Grannen intill: Fia vågar drömma igen
Hur länge har du bott i Kristinehamn?
– Jag har nästan bott här hela mitt liv. Jag bodde några år i en liten by i Jämtland men flyttade tillbaka för 14 år sedan.
Hur var det att komma tillbaka?
– Mycket har förändrats och jag känner mig inte riktigt hemma. Jag har alltid haft en dröm om ett litet torp. Jag är en ”skogsmulle” och vill bo nära naturen. Det gör jag visserligen här, jag har fem minuter till sjön och det finns skog så det är ändå bra.
Vad är det som lockar med att bo i ett torp?
– Naturen, vedspis, elda. Enkelheten. Jag tror att den bästa återhämtningen finns i skogen och naturen. Jag var på väg att köpa ett torp, jag tog lån och allt, men så blev jag plötsligt sjuk. Och jag blev sjukare än jag först trodde. När jag sedan blev utförsäkrad, hade jag inte längre ekonomin att äga ett torp, men ett stort lån som jag ännu betalar av på. Men jag är van att leva sparsamt, jag har varit ensamstående med tre barn och har kokat soppa på en spik förr.
Drömmar är en balansgång – de kan ge både glädje och sorg…
– Ja, visst är det så. Det här var en dröm som länge bar mig men som sen blev en sorg. Jag samlade grejer till mitt torp och visste precis vad jag skulle ha. Men en dag bestämde jag mig bara för att göra mig av med allt för jag insåg att det inte kommer bli så som jag drömt om. Och när jag väl tagit det beslutet blev det enklare.
Varför blev det enklare då, tror du?
– Då hade jag inte det i huvudet längre utan försökte hitta en annan väg. Ska jag vara riktigt ärlig så kan jag säga att det låg en del ilska i det där: du vet drömmar som krossas. Men när jag accepterade det, gick livet vidare.
Det är många år sedan det där hände, vad är torpet för dig i dag?
– Jag har inte gett upp – det hade du inte förväntat dig va?! (Skratt). Jag gav upp ett tag och det var en bra process som jag lärde mig mycket av, men nu letar jag efter något att hyra i stället för att köpa.
Vad fick dig att våga drömma igen?
– Jag kände länge att det var ett personligt misslyckande. Men så tänkte jag att det är ju inte jag som misslyckats, för det handlade om att jag blev utförsäkrad. Och pengar, vad är det? De kan vara bra att ha – men är egentligen ett fördärv. Nu är det en dröm som bär mig i stället. Jag tänker ofta på det: jag vill ha en pelargonveranda, vedspis och några hönor.
Du har en tavla där i hyllan. Vad betyder den för dig?
– ”Wish it, dream it, do it.” Det är min inspiration till att våga.
Det känns som att du verkligen lever efter orden på din tavla?
– Ja, för man kan inte bara ge upp. Skulle det bli så att jag blir sämre och hamnar i rullstol sedan, är det inget att tänka på nu: för jag är ju inte där än. Sätter jag upp hindret redan innan det finns, låter jag det hindra mig från att leva nu. Blir jag sämre får jag tänka om då och hoppas att jag får en lägenhet som den jag har nu: nära naturen, med egen ingång och altan (skratt).
Har du en granne vi borde skriva om i länen Örebro, Dalarna, Värmland eller Södermanland? Tipsa oss – kontaktuppgifter finns här.
Namn: Fia Kinell.
Ålder: 61 år.
Intressen: Måla, handla på loppis, vara i naturen, läsa.
Kuriosa: Har en katt som heter Strindberg. ”Strindberg är min idol. ”Det är synd om människorna” är ett fint citat”.
