Här river kommunen Amirs koja: ”Det var mitt hem i åtta år”
Här river kommunen Amirs koja.
Innan Amir gick till gymmet strax före klockan sju i morse stängde han omsorgsfullt både innerdörr och gallergrind till kojan. På trappen utanför ställde han en vedkubbe för ingången.
Som han alltid gör, i hopp om att ingen obehörig ska ta sig in och förstöra något. Men idag hjälpte inte det.
– Jag sa hejdå till kojan när jag gick. Jag förstod ju nånstans att jag inte skulle komma tillbaka. Men jag har gjort fint i så många år och känner mig väldigt ledsen, säger Amir, som egentligen heter något annat.
Strax efter klockan nio, drygt tre timmar efter att Amir klättrat nerför berget för sista gången, klyvs fågelkvittret i skogen av en motorsåg. Sakta, med omständliga kringelkrokar i den svåra terrängen, närmar sig fyrhjulingarna. Samtidigt har en trupp tjänstemän samlats utanför kojan.
Kronofogden kliver in och plockar bland Amirs privata ägodelar. Rivningsarbetare klättrar upp på taket, sliter bort presenning och börjar bända bort brädor med kofot.
Helt i enlighet med lagar och regler. Man får inte bygga och bo på någon annans mark utan tillåtelse. Och Sundsvalls kommun gör inga undantag.
Jag ringer till Amir. Han är på gymmet.
– Jag vill inte vara där när de river. Jag är ledsen och arg. Jag kanske inte kan kontrollera mig och jag vill inte bråka, säger han.
Amirs få ägodelar, det som bedöms som ”helt och rent” av kronoinspektören, åker ner i en sopsäck. Bland annat en spegel med ram i mosaik och en snöskyffel i blå plast.
– Jag vill inget ha. Låt dem kasta allt, säger Amir i mobilen.
Han ska strax duscha och gå till jobbet. Som vilken vardag som helst. Men när klockan slår nio ikväll och arbetspasset är slut har han ingenstans att ta vägen.
– En vän har sagt att jag kan få bo hos honom en månad. Sen får jag sova i bilen.
Efter Hem & Hyras första artikel om Amir var det flera läsare som hörde av sig. En del erbjöd honom en bit mark att bygga på, andra ville låta honom bo gratis i en stuga och någon kunde ordna med jobb. Men välgörarnas erbjudanden fanns inte inom räckhåll. Det skulle krävas en flytt på många mil antingen i riktning söderut eller norrut.
– Jag har bott i Sundsvall länge och jag vill vara kvar. Jag har så mycket här. Jobb och vänner. Utan det blir livet helt tomt, säger Amir.
Han känner sig väldigt trött efter allt som hänt och har ont i kroppen. Han säger att regelbunden träning är ett måste, annars blir värken värre.
Du har sagt tidigare att du kommer att bygga en ny koja någon annanstans. Tänker du göra det?
– … jag vet inte… men om jag skulle göra det skulle jag inte säga något om det till nån.
Amir flydde till Sverige från Iran 2007.
Han är övertygad om att han kommer att dödas om han återvänder, men trots det ger inte svenska myndigheter honom tillåtelse att stanna. Amir befinner sig som i en limbo eftersom Iran också vägrar ta emot honom om han inte återvänder frivilligt.
Läs hela berättelsen om Amir här.
När han tillsammans med andra asylsökande åkte ut ur Migrationsverkets lägenhet för åtta år sedan tog han sin tillflykt in i skogen.
Han valde medvetet ut en otillgänglig plats långt bort från samhället. För att inte störa någon och för att få vara ifred.
Det fungerade i flera år men 2021 fick kommunen in en anmälan om otillåtet bygge i skogen.
Processen var igång även om det inte behandlades direkt skyndsamt. I januari gav tingsrätten kommunen rätt att genomföra en vräkning och rivning.
Men det dröjde alltså ända tills nu innan beslutet verkställdes.
Anette Hallberg, tillförordnad sektionschef på kronofogdemyndigheten, kan inte svara på vad rivningen kommer att kosta kommunen.
– Nej, de är inte riktigt klara ännu även om vi hann med väldigt mycket på en dag, så det beror ju på hur många arbetstimmar det blir totalt.
Amir kan inte förstå hur det kan vara ekonomiskt försvarbart att riva hans hem för, uppskattningsvis, tiotusentals kronor.
– De betalar alltså dyrt för att göra mig hemlös… Jag kostar inte kommunen nånting. Jag har inte rätt till vård, bostad eller bidrag. Däremot jobbar jag och betalar skatt. Handlar mat och bensin. Men det är så det är.
