Hyreshuset i Glommers räddades: ”De som bott här hela sitt liv var oroliga”
Den röda tegelbyggnaden från 1956 rymmer flera spännande livshistorier och för några år sedan bodde många flyktingfamiljer i huset. Vissa av hyresgästerna har bott här i mer än ett halvt sekel.
Från Storgatan ser det ut som vilket hyreshus som helst. Men på baksidan mot söder har hyresgästerna en bedövande vacker utsikt över Västra träsket och berget Vithatten. Från sina vardagsrum och balkonger kan de blicka ut över ett rikt fågelliv och även spana på älgar som vandrar förbi. Det finns en stor gräsmatta att vistas på och odlingslotter för den som vill.
När allmännyttan Arvidsjaurhem av ekonomiska skäl skulle avyttra huset blev hyresgästerna först oroliga. Men så kom lösningen i form av ett lokalt pelletsföretag som trädde in på fastighetsmarknaden och förvärvade hyreshuset.
Bo Lundmark är vd för Glommers miljlöenergi, ett företag med sex anställda som startades 1996. Företaget tillverkar villapellets, djurströ samt förädlar bär från skogen och förser skola, kyrka och äldreboenden med fjärrvärme. 2010 satte företaget in en pelletspanna i hyreshuset på Storgatan 60, men bara två år senare bjöd allmännyttan ut det till försäljning.
I och med att vi nyss hade storinvesterat i en biobränsleanläggning för 350 000 kronor, så ville vi inte äventyra den inkomsten, utan tog över hela huset istället, berättar Bo Lundmark.
Först var bara hälften av de 14 lägenheter uthyrda. Nu är det bara en etta som står tom.
– Jag har väl lyckats få ett förtroende så att det har blivit efterfrågan och vi har relativt bra hyror, säger han.
Olavi Lundström på högsta våningen har bott i huset i 58 år.
– Det var ju räddningen att Bo Lundmark tog över, säger han.
Olavi Lundström flyttade in i huset som 23-åring tillsammans med sin fru Astrid och deras lilla pojke Jim som då var ett år.
Han är från Finland, men kom till Sverige 1940 som krigsbarn. Han var tre år och hans pappa hade stupat i vinterkriget. Han placerades hos paret Karl-Erik och Safira Lundström i Stöverberg utanför Glommersträsk. Två år senare fick han återvända till Finland, men då omkom även hans styvpappa.
– Han röjde minor och klev på en mina så mamma blev änka igen.
Det blev för mycket för hans mamma att ta hand om alla barn ensam och själv hade han längtat tillbaka hela tiden, så Olavi Lundström återvände fem år gammal till Sverige för att bli adopterad av sin svenska fosterfamilj. Medan han stod väntade på tåget tillsammans med sin mamma för att resa tillbaka till Sverige gick larmet. De fick springa till ett skyddsrum och undkom med nöd och näppe en bombattack. Han minns det som igår.
– När jag kom ut igen var det bara ruiner kvar av den militärförläggning som hade stått intill.
Först därefter kunde han stiga på tåget.
– Vi var en hel kupé full av ungar.
Men det gick inte riktigt som planerat.
– Under tågresan hade jag en lapp runt halsen med adressen jag skulle till, men så tappade jag den och hamnade utanför Umeå istället, berättar han.
På stationen sprang han fram till en man som var lik Karl-Erik och följde med honom hem.
– Den nya familjen förstod att det var något galet då jag kunde språket redan efter två veckor. Det nog nästan ett halvår innan jag kom till rätta.
När han väl återfann sin fosterfamilj stannade han kvar där hela sin uppväxt och har varit trogen Glommersträsk alltsedan dess. Han har arbetat som skogsarbetare, virkesinköpare och på snickeri, men är idag 82 år och pensionär sedan länge. Numera bor han ensam i lägenheten sedan hans fru dog för sex år sedan. Sonen bor i Skellefteå. Han önskar stanna här resten av sitt liv.
Men det finns faktiskt en hyresgäst som har bott här ännu längre.
Hans favoritgranne Lilo Dyballa, 92 år, flyttade till Sverige med sin man som var tandläkare 1957, året efter att huset byggdes. Hon jobbade som tandsköterska i Glommersträsk och var sedan hemma och tog hand om de tre barnen som föddes. Hon har aldrig velat bo någon annanstans.
– Det har varit mycket ordentligt och fint här. Vi har blivit väl omhändertagna. Bästa betyget är väl att jag har bott kvar i 62 år och jag skulle vilja sluta mina dagar här också om jag bara orkar, säger hon.
