglingen. Jag sågs som en förrädare i Iran för att jag ett tag bodde i Irak. Jag var inte välkommen någonstans.
Amir ler lite när jag ställer nästa fråga, jag kanske låter naiv.
– Om jag riskerar livstids fängelse ifall jag återvänder till Iran? Nej, nej, det blir ingen rättegång och de slösar inte på platser i fängelset. De hänger mig inom några dagar. Det är så det går till.
Amir flyr alltså till Sverige. Året är 2007. Två år senare får han det första utvisningsbeslutet. Hotet mot honom anses inte vara tillräckligt allvarligt.
Gång på gång ansöker han om att få stanna.
När han får ett ytterligare nej från myndigheterna, i Sundsvall 2015, och Migrationsverket tömmer lägenheten Amir delat med andra asylsökande, ger han upp.
Amir drar till skogs. Långt från myndigheter och andra människor.
Här har han lyckats hålla sig gömd i flera år.
– Här stör jag ingen. Jag får inte uppehållstillstånd, men vill inte åka tillbaka till Iran. Jag vill ju leva. Skogen blev min enda utväg och räddning.
Och det är faktiskt så att om Amir inte vill tillbaka så kan han i princip undkomma utvisning.
– Jag skulle inte säga att det är omöjligt, men det finns svårigheter att verkställa utvisningsbeslut till vissa länder såsom Iran, Irak och Syrien. De tar bara emot medborgare om de återvänder frivilligt, men vi jobbar på att få ett bättre samarbete med de här länderna, förklarar Stina Forslund, gruppchef vid gränspolisen i Västernorrland.
Och det är alltså därför som Amir kunnat vistas i Sverige i 16 år. Han får inte stanna, men kan inte skickas tillbaka. Han befinner sig i ett ingenmansland, en slags limbo.
Men det är tydligt att Amir vill göra rätt för sig. Det är viktigt för honom att inte ligga någon till last och vill inte ha några allmosor.
– Jag har ett jobb och klarar mig själv.
Han är stolt över att betala skatt och bidra till samhället.
Personer som inte är folkbokförda kan få ett så kallat samordningsnummer av Skatteverket. Och skattsedel.
Amir tjänar 16 000 kronor i månaden.
– Jag får behålla 7 000 kronor, resten går till skatt. Chefen säger att jag måste betala mer i skatt än andra, säger Amir.
Hmmm, men kan det verkligen stämma?
Nej det gör det inte, enligt Pia Blank Thörnroos på Skattemyndigheten. Hon är jurist, särskilt inriktad på inkomstskatt och sociala avgifter i internationella sammanhang.
– Om den här mannen du berättar om har en lön på 16 000 kronor ska han enligt mina beräkningar få behålla 13 240 kronor om allt går rätt till, säger Pia Blank Thörnroos.
Hon blir upprörd när vi berättar om Amirs arbetsförhållanden och vill veta mer.
– Deklarerar han varje år? Har arbetsgivaren visat upp vad han har betalat in i skatt åt honom? Har han ringt och kollat med Skatteverket?
Nej. Nej. Och åter nej.
Pia berättar att papperslösa, alltså människor som likt Amir befinner sig i Sverige utan tillstånd (se fakta nedan), ofta tror att de gör rätt för sig och betalar skatt.
– De vet inte hur systemet fungerar och är rädda att bli av med jobbet om de ifrågasätter arbetsgivaren. Därför säger de inget utan tar det de får.
Som Amir. Han vill ligga lågt.
Det enda han vill ha är tak över huvudet.
– Alla människor måste ha någonstans att ta vägen. Jag har kojan.
Men inte så länge till. Kommunen äger marken kojan står på och ogillar det otillåtna bygget.
Kommunen fick nys om kojan redan 2021.
– Vi fick in synpunkter från allmänheten på att det byggts något på kommunal mark som inte skulle vara där och att platsen därför kändes otrygg, säger Martin Södergårds, chef för Sundsvalls kommuns mark- och exploateringsavdelning.
Men det dröjde till våren 2022 innan tjänstemännen begav sig in i skogen. De knackade på, men kojan var tom.
När Amir kom hem hittade han en lapp från kommunen om att han genast måste ta bort kojan och bege sig därifrån.
Det gjorde han inte.
Kommunen satte därför upp ännu en lapp hösten 2022.
”Denna mark ägs av Sundsvalls kommun. Vi har i egenskap av fastighetsägare noterat otillåten bosättning. (…) Vi ber er att omgående flytta på er och städa, ta bort boendet och era tillhörigheter. Om ni inte flyttar på er omgående kommer vi vidta åtgärder och en polisanmälan kommer att göras.”
Nu kontaktades också Kronofogden för att kunna vräka Amir och riva kojan.
Amir fick hjälp med att överklaga beslutet, men förlorade i tingsrätten.
Nu har processen nått vägs ände och kommunen har ett rivningsbeslut i sin hand.
– Vi måste enligt lag agera när vi får in klagomål om otillåtna bosättningar på vår mark, säger Martin Södergårds.
Regler måste följas. Kojan ska väck.
– Även om det ur ett medmänskligt perspektiv är mycket olyckligt såklart.
Martin Södergårds beklagar Amirs situation flera gånger, men är samtidigt tydlig med att det inte finns några förmildrande omständigheter.
– Kojan kommer att tas bort, det är oundvikligt och kommer ske vilken dag som helst. Hur som helst så är det ju heller inte ett tryggt boende för honom.
När den så kallade ”särskilda handräckningen”, alltså rivningen och vräkningen, kommer bli av är oklart. Det är nu maj månad och ärendet ligger fortfarande på Kronofogdens skrivbord.
– Det här är ju inget vanligt ärende precis, säger Anette Hallberg, sektionschef på Kronofogden i Sundsvall.
Följ med till kojan, klicka här för att se filmen.
– Vi måste lösa det praktiska arbetet och håller nu på att upphandla vilket byggbolag som ska få uppdraget. Vad jag förstått så ligger byggnaden rätt så otillgängligt till. När vi vet exakt dag och tid kommer vi att försöka kontakta mannen och även sätta upp ett anslag på byggnaden så han får möjlighet att själv plocka bort sina saker.
Så vad säger Amir själv om framtiden? Vad ska han ta sig till när grävskoporna kommer? Vart ska han ta vägen som statslös, rättslös, papperslös – och hemlös?
– Jag har inget annat val än att bygga en ny koja någon annanstans, säger han. Jag vet hur man gör.
- Den som inte ansöker om att få stanna eller har fått ett av- eller utvisningsbeslut har inte tillåtelse att vistas i landet. De som trots det stannar kvar kan kallas för papperslösa.
- En vuxen asylsökande har en dagersättning på 19-24 kronor (27 dec 2022). Men som papperslös kan man varken kräva bostad eller ekonomiskt stöd. Endast vid akuta fall kan man få hälso- och sjukvård.
- Asylsökande och papperslösa barn under 18 år har däremot rätt till samma hälso- och sjukvård och tandvård som alla andra. Papperslösa barn har också rätt att gå i skolan, om de inte fått ett utvisningsbeslut.
- I enlighet med FN:s barnkonvention har papperslösa barn också rätt till en bostad. Men eftersom socialtjänsten då uppger adressen för myndigheter väljer många papperslösa att istället hålla sig gömd för att undkomma utvisning.
- Ingen vet hur många papperslösa det finns i Sverige. Siffran uppskattas till mellan 50 000 och 100 000 personer.
