Inger och Ivar har bott mitt emot varandra i nästan 50 år: ”Vi är som en stor familj”
Inger Persson Bergvall tar sats och reser sig från rullstolen. Hon tar tag i det svarta trappräcket för att ta några steg framåt. ”Klarar du dig?,” undrar grannen Ivar Södergren.
– Du får gärna ställa dig bakom mig och ta emot mig om jag ramlar, säger Inger.
Hjälp av grannar
För fem år sedan drabbades Inger av en stroke. Det kastade om tillvaron.
– Då började min rullstolskarriär, säger hon.
Sedan dess har hon hemtjänst och svårt att röra sig. Att göra de enklaste saker har blivit besvärligt. Men tack vare Ivar och hans fru Mercedita känner hon sig varken begränsad eller isolerad. Trots att hon bor tre trappor upp utan hiss.
– Det har hänt att Ivar burit mig uppför trappan. Praktiskt taget lyft mig, säger Inger.
”Som en stor familj”
Även om Inger pustar över de ”förbaskade trapporna” verkar de också vara en anledning till att grannarna känner varandra så väl.
Hyreshuset i Aspudden i södra Stockholm saknar hiss. Men fördelen är att folk möts i trapphuset. Grannarna har tät kontakt. Det är som en stor familj på något sätt, menar Ivar.
Inger flyttade in 1976. Då bodde Ivars syster här redan. Själv hade Ivar en ateljé med kokvrå i grannhuset. Han kom förbi systern ofta och lånade hennes badrum. Sedan flyttade han in i lägenheten mitt emot Ingers. Där bor han nu med sin fru.
– Vi lärde känna varandra ganska snart. Och på den vägen är det, säger Inger.
Lapp på dörren: ”Stör ej”
Numera ses Inger och Ivar nästan varje dag. Ivar får alltid veta det senaste från sin granne.
Men det händer ibland att någon av dem inte vill bli störd. Då sätter de en lapp på dörren. ”Stör ej”. Sedan gällde det bara att komma ihåg att ta bort lappen igen.
Ivar är konstnär och har en ateljé i anslutning till sin lägenhet. När han är inne i ett projekt vill han vara ifred.
– Då gäller det att ta två steg tillbaka, säger Inger.
Hundarna stank surströmming
Under alla år har de kommit bra överens. Inger minns bara en gång när det blev dålig stämning.
Ivars syster Maria skulle ta med sig sina två hundar på en hundutställning. Förberedelserna hade pågått i veckor. Hundarna var nytvättade.
Samtidigt hade Inger och en granne fått för sig att äta surströmming. Efteråt visste de inte var de skulle göra av vattnet med den stickande doften. De hällde ut burkens innehåll utanför huset.
I samma ögonblick dök Maria upp med hundarna. Hundarna blev som tokiga och gjorde allt för att rulla in sig i den starka lukten. De stank surströmming efteråt.
– Det blev ingen hundutställning den dagen, säger Inger.
Grannar med hund
Ivar ler åt minnet men menar att hundar annars knyter kontakter. I flera år var han hundvakt åt en granne. Mannen flyttade till Oslo men hälsar fortfarande på ibland. Det är genom hunden de känner varandra.
– Jag känner massor av folk som bor på den här gatstumpen som jag brukar stanna och prata med. Man vet precis vilken hund de har. Flera stycken som jag inte skulle ha känt annars, säger han.
Samma svampställe
Efter flera år som grannar upptäckte Inger och Ivar också något oväntat. De hade koppling till samma plats i en helt annan del av landet.
Inte nog med det. Det hade samma svampställe.
Det var när Inger kom hem en dag med nyplockad svamp som Ivar började prata om sina svampställen i en skog i Högsbytrakten.
– Då höll jag på att trilla av pinnen. Det är precis vid mitt ställe. Det var verkligen festligt, säger Inger.
Lägenhet med ateljé
Ivar bor i en av Familjebostäders tre ateljélägenheter som finns på adressen. Som medlem i Konstnärernas riksorganisation kunde han byta till sig bostaden med konstnärsstudio.
Utsikten från ateljén är hisnande. Genom ett stort fönster längs ena sidan syns Stockholms alla landmärken. Grönalundstornen sticker upp bredvid Högalidskyrkan. Bredvid skymtar Stadshuset och Hötorgsskraporna, DN-skrapan, Bonnierhuset och Tors torn.
Men det är konsten som fyller väggarna som Inger tycker är mest intressant. Hon pekar på en tavla i ett hörn. Den föreställer en vit gås med en amerikansk examenshatt. En lek med ord och uttrycket ”dum som en gås”, säger Ivar.
– Den där gåsen gillar jag. Var får du alla idéer ifrån?, säger Inger.
Legendariskt ölkafé
Inger och Ivar har mängder av historier om hur Aspudden var förr eftersom de bott länge i området.
De beskriver en småstad med en huvudgata där det kunde vara trängsel. Det fanns järnaffärer, biografer, postkontor och ett systembolag. Ivar minns ett legendariskt ölkafé.
– Ibland låg berusade utkastade i drivor. Det liknande ingenting. Kraftiga madamer serverade pilsner. De tålde att kasta ut de som satt där om de blev för berusade.
Inger jobbade i Pressbyråkiosken i Aspudden på somrarna. Varje morgon kom det en man med en blågul ara-papegoja på axeln. Ibland försökte fågeln sno med sig en frukt.
Men han var inte den enda som stack ut. En annan man gick alltid runt med en liten apa på axeln. Det fanns många original, säger Inger.
Skräckgranne med yxa
Ivar kommer ihåg en granne som satte skräck i kvarteret. Han hade stulna bilar som han parkerade på trottoaren. Varje vecka var det en ny bil. Det låg alltid en yxa på passagerarsätet.
– Han fick alltid hemska kuvert med åtal som han skulle kvittera. Brevbäraren var tvungen att ringa på för att få hans signatur. Det var kanske inte så kul när han precis gått förbi och sett yxan. Ibland var mannen jättetrevlig och ibland skrek han ”vad i helvete är det här!”, berättar Ivar.
Numera är det lugnare i hyreshusen. Och i Ivars och Ingers trappuppgång är grannarna måna om varandra. En slags otvungen hjälpsamhet. Senast var det Ivars fru som behövde lingonsylt.
– Ibland ringer det på dörren och så står min granne där med en tallrik stekta pannkakor. Hon är fantastisk, säger Inger.
”Grannarna betyder allt”
Det händer att Inger får hjälp med soporna och tvätt, eller med att handla mat.
– Jag skulle inte klara mig utan mina grannar. De betyder allt för mig. De är som en del av min familj. Jag känner mig aldrig ensam, säger Inger.
