Grannen intill: Marin jobbar sex dagar i veckan – fotbollen höjdpunkten: ”Ett skönt gäng”

Du jobbar ihop med din mamma och storebror. Hur går det?
– Det funkar jättebra, faktiskt. Alla vet vad de ska göra och vi hjälper varandra om det behövs. De tar hand om köket medan jag sköter serveringen och kunderna.

Det känns som rätt man på rätt plats. När jag åt på din pizzeria och restaurang tidigare i år kände jag att det var väldigt lätt att få kontakt med dig.
– Ja, men jag gillar att prata med folk och man träffar ju många personer i den här branschen. Jag har fått många bekanta genom restaurangen och nästan alla mina vänner i Avesta har jag träffat via jobbet.

Läs ocksåSilvia blev överfallen i tvättstugan – därför kan förövarens ex-fru bli hemlös

Du kom från Uppsala till Avesta som 20-åring, när ni köpte restaurangen. Vad tänkte du då?
– Först tänkte jag pendla mellan Uppsala och Avesta. Men så gick det några månader och det blev bättre och bättre. Och jag trivs väldigt bra i Avesta, folk är öppna och vänliga och man kan stanna och prata med nästan vem som helst. Det är helt annat än i storstan.

Ursprungligen kommer Marin och hans familj från Kreševo, några mil utanför Bosnien och Hercegovinas huvudstad Sarajevo. De flydde undan kriget och kom till Sverige och Uppsala 1992, när Marin var fyra år. Några år senare återvände familjen till Bosnien – men som 17-åring var Marin tillbaka i Sverige igen och lite senare var hela familjen åter samlad i Uppsala.

Hur ser du på att du flyttade tillbaka till Sverige, har du någonsin ångrat det?
–  Nej, nej, aldrig. Allt man är och har i dag är ju tack vare Sverige så jag känner mest tacksamhet. Jag skulle inte vara den jag är i dag annars, tillsammans med familjen är det ju det som har format mig.

Läs ocksåGrannarna Lena och Birgitta flyttade ihop: "Vinner så mycket på det"

Känner du att du är mer svensk än bosnier? Eller du kanske är trött på att få sådana frågor?
– Nej, det är ingen fara. Men vad ska jag säga … jag kan väl aldrig vara svensk helt och hållet. Visst jag bor ju här i landet men någon ”Andreas Andersson” lär man aldrig bli. Man är det man är, är en gäst i landet.

Men tänker du verkligen på dig själv som en gäst efter så många år i Sverige?
–  Jag är ju uppvuxen här och är en del av samhället – jobbar, kämpar och står i. Men jag kom som en gäst och jag kan aldrig bli svensk helt och hållet.

Kan det vara så att du känner en hårdare press än andra på att göra rätt för dig?
–  Kanske att jag djupt inom mig känner att jag inte vill belasta samhället. Gör man rätt för sig kommer man alltid att ha mat på bordet, kläder, bil och alltihop. Gör du ingenting kommer du inte ha någonting – och du är en belastning, både för dig själv och för andra.

Läs ocksåMammaträffar ska öka kunskapen om det svenska samhället: "Vi vill minska gapet"

Foto: Privat

Marin kommer inte ihåg något av kriget, han var för liten för att minnas något. Men självklart har även han påverkats av det som hände då. Han har ”precis som alla andra” förlorat familjemedlemmar men tycker att det är viktigt att blicka framåt – utan att för den skull glömma. Man kan förlåta men aldrig glömma, det är så Marin resonerar. Och trots att gamla strukturer lever kvar i Bosnien – långt ifrån alla tycker att det är okej att umgås med någon från en annan religion – så är han hoppfull inför framtiden.

Hur tänker du då?
– Visst finns det äldre som lever kvar i sin lilla bubbla, men överlag försöker folk, i alla fall de unga, leva tillsammans. Men det är fortfarande samma generation som styr nu som styrde för 20 år sedan så det är fortfarande korruption och så. När de försvinner blir det säkert bättre, för Bosnien är ett fantastiskt land med extremt fin natur och det finns så mycket och göra där.

Åker du dit ofta?
– Ja, jag försöker åka ner varje sommar och nu i år bilade jag och storebrorsan dit. Där nere blir det mycket enduro och fyrhjuling på skogsvägarna i bergen. Jag älskar att vara ute i naturen, där kan man vara för sig själv och bara slappa och njuta.
– Jag försöker även åka dit på vintrarna eftersom jag älskar att åka skidor. Skidåkningen i Bosnien är fantastisk, bättre än Alperna. Lika bra backar fast allt är mycket billigare.

Men det är ändå fotboll som är Marins stora intresse. Han har varit på många landskamper (”jag har alltid velat se Sverige mot Norge och Sverige mot Danmark och det har jag gjort nu”) och var på plats i Frankrike 2016 för att följa EM. Fast egentligen finns det bara ett lag i Marins värld och så har det varit sedan barnsben – kroatiska Dinamo Zagreb. Han har sett laget 10-12 gånger, framför allt i Zagreb men även i Sverige.

Fotboll är grejen?
– Fotboll är det bästa och att få kolla på matcher live är det roligaste. Den bästa matchen som jag någonsin sett var när jag var i Kroatien och såg Dinamo Zagreb vinna med 2–1 över Arsenal i Champions League 2015.
–  Men numera lägger jag inte ner så mycket tid på att följa dem även om det bara är Dinamo Zagreb som gäller. Förut läste man ju mer eller mindre allt om laget, men nu är det mer på den nivån att man vill se en bra match. Och jag försöker varva ner lite mer numera, inte bli så förbannad när de förlorar (skratt).

Och så spelar du fotboll (futsal) efter jobbet på söndagar?
– Ja, det är ett blandat gäng där den yngsta är 15 år och den äldsta närmare 55. Det är folk från forna Jugoslavien, Mellanöstern, Afrika och folk som är födda i Sverige. Ett skönt gäng och alla kommer bra överens. Så söndagar klockan 20.00 är veckans höjdpunkt.

Foto: Mattias Frödén

Måndagar är din enda lediga dag. Är det inte tufft att jobba sex dagar i veckan?
– Det är ju både jobb och lite av en livsstil. Men jag skulle aldrig jobba så här mycket om inte familjen ägde restaurangen. Fast nu har vi den ute till försäljning. Jag har jobbat här i 13 år – de bästa åren av mitt liv – och det är dags att göra något annat.

Som vad då?
– Att söka ett vanligt jobb, måndag till fredag, sju till fyra. Det skulle vara skönt med lediga helger.

Annars då, vad tänker du om framtiden?
– Det är ju den svåraste frågan av alla (skratt). Jag har ju en tjej sedan tre år tillbaka och det börjar väl bli dags att ta nästa steg, att bilda familj kanske. Men det är ju svårt … Jag har ju levt som jag känt för och gjort det jag velat i många år så det är en stor, stor förändring. Ett nytt kapitel kan man säga, man måste skriva nya kapitel.