Höggs ner på sin arbetsplats: “Jag märkte att det blev varmt”
Färgen är blek och ytan blank. Ärret på Johan Perups underarm är tvådelat. Det ena halvan orsakades av en rånares kniv och det andra av en kirurgs skalpell.
– Man kan inte planera för sånt här. För vem fan rånar egentligen hyresgästföreningen?
Det har gått drygt ett och halvt år sedan Johan Perup skadades svårt under ett misslyckat rån mot Hyresgästföreningens lokaler på Fersens väg i Malmö. De höga fönstren i hans rum släpper in ljus och trafikbuller från gatan utanför. Kontorsmöblerna i ljust trä går i samma färgton som den slitna fiskbensparketten. Det var där någonstans på golvet mellan skrivbordet och korridorsdörren som rånarens kniv gick in i hans arm när de brottades.
Polisen betraktade först det som hände som ett mordförsök. Hugget tog i en artär och allt hade kunnat sluta illa. Enligt polisrapporten handlade det om minuter innan alla sjukvårdsinsatser hade varit förgäves. Men tanken på detta är inget som Johan Perup tänker fastna i.
– Den negativa vibben finns inte. Den har väl egentligen aldrig funnits. Den första tiden var jag frustrerad över gipset och att inte kunna röra handen. Det var väldigt svårt att knäppa jeansen med bara en hand. Men det har blivit mycket bättre, säger han.
– Jag tror att jag är stark och trygg i mig själv. Jag har absolut ingen dödsångest.
Det är uppenbart att han inte vill tala om rånet i negativa termer. Och att han bestämt sig för att hantera händelsen på det sättet. Men det finns även andra förklaringar.
– För elva år sedan fick jag en stroke och vaknade upp helt förlamad förutom i en hand och i munnen. Jag lyckades få tag på en telefon och kunde ringa på hjälp, säger han.
Det gick bra den gången. Men stroken och andra händelser tror han har gjort honom bättre rustad att gå vidare.
– Hade jag blivit handikappad och fått fysiska men hade det nog kunnat tära på mig mer. Men jag tror att jag är tillbaka sjuttio till åttio procent i styrka i armen, säger han.
Han tänker dagligen på vad som hände men det är mest kopplat till att handen fortfarande inte fungerar helt som den ska. Återigen lyfter han fram det som är positivt. Men samtidigt ligger allvaret i bakgrunden. Han beskriver i en bisats hur han scannade av omgivningarna veckorna efter attacken. Han tittade omedvetet efter lösa föremål som kunde fungera som försvar. Ögonen kunde fastna vid en blomkruka i ett fönster eller en brandsläckare som stod i ett hörn.
Johan Perup var inte var den enda personen som påverkades av rånet även om det bara var han som skadades fysiskt. Under handgemänget befann sig som mest sju personer i inne i korridoren. Flera var i fara och för samtliga avbröts arbetsdagen när de ofrivilligt drogs in i den våldsamma situationen.
Johan Perup hade precis varit och hämtat ett papper i receptionen en trappa ner. När han kom tillbaka till sin korridor märkte han genast tumultet. Rånaren hade lyckats ta sig in och krävde att få pengar. För att göra en lång historia kort slutade det med att rånaren skar Johan Perup i armen innan en kollega lyckades slita bort mannen. Genom ett “nacksving” som Johan Perup beskriver det. Rånaren flydde.
– Jag märkte att det blev varmt här och där. Men jag kände ingen smärta av att ha blivit skuren, säger Johan Perup.
Parkettgolvet färgades rött av blod. I efterhand har han förstått att hans tidigare stroke spelade en viss roll. Medicinen, blodförtunnande Varan, skyndade på blodförlusten. Silvertejp och ett skärp blev en tillfällig lösning. Sedan dök polisen dök upp och satte på ett förband, en tournique som ströp all blodtillförsel. Syrebristen i armen fick en snabb effekt.
– Det var nog den jävligaste smärta som jag har upplevt och det vill jag aldrig uppleva igen, säger Johan Perup.
Han fördes snabbt till sjukhus och rullades på bår genom de långa kulvertarna fram till operationssalen. Läkarna arbetade hela kvällen. Kort därefter lade han ut ett meddelande på Facebook och Hyresgästföreningens intranät: “Liket lever”.
– Min tanke var att folk inte skulle oroa sig men det var ju säkert ett sätt att bearbeta det också, säger han.
Det finns ett före och efter händelsen på ett större plan också, utöver de anställdas känslor och trauma. Rånförsöket på Malmökontoret fick som konsekvens att Hyresgästföreningen centralt inledde en nationell risk- sårbarhetsanalys. Numera sitter en övervakningskamera ovanför huvudet på den som kliver in i Johan Perups korridor. Klisterlappar på utsidan av byggnaden upplyser om att det inte finns några pengar att hämta.
– Det här har retat mig. Jag är ju en av dem som förespråkat att vi inte ska göra huset till Fort Knox. Det är förbaskat synd att man ska behöva ha det så, att hamna i en situation med kameraövervakning och taggar överallt, säger Johan Perup som samtidigt medger att hans syn på säkerhet har förändrats.
Han har blivit erbjuden samtalshjälp av arbetsgivaren efter händelsen men menar att det stora nätverket som han har runt sig i form av barn, vänner och kollegor räcker långt.
Blir du aldrig negativ?
– Egentligen inte. Jag är väldigt positiv. Men om jag blir arg vill man inte vara nära för det blir som Hiroshima. Jag trivs med livet. Det är skitkul, säger han.
Johan Perup har arbetat inom Hyresgästföreningen i 18 år. Efter sju år som jurist blev han chef för medlemsrekryteringen i Södra och Norra Skåne 2001. Uppdraget: “att skaffa nya medlemmar och behålla de gamla” som han sammanfattar det. Idag har han 14 personer i två regioner under sig.
