Ett år efter branden i Gottsunda: ”Gemenskapen stärktes”
Sergej Brändén, som är tidigare elev på Gottsundaskolan, trodde först att det var en mindre brand. Ingen röklukt nådde ju in i lägenheten, ett stenkast bort.
– På morgonen gick jag dit och kollade. Den första tanken var: ”Det här har inte hänt!”, men den byttes ganska snabbt mot: ”Vad kan jag göra för mitt område?”, säger Sergej, som annars bland annat är ordförande för Ungdomens hus.
Det var natten mot måndag 8 oktober 2018 som en brand anlades i Gottsundaskolan. Två av tre huskroppar totalförstördes. Två flickor, som inte var elever på skolan, greps under natten misstänkta för branden. De åtalades aldrig, eftersom de var under 15 år.
Sergej Brändén hade genast flera idéer på aktiviteter som skulle kunna underlätta för de drabbade: läxhjälp på biblioteket, stödcirklar …
– … men jag insåg att jag aldrig skulle kunna dra i allt själv. Därför bjöd jag in till ett grannskapsmöte, för att prata om hur vi kunde stötta varandra, praktiskt och emotionellt, säger de (Sergej kallas ”de” när andra kallas till exempel ”hon”, ”hen” eller ”han”).
Ett febrilt arbete började. Sergej spred ordet bland bekanta och via Facebook, såg till att mötet kunde hållas i Gottsundakyrkan och gjorde flygblad och delade ut i Gottsunda centrum.
Samma morgon vaknade Ann-Kristin Andersson som vanligt strax före klockan sex, på andra sidan Gottsunda centrum. Hon är aktiv i den lokala Hyresgästföreningen på Valthornsvägen och har barn på Gottsundaskolan och på Treklangen intill.
– Jag tänker: ”Är det datorn? Är det tv:n?”, för det luktar rök. Jag går ut på balkongen och ser höga lågor slå upp, och tror först att det brinner i centrum. Medan jag står där ringer min bästa väninna från Skärplinge och säger ”Har du hört att hela skolan brinner!?!”, berättar Ann-Kristin Andersson.
Hon gick och väckte barnen och bestämde sig för att stanna hemma från jobbet för reda ut situationen.
Senare på morgonen samlades elever och andra berörda utanför Gottsundakyrkan, som ligger bredvid skolan.
– Vi pratade och kramades. Jag har aldrig sett så många människor gråta som den dagen, säger Ann-Kristins dotter Malin Sjöberg, som då gick i nian på Gottsundaskolan.
Sen öppnades kyrkan. Prästen Otto Lindblad var en av dem som var på plats.
– Det första vi gjorde var att sätta upp en stor whiteboard där vi bjöd in alla att skriva vad de tänkte och kände, berättar han.
Kyrkan har fönster som vetter mot skolan och där samlades elever och personal. Även församlingsherden Boel Hössjer Sundman stod där en stund och betraktade branden.
– Det var någon som frågade om vi inte borde täcka över fönstren, för att barnen skulle slippa se den brinnande skolan. Men det är viktigt att gemensamt kunna ta in vad som hänt, säger hon.
De kommande dagarna höll kyrkan öppet från tidig morgon till sen kväll. Den blev betydelsefull som mötesplats av flera anledningar. Förutom läget precis intill brandplatsen hade alla på Gottsundaskolan redan en relation till Gottsundakyrkan, genom till exempel skolavslutningar. Och krishantering är vardag inom kyrkan.
På tisdagskvällen, dagen efter branden, hölls grannskapsmötet Sergej Brändén hade dragit ihop.
Det blev fint och betydelsefullt för dem som var där, säger Sergej, men på ett annat sätt än planerat:
– Det blev mer som en minnesstund än ett möte för medborgarinitiativ. Och kyrkan hade bjudit in polisen. Jag var rädd att det skulle leda till en otrygg stämning, eftersom polisen har dåligt rykte i området, men så blev det som tur var inte.
Boel Hössjer Sundman, som var med och ordnade mötet, berättar att folk sa till henne efteråt att det var bra att polisen var där. Om det finns personer i Gottsunda som har problem med att polisen deltar tror hon att de i så fall är få.
– Att polisen var med i en sådan här situation tycker jag var viktigt och naturligt. Information är viktigt för att bearbeta händelsen och skapa en gemensam berättelse om vad som har hänt. Men det är också naturligt att ha lite olika ingångar och att platsen delvis sätter sin prägel på mötet, säger hon.
– Upplägget att polisen, prästen och jag talade till folk som satt i kyrkbänkar dödade all form av nätverkande. Men även om det inte alls blev som jag hade tänkt blev det väldigt bra, säger Sergej.
Boel tror att mötet var viktigt för dem som deltog – men också för andra som inte kom dit.
– Att man samlas och tar ansvar när det skakar ger trygghet och stabilitet, säger hon.
En som var där var Lucinda Andersson. Hon bor inte i Gottsunda, men har som aktiv i nätverket Tillsammans för Uppsala varit på ”Tillsammanskafé” i stadsdelen nästan varje söndag under ett par år.
– Mötet var öppet och spontant. Vem som helst fick gå fram och prata. Fokus låg på ”nu klarar vi av det här”, säger hon.
Lucinda tog initiativ till en ”kärleksbombning” av Gottsundaskolan i Tillsammans för Uppsalas regi två dagar senare, där alla som ville fick sätta upp pappershjärtan med budskap på brandavspärrningarna. Folk kom och gick under hela kvällen och fikat tog snabbt slut.
Gottsundabon Carmen Blanco Valer, som är folkhögskolelärare, aktivist och antirasistisk talesperson för Feministiskt initiativ, var en av dem som kände ett behov av att samlas. Hon flyttade tillbaka till Gottsunda tillsammans med familjen för 19 år sen, och har nu bott mer än halva sitt liv i stadsdelen.
– Det handlade inte bara om den materiella förlusten, utan var också symboliskt. Skolan är barnens värld och för en del barn som har det jobbigt hemma är skolan en fristad, säger Carmen.
Under kärleksbombningen satte hon upp hjärtan både för sin egen räkning och för sina barns skull. De är vuxna och har flyttat från Gottsunda, men gick i Gottsundaskolan under högstadiet.
Ann-Kristin Andersson gick till kärleksbombningen med dottern Malin Sjöberg och två klasskompisar till henne.
– Det blev ett sätt att bearbeta det vi gick igenom och samtidigt känna att vi är starka och kan fixa det här, säger Ann-Kristin.
Hon och Malin tror, liksom Sergej, Otto, Boel, Lucinda och Carmen att samhörigheten i Gottsunda växte i samband med branden.
– Alla kom närmare varandra. Alla pratade med varandra och det hade aldrig varit så förr, inte på det viset, säger Malin Sjöberg.
Otto Lindblad beskriver branden som en slags milstolpe.
– I Gottsunda kommer man nog länge att prata om när skolan brann och om före och efter branden. Att vi har den här erfarenheten tillsammans kommer att påverka Gottsunda även framåt. Folk kommer att tänka ”det gick att lösa då, vi klarade det”, säger han.
Sergej Brändén tror också att det var betydelsefullt just att människor i Gottsunda kom samman och stöttade varandra.
– Det finns en sammanhållning och gemenskap här som inte finns i många andra områden. Jag tror att den stärktes, säger de.
- Prata med folk och kolla vilka behov som finns.
- Gör inte allt själv, som jag gjorde! Det är bra att kunna bolla idéer med andra och dela upp arbetet.
- Gör bara det du själv är bekväm med. Det är lätt att bli uppsvept i något man inte hade tänkt sig.
