Hon berättar Uppsalas okända historia av husockupationer
Hur kom det sig att du skrev det här kapitlet i boken ”Ockuperat. Svenska husockupationer 1968-2018”?
– Jag är intresserad av stadsomvandling och politisk idéhistoria och en av redaktörerna frågade om jag visste något om Uppsalas ockupantscen. Det gjorde jag inte, men jag tänkte att jag kunde ta reda på det.
Har husockupationerna i Uppsala varit en del av större vågor av ockupationer?
– Ja, i slutet av 1980-talet ockuperades först Prinshuset på Bäverns gränd och senare Gillbergska huset i Luthagen, inspirerat av ockupationsvågen i Sverige under 80-talet, som i sin tur var inspirerad av en ockupationsvåg utomlands.
Vad ville husockupanterna?
– Prinshuset och Gillbergska huset ockuperades av en grupp aktivister som ett sätt att försöka påverka bostadspolitiken. De ville inte att hus skulle stå tomma samtidigt som andra behövde någonstans att bo, men tanken var inte att de själva skulle bo i huset. Elisabethhemmet i Luthagen ockuperades däremot 1979 av hyresgästerna som bodde där. Kommunen hade planer på att omvandla huset till ett socialt center för pensionärer, men hyrde ut det till ungdomar tillsvidare. 1977 tvingades de att avsäga sig besittningsskyddet, annars skulle de bli vräkta. Enligt hyresgästerna vansköttes och förslummades huset efter beskedet. Det var grunden för ockupationen, men den blev en protest mot bostadspolitiken i stort. Vissa kritiker ville göra det till en konflikt mellan ungdomar och pensionärer, men ungdomarna var tydliga med att de inte var emot pensionärscentret och PRO gick faktiskt ut och sa att man stödde ungdomarna.
Gav ockupationerna något resultat?
– Det beror på hur man ser det. De tydligaste vinsterna i Uppsalas ockupationshistoria gjorde barnen som ockuperade sina skolor och skolstrejkade på Martin Luther Kings plan i början av 1980-talet, för att en utvisningshotad familj skulle få stanna. De lyckades samla ihop 17000 namnunderskrifter och 2000 elever deltog i en demonstration. Familjen fick rätt att stanna genom ett regeringsbeslut. Men även ”bävrarna” som ockuperade huset på Bäverns gränd fick visst gehör för sina krav. HSB, som ägde huset, beslutade att upplåta ett annat hus till bostäder åt ungdomar.
En del av ockupationerna i Stockholm känner många till, men Uppsalas ockupationshistoria är ganska okänd. Vad tror du att det beror på?
– Det beror nog på att Uppsala är en mindre stad. Kårhusockupationen och Mullvaden i Stockholm har fått symbolisera tidsandan på ett annat sätt. Allt hände också lite senare i Uppsala. När man ockuperade Elisabethhemmet i Uppsala markerade man till och med mot Mullvaden och sa ”vi har inte gjort den här aktionen för att det är roligt”.
Hör husockupationer till historien, eller tror du att vi kommer att få se fler i Uppsala?
– Så länge det finns bostadsbrist tror jag att det kommer att finnas husockupationer, även om det var länge sen sist. Den senaste större ockupationen var Kvarteret Kajan, barn- och ungdomspsykiatrins gamla hus i Ulleråker som ockuperades 2010. Det som talar emot nya ockupationer är att vänsteraktivismen generellt sett är mindre synlig i dag. Men ockupationer för att lyfta politiska frågor kommer nog alltid att finnas. Metoden är inte så komplicerad. Det var olagligt på 1980-talet och det är olagligt i dag, så det har inte förändrats.
Namn: Linn Spross
Ålder: 30 år.
Bor: I en hyrestrea i Eriksberg i Uppsala.
Familj: Sambo och sonen Bo, sex månader.
Gör: Forskare i idéhistoria vid Uppsala universitet.
Fritidsintresse: Tyngdlyftning.
Aktuell: Har skrivit ett kapitel i boken ”Ockuperat. Svenska husockupationer 1968-2018” av Dominika V. Polanska och Mathias Wåg (red.)
