”Jag vill bara hitta ett tryggt hem”
Hon heter egentligen något annat och med tanke på hennes situation kan vi inte säga mer än att hon lever i Norrland med sina två barn.
– För tillfället bor vi hos en vän. Jag har ingen aning om när, eller hur, vi får en egen bostad, säger hon med uppgiven röst.
– Jag är orolig för barnen. De behöver åtminstone ett rum att dela på.
Förhållandet med ungdomsförälskelsen började på bästa sätt. Paret byggde upp ett trivsamt liv och de två barnen kom.
Men utan någon förklaring började sambon kontrollera Annas telefon, väska och fickor. Hon kunde inte göra något utanför familjen utan att det ifrågasattes. Successivt tog han kontroll över henne och barnen.
– Det kom sakta krypande. Jag märkte det inte direkt. Han var ju min stora förälskelse. Men helt plötsligt tänkte jag att det var jag som gjorde att han mådde dåligt. Sen kom slag och hot. Det blev en vardag ända till att några kompisar bokstavligen kidnappade mig och barnen och körde oss till kvinnojouren i en annan ort, berättar Anna.
Den första natten kunde den flyende familjen stanna där. Personalen ringde runt till andra jourer, förgäves.
– Det är ett och ett halvt år sedan nu. Tack vare vänner har vi haft tak över huvudet. Släkt kan vi inte bo hos. De håller han koll på och vad han gör om han hittar oss vågar jag inte tänka på, säger Anna och rösten brister.
– Jag har tillfälligt jobb och barnen går i skola. Vi kan inte bygga upp ett nytt liv innan vi får någonstans att bo. Men det är brist på lediga lägenheter överallt. Jag vill bara hitta ett tryggt hem åt mig och barnen.
