En vecka efter upploppen – småbarnsföräldern Zeiynab vill återta tryggheten
Småbarnsföräldern Zeiynab Dahir, 40, bor bara några hus från Hjällbo torg. Förra fredagen hade hon som vanligt hämtat sin sexåriga dotter på förskolan vid två, och vid femtiden var de ute på gården för att leka.
Zeiynab behövde gå upp i lägenheten en kort sväng med yngsta dottern, 1,5 år, men lät storasyster stanna kvar på gården med kompisen.
– Det fanns andra vuxna ute, de brukar sitta där, vi grannar känner varandra. Jag gav henne en låsbricka och sa, är det något så får du springa hem.
Det hann gå ungefär en kvart. Sedan kom sexåringen instörtande i lägenheten med kamraten. Orden forsade ur dem.
– ”Mamma, mamma! De slåss därute!” Jag trodde först att det handlade om små barn. ”Nej, det är stora män, jättestora. Det är blod, och pistoler! Det låter pang pang.” Då blev jag helt chockad, visste inte vad jag skulle tro.
I samma veva hör Zeiynab sirener och helikoptrar genom det öppna köksfönstret. Skrik och rop.
– Jag går ut på balkongen. Man kan se folk som springer åt olika håll. Jag hade ingen aning om vad som hände eller hur stort det var. När helikoptrarna kom – det kändes som man var i en krigszon. Du kan tänka dig vilken skräck.
Hennes första reaktion var att hålla familjen inomhus. Men efter att ha ringt runt och pratat med släkt och grannar gick hon ändå ut med barnen.
– Man visste ju inte hur stort det var då. När vi var ute bekräftade många grannar och folk jag känner att det var kaos, över 100 personer, nästan upplopp. Jag trodde att det var fyra, fem personer som hade bråkat.
Snart spreds mobilfilmer som ska ha visat hur en person blir påhoppad, sparkad och stampad på av en stor grupp människor bara ett stenkast från där Zeiynab bor.
– När jag såg de här filmerna, och hur mycket människor som var inblandade, kändes det att det här kommer inte sluta bra. Det spekulerades och pratades om att det skulle bli hämndaktioner. Folk var rädda. Vad ska hända nu?
Zeiynab Dahir valde att ändå försöka leva som vanligt med sina barn.
– Vi gick ut, gick och handlade. Jag sa till min dotter att det finns poliser här, vi är trygga. Vi kan inte låsa in oss, jag vill inte skrämma upp henne för mycket. Jag har sagt till henne att om du ser något sådant här så titta inte, gå därifrån, spring till någon vuxen, till mig.
– Men det är en jättesvår balans. Jag vill att hon ska känna sig trygg. Inte att hon ska vara rädd för att bli skjuten när hon går ut. Det är jättejobbigt. Jag är inte avslappnad, det kan jag inte vara, jag har två små barn.
Sköts till döds mitt på dagen på öppen gata
I samband med fredagens upplopp omhändertogs 32 personer av polis (se faktaruta i slutet av artikeln). Oron bestod under helgen. Och på söndagen, strax efter 13 på eftermiddagen, utbröt skottlossning mitt bland bostadshusen. En man avled senare av sina skador, ytterligare tre personer fördes till sjukhus.
Zeiynab Dahir var hos sin syster i Eriksbo när skotten föll.
– Min mamma ringde mig, jätteorolig. ”Du får inte gå ut, det har varit skottlossning!” Sedan ringde telefonen hela tiden. Folk vet ju att man är ute med barnen. Det är helg, det är varmt.
Trots tumultet promenerade Zeiynab hem med barnen några timmar senare. Hon beskriver stämningen som kaosartad, med poliser och avstängningar längs hemvägen. Senare samma kväll pockade ändå den vanliga vardagen på, då blöjorna visade sig vara slut hemma.
– Så vi gick ut, barnen och jag. Det var som en spökstad. Så tomt. Några få människor. Och det var avspärrat ända från bron och fram till Ica.
Dagen därpå lämnade Zeiynab äldsta dottern på förskolan som vanligt. Men den vanliga måndagsutflykten till skogen var inställd. Barnen fick inte ens gå ut och leka, berättar hon.
– Jag tyckte det var bra. När något sådant här händer vet man inte vem som kan hamna i skottlinjen. Men samtidigt blir jag så ledsen. Att våra barn drabbas. Att de måste vara inne för att vuxna skapar kaos.
Zeiynab Dahir har sina rötter i Somalia men kom till Sverige som bebis. Som elvaåring flyttade hon med familjen till Hjällbo från närliggande Eriksbo. Sedan dess har Zeiynab haft stadsdelen som sitt huvudsakliga hem. Nu bor hon med sina barn i en tvåa på Skolspåret, där hon även sitter i styrelsen för den lokala hyresgästföreningen.
– Jag är uppväxt här, har levt och gått i skola här, jobbat i hemtjänsten här. I just den här lägenheten har jag bott i elva år. Jag älskar Hjällbo. Och nu har jag egna barn som går i förskola i närheten. Jag har aldrig haft några problem här, och vill inte flytta härifrån.
Har aldrig varit rädd i Hjällbo
Visst finns det problem i Hjällbo, konstaterar hon. Folk bråkar, familjer kolliderar med varandra, ungdomar hänger i trapphusen, droger cirkulerar. Men själv har hon aldrig varit rädd när hon rört sig ute, inte ens nattetid.
– För mig som människa, som person som bor här och som aktiv i Hyresgästföreningen är det viktigt att vi hjälps åt och försöker hitta en lösning på det här problemet. Hur kan det ha blivit så här? Det här är något som alla är skyldiga till, från båda sidorna. Jag känner inte att jag kan peka finger mot någon. Det är bara så himla tragiskt att en människa har förlorat sitt liv. Och att flera unga killar sitter häktade. Deras familjer har drabbats. Alla människor som bor här drabbas.
Nu ska Hjällbos fyra lokala hyresgästföreningar ha möten med sina styrelser för att se hur man bäst kan bidra.
– Vi måste prata med våra hyresvärdar. Poseidon har varit ute nästan varje dag. De har bjudit på fika, kaffe och saft. Visat sig. Även trygghetsjouren har varit ute och vandrat. I går var jag på torget och pratade lite med dem. Folk går dit och får prata ut. Det är skönt att de är ute, så att vi inte känner oss utelämnade. Det vill vi också göra från Hyresgästföreningen. Alla instanser måste komma tillsammans för att hjälpas åt.
Känner du igen dig i bilden av Hjällbo som har förmedlats i nyhetsrapporteringen den senaste veckan?
– Just när det hände, absolut. Jag är ganska van att se poliser i Hjällbo, man har även sett polisen jaga killar. Men det har aldrig varit i den här skalan. Då kan man känna att det här är en krigszon. Men det här var två dagar av 365. Det är inte så i verkligheten. Det här är en incident som har urartat, den representerar inte folket här eller vårt område.
– Jag har gått ut här på natten, aldrig varit rädd. Fått hjälp av främlingar. Och så många nationaliteter som bor här, och alla kommer överens. Egentligen borde det spegla hur bra det funkar. De problem som finns bottnar i ekonomi. Skolan behöver fler lärare, man behöver fixa upp lägenheter. Det har inte med människorna som bor här att göra, utan med hur resurser fördelas. Fattiga områden är mer utsatta för kriminella element.
Det riskerar också att bli en kollektiv självbild som sänker självförtroendet, tror Zeiynab Dahir.
– ”Jag är bara en blatte.” Även jag tänkte så när jag var yngre. Men det var för att jag inte visste bättre. Det är en tanke, en mentalitet som byggs upp hos ungdomarna. Du duger inte, du är inte tillräckligt bra. Vi på Hyresgästföreningen behöver visa dem att de duger, och att du kan bli vad du vill. Jobba med dem på det sättet. Då botar vi sjukdomen.
- För en vecka sedan, fredag 28 maj, utbröt ett stort bråk mellan olika grupperingar i Hjällbo centrum i Göteborg. Första larmet kom in till polisen strax efter 17, om ett slagsmål med tillhyggen. Senare samma kväll larmades polis på nytt till platsen sedan bråket blossat upp igen. Enligt polisen kan ett 80-tal personer ha varit inblandade, vittnesmål talar om fler än så. 32 personer omhändertogs.
- Trots stor polisnärvaro uppstår nya oroligheter på söndagen 30 maj. Fyra personer förs till sjukhus efter skottlossning, en man avlider senare av sina skador efter att ha träffats i huvudet. En person sitter nu häktad misstänkt för mord. Flera personer har också häktats misstänkta för våldsamt upplopp.
