Forskning: Allvarliga brister i sjukvården bidrar till självmord
Varje år tar cirka 1 500 personer i Sverige sitt liv. Personer som hotas av vräkning är klart överrepresenterade bland dem. Elin Fröding är inte förvånad. Hon är psykiater, chefläkare inom Region Jönköping och forskar om självmord.
– Det finns en säkerställd riskökning för självmord i samband med akuta kriser och en vräkning kan absolut vara en del av en sådan kris. Vräkning kan också vara en följd av att man mår så dåligt att man inte klarar av att betala hyran, säger hon.
Bakom ett självmord finns ibland långvarig psykisk eller fysisk sjukdom och lidande, men Elin Fröding tycker det är viktigt att inse att vem som helst faktiskt kan hamna där.
– Det är inte alls enbart människor med tidigare problem som drabbas. Det kan handla om en tillfällig kris hos tidigare väl fungerande personer – och det är vanligt med självmordstankar i samband med livskriser. Det tycker jag vården måste bli bättre på att fånga upp.
Som en del av sin doktorsavhandling vid Jönköpings universitet har Elin Fröding granskat alla Lex Maria-anmälningar som gällde självmord under 2015, totalt 436 stycken. I 55 procent av fallen ansågs brister i vården ha bidragit till självmordet.
Ofta handlade det om dålig samordning och att personer hamnat mellan stolarna. Till exempel kan en patient som varit inlagd för självmordsförsök skrivas ut utan att socialtjänst eller primärvård får veta det och kan erbjuda stöd. Ett annat problem är att personer som söker hjälp på sin vårdcentral vid en akut kris inte får rätt frågor.
– Det är en mycket vanlig brist att vi inte ens frågar om man har tankar på att ta livet av sig. Det finns en myt om att man inte ska göra det för att inte väcka den björn som sover, men det är verkligen tvärt om – ofta är det en lättnad att få prata om det, säger Elin Fröding.
Hon tycker det är mycket allvarligt när frågan inte ställs, eftersom den kan rädda liv.
– Då kan man få hjälp och stöd och om man överlever en akut kris kan de flesta gå vidare och hitta mening med livet. Det finns väldigt goda möjligheter att förhindra de impulsiva självmorden om vi bara använder den kunskap som finns.
I fallet med 70-åriga Annica, som hängde sig samma dag som kronofogden skulle vräka henne, visste såväl psykiatrin, som vårdcentralen och socialtjänsten om att hon tidvis hade haft självmordstankar och att hon var i en kris.
Många var inblandade, ändå fick hon inte den hjälp som behövdes. Låter det som ett typiskt fall?
– Ja, det låter som ganska vanliga brister, tyvärr. Man samverkar inte och tar inget helhetsgrepp kring personen. Det är också väldigt vanligt att patienten pendlar och är ambivalent in i det sista. Personen kan må bättre en period, men sen kommer en utlösande orsak som en konflikt eller vräkning, som triggar igång tankarna igen. Därför måste vi bli bättre på att fånga upp och följa upp självmordstankar.
En väl känd och verksam åtgärd är att i samarbete med patienten göra en krisplan för vad hen ska göra om självmordstankarna kommer tillbaka, berättar Elin Fröding.
– Men jag ser att man ofta inte har någon krisplan fast man borde ha haft det.
Kronofogden har ofta kontakt med människor i kris som uttalar självmordstankar. Borde de ha i uppdrag att slå larm om det?
– Vid vräkningar är ofta socialen inblandad och de brukar kontakta oss. Sekretessen är sällan ett hinder. Man frågar alltid personen och oftast går de med på att vi samverkar. Men självklart är det bra om alla hjälps åt att larma.
Fram till hösten 2017 var det tvingande för sjukvården att Lex Maria-anmäla och utreda alla självmord som inträffade inom fyra veckor efter en vårdkontakt. Detta för att kunna dra lärdom av eventuella brister i vården, så som i Elin Frödings studie. Sedan tre år är det inte längre obligatoriskt och antalet anmälningar och utredningar har därmed minskat mycket kraftigt.
Nu har Riksrevisionen beslutat att granska varför den svenska nollvisionen för självmord inte har lett till någon minskning.
– Enligt experterna går det att påverka antalet självmord i samhället, och riksdagens uttalade ambition är att ingen människa ska välja att själv avsluta sitt liv. Trots det ligger vi kvar på samma höga nivåer år efter år. Då bör vi kanske fundera på om vi lägger resurserna på rätt insatser, säger riksrevisor Helena Lindberg.
