Jakten på en adress – här är människorna som betalar

Den här artikeln finns också på arabiska. Klicka här för att läsa  fler artiklar på arabiska från Hem & Hyra.

De tre bröderna har just fått uppehållstillstånd och flyttat till Göteborg när mobilen ringer. Storebror, vi kan kalla honom X, svarar. Det är socialsekreteraren från deras ankomstkommun, Västervik. Hon artikulerar väldigt tydligt i luren för att göra sig förstådd.

Socialen vill att lillebror, 14 år, ska ha en stabil adress och bo med förstahandskontrakt. Omgående. Annars måste han placeras i familjehem.

Med mobilen i handen kastas X ett år bakåt i tiden. Först träbåtarna, små och snabba för att undvika radarn. 15 personer i varje, tio båtar. Fort ut från kusten, rätt ut på havet. En större träbåt som möter upp.

Mitt i natten, på öppet hav, är det byte till en stor metallbåt. Vågorna går höga. Båtarna kolliderar oupphörligt, slår ihop och dras isär.

Alla måste hoppa över. Den som faller krossas av de tunga skroven, eller sugs in i motorerna. Smugglarna är tydliga: ingen av dem kommer att riskera sitt eget liv för att rädda dig.

Storebror X hoppar först. Planen är att lillebror ska hoppa efter. Det måste ske när båtarna trycks ihop.

Men lillebror är bara 14. Han har svårt att göra bedömningen. När han tar språnget öppnar sig gapet igen. Han vacklar på relingen. X kan inte nå honom. För en sekund står allt still. I sista stund hugger en äldre man tag i lillebror och drar honom i säkerhet.

Det tänker X på, när socialtjänstdamen ringer från Västervik och kräver ett förstahandskontrakt.

– Det var det allra, allra största hotet. Att de skulle ta min lillebror ifrån mig.

Telefonsamtalet blir långt. 23-årige X är arg och frustrerad. Han berättar för socialsekreteraren att han har riskerat allt för sin lillebror. Varför skulle svenska myndigheter vara bättre lämpade att ta hand om honom?

Socialtjänstdamen har ett rakt och tydligt svar på det: ”Du lever i Sverige nu. Du måste följa reglerna.”

Regler. Välfärdens grundfundament. Skatt, skolplikt, skyddsnät. Och, förstås, en folkbokföring som går att lita på. Men på samhällets skuggsida kan reglerna bli ett obestigligt berg, som för X.

Vi har kartlagt hur nyanlända bryter mot lagen för att ta sig fram i det system som blir allt svårare att överblicka för myndigheter. Där många tjänar pengar på de mest utsatta, och där frivilligorganisationer ersätter skattefinansierade hjälp- och kontrollinstanser.

X blir stående med telefonen i handen. Han har redan förstått hur svårt det är att få fäste i Sverige. Hur viktigt det är att snabbt börja jaga både bostad och jobb.

Han frågar socialsekreteraren om hon själv skulle klara att på kort tid fixa ett förstahandskontrakt i Göteborg, hon som är från Sverige och har svenska som modersmål. Det klarar ju inte ens etablerad medelklass, säger X. ”Då skulle ni kanske ha stannat här i Västervik”, blir svaret.

Det är inget alternativ för X. Han ansvarar både för lillebror och en mellanbror.

– Så då betalade jag 2 000 kronor i månaden för att kunna skriva oss tre på samma adress. Jag hittade den hos en bekant till min kompis, han hade ett hus. Han sade ”jag kan fixa tre adresser, inga problem”.

I flera år har vi beskrivit larmen om felaktig folkbokföring. Din adress är där du bor. Det utgår både lagen och samhällsplaneringen ifrån.

Men så ser verkligheten inte ut. Att hitta någonstans att bo är nämligen inte detsamma som att fixa en adress.

Problemet är att bostadskrisen tvingar många att hyra svart. Den som står på kontraktet bor någon annanstans. Det får inte synas att du bor där i stället, för då kan kontraktet ryka.

Du får heller inte synas om du är inneboende hos någon som är beroende av bidrag. Bidraget försvinner om fler personer med inkomst skriver sig på adressen.

Resultat: du har någonstans att bo. Men du får inte ha din adress där. För att kunna folkbokföra dig måste du alltså fixa en extra adress – utöver den som du redan bor på.

Det blir ett moment 22. Å ena sidan: samhället kräver att du folkbokför dig där du faktiskt bor. Å andra sidan: du kan inte det. Så förvandlar bostadsbristen folkbokföringsadresserna till hårdvaluta. En handelsvara som köps och säljs.

Vi bestämmer oss för att undersöka hur omfattande adresshandeln är. Viktigast är att hitta människor som själva har köpt eller sålt adresser, som kan berätta hur det går till. Vilka är de?

Vi provar alla möjliga kontaktvägar. Ingen vill prata. Åtminstone inte till en början. Rädslan är stor, det märks tydligt. Sedan öppnas kranarna.

Göteborgaren X som höll på att förlora sin bror är den första vi träffar. Han berättar att han aldrig tvekade, trots det där telefonsamtalet från socialtjänsten.

– Om du följer systemet behöver du minst tio år för att etablera dig här. Men jag flydde inte över Medelhavet för att sitta vid sidan om samhället. Jag är en ”doer”, ingen ”dreamer”.

Bröderna börjar sitt nya liv i Göteborg i en tom, uppsagd studentlägenhet som X hittat via en bekant. Det är våren 2014, ett drygt år innan Sverige slår rekord i flyktingmottagning.

X betalar med pengar som egentligen inte finns. Etableringsersättningen, drygt 6 000 kronor i månaden, slukas av hyra och den nya, dyra folkbokföringsadressen. För att dryga ut jobbar X svart, på en marknad och med flytt.

Men socialen ger sig inte.

Från myndighetshåll ter sig kunskapen om adresshandeln ”randig”. Flera bekräftar fenomenet, men har svårt att beskriva omfattningen.

Skatteverket, som sannolikt har bäst koll, uppskattar att ungefär 200 000 personer är felaktigt skrivna inom Sveriges gränser. Hälften har sin adress här, men bor i själva verket utomlands. Den andra halvan bor här, men saknar fast bostad eller vill leva dolt av andra skäl. Siffran är mycket osäker. Här döljer sig adresshandeln. Ingen kan svara på hur utbredd den är.

Ändå pågår den mitt framför näsan på oss. Varje dag, hela tiden.

– Du kan stoppa vilken nyanländ som helst och fråga. Alla gör det. Du bor svart och hyr en adress. Det finns grupper för sådant, på Facebook och Whatsapp. Grupper enbart för att fixa en adress, inte för att bo. 300 är billigt, 500 är standard, säger en vi pratar med.

– Men alla är rädda. Det är ett brott. De vill inte ta risken att prata och avslöja sig.

I januari träffar vi en kille vi kan kalla Y. Trots bedrövligt Göteborgsväder ser hans svarta mockaboots förvånansvärt välskötta ut. Y står mitt i den sörja som är stadens svarta bostadsmarknad, där allt går att köpa, sälja och utnyttja.

Han berättar utan omsvep att han bor svart, och betalar för en postadress på andra sidan stan. Så har det varit i tre år nu.

– Jag betalar 1 000 kronor varje månad för adressen. Han som har den vill tjäna pengar på det. Och han tycker att han är bra på att messa och ringa när det kommer post. Priset beror lite på var man hittar en adress. En kompis till mig betalar 500, säger Y.

Tvåan han bor i på riktigt har egentligen en månadshyra på 5 300 kronor. Y har själv sett hyresavin. Ändå måste han betala nästan det dubbla, säger han: 10 000 kronor. Etableringsersättningen han försöker leva på är som mest knappt 7 000 kronor i månaden.

Det säger sig självt att det är ohållbart. Så Y jobbar mellan studierna. Svart, eftersom det är det som finns att tillgå.

– Supermarket, frukt, städa bilar. Jag får pengarna i handen.

Egentligen skulle han behöva hjälp från socialen, säger han. Men det går inte. På pappret bor han ju i ett hushåll som varken har rätt till försörjningsstöd eller bostadsbidrag – mannen som tar en tusenlapp i månaden för att upplåta sitt brevinkast har jobb, och klarar hyran.

Samhället tar ingen hänsyn till hur Y verkligen bor. För samhället har ingen aning. Och så måste det förbli, inser Y. Om de får veta riskerar han att mista allt.

För att klara hyran har han i stället tagit in egna inneboende. Just nu bor sex personer i tvårumslägenheten. Det är trångt och bökigt. Alla betalar 2 000 kronor var, utom en som fortfarande lever på Migrationsverkets minimala dagpeng. Han slipper, har Y bestämt.

Minst en gång i veckan, för det mesta oftare, tar Y spårvagnen tvärs över Göteborg för att hämta sin post. Han är väl medveten om att upplägget strider mot lagen. När det kommer på tal blir han nästan upprörd.

– Jag vet! Men vad ska jag göra? Ingen myndighet kan hjälpa mig med lägenhet. Ska jag bo på gatan? Vart ska jag ta vägen?

Y har många exempel på den osunda bostadsmarknaden. En kompis bor med tre andra i en lägenhet vars originalhyra är 5 000 kronor. De betalar 3 000 kronor, per person. Svart, så klart.

En annan kompis har kontrakt på tre lägenheter hos en kommunal hyresvärd. En för eget bruk, och två som olagligt hyrs ut till andra.

Ju mer vi frågar runt, desto fler röster möter vi. I ett mellansvenskt bostadsområde träffas en grupp arabisktalande kvinnor över kaffe med paj.

En pratar om sin väninna som betalar 800 kronor i månaden för familjens falska adress.

– Det är ett företag som inte har med bostäder att göra. De har många folkbokförda hos sig. Min väninna undrar vilka risker de tar?

Diskussioner bryter ut: 800 för tre personer låter billigt. Falska adresser är ingen nyhet här. Flera berättar att om man har en 20-åring hemma som fått jobb kan man mista bostadsbidraget om inte barnet är skrivet någon annanstans.

Plötsligt vänder intervjusituationen: kvinnorna har frågor till oss. Varför är det brottsligt att skriva sig på fel adress men inte att sälja den? Varför förstör adressen möjligheterna att ta sig vidare och bli svensk?

– Jag vill göra rätt för mig men jag tvingas göra så här, säger en kvinna.

– I den lilla kommun som jag bor finns inte den utbildning jag vill gå. Och vad ska jag göra? Stanna i min kommun utan arbete och framtid?

Vi svarar att enligt lagen är det fortfarande hon som gör fel. Hon slår ut med armarna:

– Hur ska jag göra då?!

240 av landets 290 kommuner rapporterar att de har brist på bostäder, enligt Boverkets årliga enkät. I de kommunerna bor i dag 94 procent av landets befolkning.

Störst är bristen på hyresrätter. Bara var sjätte bristkommun tror att de har hunnit bygga ikapp om tre år. Glappet är stort, och befolkningen växer. Utsatta grupper ställs mot varandra.

Foto: Skatteverket

– Det är sannolikt vanligare att den som är ny i Sverige köper adresser, eftersom bostadssituationen generellt är sämre för den som är nyanländ. Det är livssituationen som driver det felaktiga beteendet och inte tvärt om, säger Skatteverkets expert Tobias Wijk.

Adressen styr stora delar av samhällsutbudet. Den är nyckeln till personnummer, röstkort, skolplats och subventionerad vård. Den påverkar var lägenheter byggs och samhällsservice planeras.

– Adressen är starkt kopplad till individuella rättigheter och skyldigheter. Men de flesta tänker inte på det, adresser bara finns där, säger Tobias Wijk.

Vi går med i arabiskspråkiga bostadsgrupper på Facebook. Till vår hjälp tar vi journalisten Sana Al Jazairi. De direkta annonserna om just adresser till salu är få. Men när vi kontaktar folk som hyr ut svart får vi snart napp. Ett brevinkast i Karlstad, 500 kronor i månaden. Malmö, 1 400 kronor.

– Om du bara vill ha adressen då är det inget problem, svarar kvinnan i Malmö på Messenger.

– Ok! Jag vill bara ha adressen och jag vill veta pris och hur länge jag kan hyra adressen. Vi behöver adressen mellan 3–6 månader. Jag är beredd att skriva ett kontrakt också.

Sana och säljaren gör upp om en första period på tre månader. Kontrakt behövs inte, skriver säljaren.

Vi chattar och pratar i telefon med fler annonsörer. Någon frågar om uppehållstillstånd eller medborgarskap. När vi svarar att det inte finns dras erbjudandet tillbaka. Ingen vill dra uppmärksamhet till sin adress genom att gränspolisen kommer på besök.

Foto: Anna Hermansson

Majoriteten som handlar med adresser är inga grova brottslingar. Men de göder ett system som utnyttjas hårt av organiserat kriminella. Fiffel med folkbokföringen ingår ofta i systematiska fuskupplägg som går ut på att lura välfärdssystemet på pengar. Det bekräftar Mats Karlsson, chef för underrättelseenheten i polisregion Syd, när vi ringer upp.

– Jag ser tydligt hur frekvent förekommande det är, konstaterar han.

Av den anledningen har Malmöpolisen nyligen hårdsatsat i stadsdelen Seved. Tillsammans med fastighetsägare och andra myndigheter har man granskat folkbokföring, personer, adresser och hyreskontrakt.

Skatteverket bedömer att folkbokföringsbrotten ökar bland tyngre kriminella. Den organiserade brottsligheten är inte längre svart, utan grå – uppblandad med vit, laglig verksamhet.

Det är heller inte längre så vanligt med adresser där 30, 70 eller 100 personer är skrivna. Två eller tre falskskrivna personer är svårare att upptäcka. Ett sådant upplägg sticker inte ut i några myndighetsregister. Det kan lika gärna förklaras med att bostadsbristen tvingar folk att tränga ihop sig.

Svenska politiker är överlag för naiva, tycker Mats Karlsson på polisen. De ger inte myndigheterna rimliga förutsättningar att hålla jämna steg med adressfusket. Till exempel får inte Skatteverket dela information direkt mellan sina olika avdelningar, även om de misstänker fusk med folkbokföringen.

– Systemet bygger för mycket på att folk inte fifflar. Det är för många hål i väven. De är jättedriftiga, de här personerna. Vi måste tänka som dem, säger Mats Karlsson.

Det försöker man göra i Södertälje. Här har socialtjänsten sedan flera år aktivt kämpat mot adresshandel och felaktig folkbokföring. På vägen har de upptäckt en värld av svartkontrakt, låtsasflyttar och adresshotell.

Foto: Kenneth Samuelsson

– Vi har upptäckt att folkbokföringen inte går att lita på längre. Den har blivit en postboxfunktion, konstaterar Anna Flink, kommunens chef för försörjningsstöd.

Skattepengar ska inte betala notan för ett svart skuggsamhälle där människor saknar rättigheter och kriminaliteten frodas. Därför har socialtjänsten i Södertälje skärpt kontrollen. Sökande som bor i andra hand måste exempelvis bevisa att förstahandshyresgästen verkligen har rätt att hyra ut. Hembesök är en annan metod för att avgöra vem som egentligen bor var. För adressfusket är utbrett, och ger en inkomst som går att leva på.

– Det är så många lägenheter som uppehålls av det här systemet. Det blir omöjligt för folk att komma in i samhället när man inte ens får skriva sig på adressen, för att någon annan har skrivit sig där och låtsasbor för att få försörjningsstöd och bostadsbidrag. Felaktig folkbokföring är kärnan i det här.

Men alla slår inte mynt av situationen. I ett kyrkkafé i Göteborg baxar volontären Anna Steneröd fram ett blädderblock. Hon jobbar för frivilligorganisationen Agape, som stöttar ensamkommande unga flyktingar. Temat för kvällen är hur sjutton man hittar någonstans att bo.

Anna tar locket av den första spritpennan, en blå. Hon skriver: ”Boplats”, kommunens bostadskö. Sedan skriver hon ”HomeQ”, en sajt där många privatvärdar förmedlar sina lägenheter. Ett tiotal killar lyssnar med ett halvt öra vid borden. Några till droppar in.

Anna skriver vidare. Blocket, Marketplace på Facebook. Sedan byter hon penna, till en röd, och skriver upp några betalsajter som lever på att samla in annonser från alla de andra aktörerna. ”Hyresmäklaren”. ”Hyresbostad”. Och några till.

– De här vill ha dina pengar, för att göra jobbet som du kan göra själv. De har bara tagit alla de här lägenheterna …

Anna pekar på de blå.

– …och låtsas att de har dem själva. Så de är helt meningslösa. Bättre att göra jobbet själv. Betala inte någon för att ni tror att de har lägenheter.

Agape låter killarna skriva sig på organisationens kontorsadress så länge asylprocessen pågår. Gratis. Det vet Migrationsverket. Många av volontärerna lånar också ut sina postadresser.

Men regeln är tydlig: den som får tillfälligt uppehållstillstånd enligt gymnasielagen, och söker CSN eller försörjningsstöd, måste folkbokföra sig där man faktiskt bor.

– Vi fuskar inte med det, säger Agapes grundare Matilda Brinck-Larsen.

Volontärerna gör vad de kan för att guida killarna undan svartkontrakt som gynnar någon annans bidragsfusk.

– I systemet kring våra nyanlända och ensamkommande unga har allt blivit en marknad. Allt du kan tjäna pengar på. För att stat och kommun inte reglerar det här och tar på sig ansvarsfrågan, säger Matilda Brinck-Larsen.

Adressjakten får stundtals handgripliga konsekvenser, även för Agape. Organisationens adresser har exempelvis börjat cirkulera på stan. Ibland hamnar de i händerna på kriminella, berättar Matilda Brinck-Larsen.

Alldeles nyligen slog polisen till mot en av Agapes lägenheter. En okänd kille hade gripits på stan med både pengar och narkotika. Det visade sig att han tagit adressen utan att fråga.

När en krisande bostadsmarknad gör folkbokföringen till en handelsvara lämnas de mest utsatta utan val. Det är de som tvingas investera orimliga summor för ett tak över huvudet, och ändå stå utan rättigheter.

– Skulden läggs på den enskilde, när det egentligen finns en massa andra som roffar åt sig vinsterna. De blir en pinne i ett spel, fast de inte har något val och det inte är deras fel, säger Matilda Brinck-Larsen.

Sedan 1 juli 2018 är det straffbart att lämna oriktiga uppgifter om var man bor, eller att inte anmäla ändrade folkbokföringsuppgifter till Skatteverket när man flyttar. Det kallas folkbokföringsbrott. Påföljden är böter eller fängelse i upp till två år.

I verkligheten har rättsväsendet fått ett omöjligt uppdrag. Folkbokföringsbrott är svåra att leda i bevis, om polisen inte råkar snubbla över dem i samband med annan brottslighet.

Vem var det egentligen som skrev under blanketten, eller satt vid tangentbordet när folkbokföringen ändrades på nätet? Och hur får man tag i personen – som är skriven på en adress där den inte finns? Polisen saknar spaningsresurser, och ärendena hamnar långt ner i prioriteringshögen.

Foto: Polisen

Det finns också en tystnadskultur. Varken köpare eller säljare har intresse av att prata med polisen. Det säger Magnus Lindegren, polis sedan närmare 30 år och chef för polisens bedrägerisektion i Västsverige. Han tror att polisen sannolikt kommer att behöva satsa mer på den här typen av brottslighet.

– Vi litar ju på våra system. Folkbokföringen är en del av det. Här i Sverige är vi öppna och ska tro gott om folk. Och det utnyttjas.

Ytterst handlar det om politisk vilja att ge samhället rätt förutsättningar, menar han. Det gäller inte minst åtgärder mot den skriande bostadsbristen.

– Vi har blivit en miljon fler i Sverige de senaste tio åren. Någonstans måste de få plats. Och då blir det en marknad som vi inte har tänkt på tidigare.

Att bryta mot lagen är för många den enda möjligheten att bygga en tillvaro på rätt sida om den. Fram till dess att jakten blir poänglös.

Foto: Anna Rytterbrant

Så är det för Q. Vi träffar honom i en källarlokal i Mellansverige. Q har varit skriven på sex olika adresser där han aldrig bott och sovit på fler ställen än han kan minnas.

För ett halvår sedan kom det sista avslaget från Migrationsverket. Sedan dess är en fast adress bara farlig för honom, för nu är tiden knapp. Han vill hinna skaffa identitetskort från sin ambassad innan han deporteras, och ordna fullmakter så att hans svenska vänner ska kunna ta reda på var han hamnar.

Därför sover Q antingen hos bekanta eller i skogen. I övrigt har han gett upp.

– Jag är svart nu och allt är slut för mig.

Han ingår numera i den osäkra statistiken över papperslösa som befinner sig i landet utan tillstånd, så gott som helt utanför samhällets radar.

För X i Göteborg fortsatte flykten från socialens välvilja i ungefär ett år. Socialsekreteraren ville besöka lillebrors folkbokföringsadress och kontrollera att han hade eget rum. Storebror ljög och sade att de nyss flyttat.

Det stämde, nästan. X hade nämligen hittat ett nytt svartkontrakt. Bröderna fick absolut inte skriva sig där heller. För att lillebror skulle få börja skolan i rätt stadsdel krävdes en ny nödlösning.

En bekant erbjöd en folkbokföringsadress alldeles i närheten av deras nya hem. Prislapp: 500 kronor per person, lite billigare än deras första.

Men den långa jakten på en adress slutade väl. X fick till slut tag i en andrahandslägenhet där bröderna fick lov att synas. Inga fler lögner till socialen. Inga tunga extrautgifter för folkbokföringsadressen.

Och framför allt: X slapp bryta mot lagen. För det visste han hela tiden att han hade gjort.

Efter sex år i Sverige har han nu ett förstahandskontrakt på en etta, och fast jobb som projektledare. Lillebror är myndig och har tagit studenten.

I efterhand ångrar X ingenting. För honom är det tydligt att han valde rätt. Fortfarande blir han dagligen påmind om att adressjakten fortsätter med oförminskad styrka för många andra.

– Jag vet att jag blev utnyttjad. Men vad hade jag för val? Jag hade inte klarat det om jag inte tog den här risken, trots att det var ett brott. Jag hade inte haft jobb i dag, säger han.

– Så skyll inte på dem. Skyll på bostadsbristen.

 

Här hittar du hela reportaget på arabiska.