Ingwar och Rolf har rest jorden runt – kändisvägen
Att kliva in i Ingwar Gemzells och Rolf Mayers vardagsrum är lite som att öppna dörren till en välkomnande och välbesökt bar. Ett ställe som inte sönderrenoverats utan bjuder på minnen och diskussionsämnen i stället för sterila vita ytor och synliga ventilationsrör i taket.
I ett av hörnen finns en bardisk där stjärnor från förr och nu trängs på väggarna. Bruce Springsteen, Cliff Richard, Monica Zetterlund och Juliette Gréco har alla signerat bilder med personliga hälsningar till Ingwar och Rolf. Skinngruppen är väl insutten och bokhyllorna välfyllda. Hyresrätten på 52 kvadratmeter vid Hornstull på Södermalm i Stockholm rymmer minnen från två innehållsrika liv. Och två herrar som gärna berättar. Om livet och de 60 år de hållit ihop.
Kapitel 1: Rolf
Han var trött på föräldrarnas storslagna planer som höll på att sätta familjehotellet i konkurs. Ryktet om Sverige hade nått honom. Lite mer ledigt, lite bättre arbetsvillkor, inte så mycket sämre betalt. Rolf Mayer, född och uppvuxen i Mannheim i Tyskland, skickade en ansökan skriven på franska till restaurangen på Bromma flygplats. Han hade bland annat jobbat på flygplatsrestaurangen i Zürich och på världsutställningen i Bryssel och hade redan som 21-åring skaffat sig sju års arbetslivserfarenhet. Tyvärr fanns inget behov av personal på Bromma, men någon där var schysst och skickade ansökan vidare till Berns salonger inne i Stockholm. Där blev det napp.
Någon vecka senare stod Rolf Mayer med lätt packning och utan att kunna ett ord svenska för första gången på svensk mark.
Berns var stället dit stockholmare som hade råd gick ut och roade sig i slutet av 50-talet. Medan dåtidens stjärnor som Marlene Dietrich och Eartha Kitt uppträdde sprang Rolf Mayer mellan borden och serverade gästerna. Lönen var provisionsbaserad: 12 procent på notan, käk på jobbet och matpengar de dagar han var ledig.
Fast en sak var sämre i det nya hemlandet: Arbetsgivaren hjälpte inte till med bostad. Han fick bo på ett ungkarlshotell på Mäster Samuelsgatan och dela rum med minst fyra andra herrar. Efter en tid fick han nys om ett övernattningsrum i en villa i Åkeshov. En vänlig hyresvärdinna tog väl hand om honom. Men Rolf hade en längtan att gå vidare i karriären och i livet.
Kapitel 2: Ingwar
Barndomen på Östermalm i Stockholm rymmer fler mörka än ljusa minnen. När föräldrarna skilde sig var Ingwar tre år. Hans pappa skaffade en ny kvinna och Ingwar kände sig som det femte hjulet. Han skickades till internatskola i värmländska Lysvik. När han kom hem till Stockholm kunde han bara prata värmländska och kamraterna skrattade åt honom. När Ingwar var nio år dog hans mamma i tuberkulos.
Arbetslivet började tidigt även för Ingwar. Som 14-åring arbetade han som piccolo på ett hotell och som 16-åring gick han till sjöss. Han firade den sextonde födelsedagen i London och den sjuttonde i Buenos Aires. På den här tiden kunde fartygen stanna upp till två veckor i hamn för att lasta av och på. Sjömännen hade med andra ord tid att gå i land och upptäcka hamnstäderna.
Ingwars nyfikenhet på världen och livet var stor. Kanske lite för stor ibland. När båten förtöjdes i Buenos Aires under revolutionen 1955 fick besättningen inte gå i land. Det brydde sig Ingwar inte om. När han kom till Plaza de Mayo tilltog oroligheterna utanför regeringsbyggnaden Casa Rosada. Tack och lov mötte han en nunna som eskorterade honom tillbaka till båten medan kulorna ven genom luften.
Ingwars pappa var militär, så att skippa lumpen fanns inte på kartan. Efter värnplikten, som också gjordes i flottan, var det dags för nästa stora äventyr: Tillsammans med en kompis åkte han ner till Paris för att utbilda sig på teaterskola. Där fick de stora modehusen upp ögonen för den reslige blonde svensken. För att försörja sig under studietiden extraknäckte Ingwar Gemzell som modell hos modehusen Dior och Pierre Cardin. Det kan ju låta glamouröst, men för Ingwar var det mest ett sätt att försörja sig på.
– Man kände sig som en klädhängare.
Hemma i Stockholm fortsatte Ingwar Gemzell på Kalle Flygares teaterskola och ta påhugg som modell. Han lärde känna dåtidens stjärnor som Zarah Leander, Katie Rolfsen, Git Gay, Karl Gerhard och Monica Zetterlund.
– Jag köpte hårsprej åt Git Gay när jag var i New York så att hon kunde göra en slinga innan hårsprej fanns i Sverige. Monica Zetterlund blev förtjust i mig, men jag var ju inte intresserad. Däremot blev vi goda vänner.
Det blev ett antal roller, framför allt som dansare och några mindre roller som skådespelare. Erfarenheterna från scenen skulle han snart få nytta av igen.
Kapitel 3: Till sjöss
Januari 1960: Det var dags för avgång för gamla M/S Kungsholm. Fartyget avgick från Göteborg med slutlig destination New York. Svenska Amerikalinjen var ett flott sätt att korsa Atlanten. När Greta Garbo skulle resa hem till Sverige valde hon de vita båtarna.
Med ombord fanns också en tillåtande attityd till homosexuella män. Ett slags frizon jämfört med livet på land, i en tid då homosexualitet klassades som en sjukdom.
Att jobba på amerikabåtarna var meriterande. Det visste Rolf Mayer som därför hade sökt och fått jobb som wine steward i första klass. Ingwar Gemzell började som steward. Resorna över Atlanten tog omkring 10 dagar, beroende på väderlek. Det fanns med andra ord god tid att lära känna både jobbarkompisarna och passagerarna. Personalen fick även stå för underhållningen. I de välfyllda fotoalbumen finns bilder när Ingwar dansar hambo, är utklädd till sjuksköterska och går i luciatåg. Den första gången de fick upp ögonen för varandra var på en visning av maskinrummet för passagerna. Under en permission från havet bjöd Ingwar hem Rolf på en grogg. Sedan dess har de hållit ihop – i 60 år.
– Vi växte ihop helt enkelt, säger Ingwar.
Livet till sjöss kan låta glamoröst och visst var det en del festande. Men arbetsdagarna var långa och pressen hård – inte minst på dem i chefsbefattning. I början av 70-talet hade Rolf 60 anställda att chefa över. Till slut blev det för mycket. Han fick en hjärtattack innan han hunnit fylla 40 år.
– Jag låg på sjukhus i tre veckor. Tack gud att jag överlevde.
Kapitel 4: I land
Det var dags att gå i land för gott – efter åtta varv runt jorden med olika fartyg och rutter. Rolf fortsatte som restaurangchef på Hamburger börs, restaurang Cattelin, hotell Amaranten och Stallmästargården. Här fortsatte han göra det lilla extra för sina gäster.
Efter Bruce Springsteens and the E Street Bands legendariska spelning på Konserthuset 1975 höll följet till på Amaranten. Managern med fru och baby hade inte hunnit få någon mat i magen trots den sena timmen. Rolf såg till att ordna lite krubb trots att köket var stängt. Springsteen tackade för servicen med ett signerat svartvitt foto som hänger i hörnet i baren tillsammans med de andra porträtten på stjärnor som velat tacka för service eller samarbete. Sammy Davis jr ville ha med Rolf ut på nattklubb, men arbetet gjorde att han var tvungen att tacka nej. Lika gladlynt var inte Johnny Cash.
– Han var ganska tystlåten och bad oss bestämt att byta namn på en drink som vi namngett efter honom.
Med bara sju år i tysk grundskola och utan att ha tagit en enda lektion i svenska satte sig Rolf Mayer vid 49 års ålder i skolbänken för att få lärarbehörighet att undervisa på hotell- och restaurangutbildningen på gymnasienivå. Han trivdes så bra med att sprida kunskap och jobba med ungdomar att han stannade ända till pension.
För Ingwar Gemzell innebar livet på land tid att göra göra verklighet av en gammal dröm: att bli präst. Vägen dit gick via studier på Cornell University i New York. Det blev en prövning. Rolf stöttade Ingwar ekonomiskt under studietiden. Även under präststudierna och under de första åren som praktiserande präst befann de sig långt ifrån varandra. Rolf i Stockholm, Ingwar i de djupa hälsingeskogarna. Efter några år fick han jobb i Stockholm i Farsta och Oscars församling. Livet blev på sätt och vis lugnare när de jobbade och bodde i en och samma stad.
För två herrar som inte är överdrivet intresserade av att spika och måla har hyresrätt varit det mest passande boendet. De ärvde en bostadsrätt på 80-talet, men det slutade med att de blev lurade på den och hamnade i en hyresrätt vid Norrtull i Stockholms innerstad. Den var fin men onödigt stor. Via ett byte hamnade de i nuvarande bostad, en tvåa på 52 kvadratmeter vid Hornstull på Södermalm. Där hade de på nytt chans att bli bostadsrättsägare för drygt 10 år sen. Ingwar och Rolf tackade återigen nej. De har ju inga barn som kan ärva och inga ambitioner att göra bostadskarriär.
– Till en början var vi en smula oroade för att vi skulle ses som lite konstiga kufar av bostadsrättsföreningen och inte få samma service som hos en större hyresvärd. Så har det inte alls blivit. Vi får hjälp med det vi behöver och kontakten är personlig, säger Ingwar.
Kapitel 5: Nutid
Det smäller till i brevlådan. Ett riktigt brev med frimärke dimper ner. Det är från ett par som Ingwar av en händelse vigde i Japan för några år sedan. De hade blivit lovade tid på svenska ambassaden i Tokyo, men det blev inställt på grund av tidsbrist. I stället förklarade Ingwar dem som man och hustru. De har hållit kontakten och paret brukar bjuda på middag någon gång ibland.
Medan Rolf varit pensionär i 20 år så rycker Ingwar in och jobbar fortfarande.
– Vad ska jag göra, folk dör ju som flugor, säger han och låter både skämtsam och allvarlig på en och samma gång.
Själva gick de till prästen först för två år sedan. Eller rättare sagt: Prästen Lars Lifvendahl och vittnet Lill Lindfors kom hem till dem. Ingwar och Rolf gifte sig i all enkelhet hemma i vardagsrummet. Efter vigselakten sjöng gästerna en kuplett till Ingwars och Rolfs ära.
Genom sina långa liv har de egentligen aldrig känt sig hotade eller åsidosatta på grund av sitt sätt att leva. Inte heller när de för några år sedan medverkade i SVT:s ”Fråga doktorn” för att berätta om sitt liv tillsammans. Å andra sidan har de inte stuckit ut och varit noggranna med att visa hänsyn.
– Dumhet är lika gammalt som människan. Men det är klokhet och kärlek också, säger Ingwar Gemzell.
