Komikern Ann Westin: Det måste finnas hyresrätter med rimliga hyror

Du har sagt att det här kan vara din sista show. Hur känner du inför det?
– Jag är ju 68 år och pensionär så det är ett nytt läge i livet. Men i somras var jag ute med Diggiloo-turnén och ­körde en massa föreställningar trots onda knän och jag tänker att den här showen nog ändå inte kommer att bli den sista. Jag tycker fortfarande att det är så fruktansvärt roligt att stå på scen och få folk att skratta. För mig är det inte bara ett jobb, det är en livsstil.

Hur har dina skämt ­utvecklats under dina 30 år som ståuppare?
– Även om skämten förändras så är det samma humor i grunden. I början, när ingen vet vem du är, vill du presentera dig och kanske mest skojar om ditt utseende och var du kommer ifrån. Nu behöver jag inte presentera mig längre och kan skämta lite bredare. Jag märker att jag ser humor i nästan allting i dag och har alltid humorglasögonen på mig. Det är en arbetsskada.

Var hämtar du ditt stoff ifrån?
– Jag bollar mycket med min ­dotter och mina vänner. Med dem kan jag skratta så jag dör! Dråpliga ­situationer och folk som gör bort sig är alltid ­trevligt. Men jag skämtar också om mig själv och om saker i samhället, som ­bostadsbristen, krig och vård­krisen. I min nya föreställning gör jag till ­exempel skoj om de kriminella ­gängen och hur det hade kunnat se ut om de ­rekryterade oss pensionärer i stället för barn. Jag använder gärna sådant som jag själv oroar mig för eller funderar över.

Vad är hemkänsla för dig?
– Jag brukar säga att där jag är, där är mitt hem. Sedan jag var liten har jag försökt göra det mysigt omkring mig. I dag reser jag mycket och folk som jobbar med mig skrattar när jag sitter i turnébussen och drar jackan över huvudet och säger ”Nu har vi det mysigt!”. Mitt hem är såklart mitt hem, men jag försöker alltid ordna så att jag känner mig hemma var jag än är.

Vilket är det värsta stället du har bott på?
– I början på min karriär hade jag ett gig i Finland och då hade arrangören bokat in mig på ett vandrarhem. Rummet hade en gammal säng från 40-talet med en stålsträngsbotten som buktade ner som en hängmatta. Så där låg jag ensam och hade svinont i ryggen när jag vaknade. För mig är det viktigt med en skön säng. Den ska vara lagom hård och gärna ha ett fluffigt täcke att krypa in under.

Berätta om en granne som du minns!
– När jag var liten bodde vi i ett hyreshus i Biskopsgården i Göteborg och i lägenheten ovanför bodde min bästis Pia. Det var jättemysigt att kunna springa upp och ner till var­andra. Mest lekte vi hos henne eftersom vi var fyra ungar hos mig och hon bara hade en ­syster. Men vi var ofta ute på ­gården också – där var det hur mycket ungar som helst.

Hur ofta möblerar du om?
– Inte så ofta nuförtiden, helt enkelt för att jag inte orkar lyfta. Men förr flyttade jag runt på grejer ganska mycket och jag gillar att möblera om; det får dig att se saker på ett nytt sätt. Just nu har jag ett jättestort skåp som jag är trött på och skulle vilja bli av med. Överlag rensar jag en hel del här hemma, minst en gång i halvåret. Då får saker gå till Myrorna eller återvinningen.

Om du var bostadsminister, vad skulle du göra då?
– Då skulle jag se till att det fanns bostäder till unga människor. Det är inte så konstigt att vi föder färre barn än någonsin. Vem vill sätta ett liv till världen om man inte har någonstans att bo? Jag bor själv i en bostadsrätt men alla kan inte köpa en bostad och därför måste det finnas hyresrätter med rimliga hyror.