Kärleken förde Sven Wollter till en hyresrätt i Luleå
Sven Wollter ska medverka på bokkaféet hos Hyresgästföreningen på Örnäset i Luleå i veckan. Själv har han bott större delen av sitt liv hyresrätter – i Göteborg, Stockholm, Gävle, Norrköping och nu i Luleå tillsammans med hustrun Lisa Wede.
– Varje gång jag har bott i kåk så har det gått åt helvete med de kvinnor som har varit med på den resan, säger han och skrattar.
De har två minuters gångväg till Apoteket, tre minuter till Systembolaget och alldeles nära ligger Södra hamn och isvägen där de promenerar på vintern.
Från köket har de en utgång till en uteplats på garagetaket, där de ställer ut blomkrukor och utemöbler på sommaren. I vardagsrummet har han sin gröna favoritfåtölj, där han brukar sitta och läsa. Men mesta tiden spenderar han ändå i köket.
– Jag är en matlagningsmänniska.
Vad ser du för fördelar med att bo i hyresrätt?
– Alla fördelar. Jag är inte en människa som passar att bo i hus egentligen, annat än i min sommarstuga i Bohuslän. Jag är inte mycket för det här med att odla grönsaker och blommor. Är man skådespelare är det väldigt bra att ha det enkelt vad gäller boendet, för man är mycket borta. Det är någon annan som sköter om allt, om köksfläkten går sönder ringer man värden.
Vilken var din första hyresrätt?
– En etta på Kustroddaregatan i Göteborg, utan värme och varmvatten och med WC på svalen. Den kostade bara 90 kronor i månaden.
Har du något extra starkt minne från något hyreshus du har bott i?
– När jag var grabb på Spaldingsgatan 15A på Johanneberg i Göteborg hade vi en piskbalkong högst upp i sexvåningshuset, dit fruarna gick upp för att piska mattor.
Han och hans kompisar och brukade gå upp där och klättra ut på taket.
– Där hade vi hela Göteborg liggande framför oss. Jag kan se det framför mig än idag, höra knattret från nithamrarna på varven och känna dofterna.
Du är ju politiskt aktiv till vänster – hur ser du på den svenska bostadspolitiken?
– Vi hade en högerregim under ganska många bedrövliga år, då man satsade på bostadsrätter väldigt mycket och där den ena hyresrätten efter den andra omvandlades till bostadsrätt. Om det tycker jag inte. Enligt min mening byggs det för lite hyresrätter till hyggliga priser och det är en skandal.
Han kan tycka att miljonprogrammet som Socialdemokraterna satte igång var en bra idé.
– Felet var bara att de byggdes slarvigt vilket lett till att det har blivit segregerade områden där låginkomsttagare bor, om man generaliserar, med resultatet att de slets ner snabbt. Det som behövs är att staten tar sitt ansvar och ger förmånliga lån till dem som vill bygga billiga bostäder till vanligt folk, särskilt ungdomar, som nu måste vara barn till miljonärer för att få en egen lägenhet, åtminstone i Stockholm. Men det är på väg åt samma håll i Luleå.
Du ska medverka på bokkafé hos Hyresgästföreningen på Örnäset i Luleå 29 januari – vad ska du prata om?
– Det folk brukar vilja veta är litegrann om min historia som skådespelare. Så jag har ett koncept i huvudet som bygger på att besvara frågan om varför en människa väljer det yrke som jag har ägnat hela mitt liv åt. Jag brukar också berätta lite om skrivandet som jag ägnat mig åt de senaste åren och de tre böcker jag har gett ut. Sedan brukar jag låta människor ställa frågor och då har det gått ett par timmar innan jag vet ordet av.
När han tänker tillbaka på sin långa karriär är det egentligen inte de enskilda rollerna som har varit höjdpunkterna.
– Jag tror det är likadant för alla, att det som utvecklar en är inte något tillfälligt, utan ett sammanhang som man först senare upptäcker att det ledde mig vidare i mina ambitioner att bli en bra skådespelare och en hygglig människa överhuvudtaget.
Främst vill han lyfta fram Tältprojektet, en vänsterpolitisk teaterföreställning som turnerade i Sverige och Danmark med en dramatisering av den svenska arbetarrörelsens historia. Han tog tjänstledigt från Göteborgs stadsteater för att vara med.
– Vi skrev, gjorde musik, byggde våra egna strålkastare, reste tältet. Det sättet att arbeta som vi hade med absolut respekt för varandra och ibland med tuffa diskussioner – det utvecklade mig.
Efteråt kände han att han inte kunde fortsätta jobba så inrutat som han hade gjort tidigare.
– Jag och några kamrater tog initiativet till att starta Angeredsteatern där vi fick arbeta på ett annorlunda sätt som en autonom grupp, men med kommunala medel. Den finns fortfarande kvar.
Andra höjdpunkter är filmatiseringarna Hemsöborna där han fick spela mot Allan Edwall och Sif Ruud och som blev hans genombrott och några år senare tv-serien Raskens. Och ska han ändå nämna några enskilda roller som varit betydelsefulla, finns det gott om exempel.
– Cyrano de Bergerac som han spelade för 100 000 människor i Stockholm och Gustav III, då jag blev geniförklarad och så vidare.
Idag har han slutat stå på teaterscenen, men fortsätter med en del filmuppdrag, det senaste var ”Dag för dag”, en film regisserad av Felix Herngren, och med Martina Haag, Marianne Mörck, Tomas von Brömssen, William Spetz och honom själv i rollerna.
Hur trivs du med att bo i Norrbotten?
– Det går bra. Det har inte alltid känts lika självklart som nu. I början av vår kärlekshistoria tänkte jag annorlunda. Jag är ju asfaltsblomma, van vid storstäder som Stockholm och Göteborg, och så blev jag tvungen att krympa ner allt det där, men nu är det inga problem. När man blir gammal behöver man inte så mycket.
Ålder: 86
Familj: Gift med Lisa Wede. Fem egna barn, varav fyra lever, två bonusbarn och sex barnbarn.
Gör: Pensionär som sysslar med lite av varje
Bor: Lägenhet i Luleå
Drömmer om: Jag hoppas att vi ska få några år fram igenom i den här lugna takten och att vi fortfarande kan uppleva saker och ting tillsammans. Vi hyr till exempel en lägenhet i Italien i Ligurien 1,5 månad varje år och det är en underbar erfarenhet.
