Kristina bor som hon tror
Kölddimman ligger som ett fluffigt lock över Siljan. Solen skiner igenom den och skapar en dager man sällan ser, den är trolsk, hemlighetsfull. Till stiftelsen Berget, med ursprung i Svenska kyrkan, har inte dimman nått än när vi möts av tre av dem som bor där.
Det ska komma att bli en annorlunda intervju detta. En med en hel del prat men med mycket tystnad.
För när jag frågar Kristina Andersson som bott på Berget sedan 17 år om hon inte saknar något i sin vardag; en egen lägenhet, egen teve, möjligheten att ha sin telefon på när hon vill, så blir hon tyst. Länge.
En svår fråga kanske tänker jag. Den är ännu obesvarad efter en halv minut.
Margareta Andersson och Peder Bergquist ser lugnt på Kristina som till slut säger:
– Man är ju bunden till platsen och ibland kanske det finns en konsert nånstans som man skulle vilja gå på men det går inte för att man har ett uppdrag, sysslor att göra.
Sedan blir det tyst igen.
Ingen kommenterar.
Ingen har avbrutit.
Grundtanken på Berget är att det krävs just tystnad för att människor ska kunna få riktig vila. När det är retreat råder tystnad dygnet runt på en av Bergets två gårdar, Sankt Davidsgården.
Det är Margaretas uppgift att ta emot gästerna som kommer från hela landet, två gånger i veckan. Många av dem är troende men de flesta kallar sig sökare.
– Folk är så ihjälstressade. De väljer inte att komma hit efter vilket tema en retreat har. De kommer när de måste, säger Margareta.
Margareta och Peder och sju till, varav en är munk och en nunna, lever i en kommunitet. De arbetar, äter och lever tillsammans. Bor gör de i de små röda husen på Berget.
Kristina och tre till lever nära kommuniteten och bor i enkla rum i Sankt Davidsgården. Vi kliver in en åt gången i Kristinas rum. Det är inte så spartansk som en klostercell men är inte större än ett litet studentrum, vi gissar tolv kvadratmeter. Det finns en stor byrå, säng och ett skrivbord där Kristina ofta läser.
– Det här är husets varmaste rum, jag saknar inget, säger Kristina.
Husrum och mat är en löneförmån. Till det kommer en lön till var och en och Peder poängterar att kommuniteten inte är någon ekonomisk gemenskap:
– Lönen är personlig och Margareta har ju till exempel pension och den är helt och hållet hennes.
Margareta svarar inte utan ser bara på oss och Peder. Hon kom hit redan på åttiotalet och här kommer hon att stanna livet ut om hon inte drabbas av något som kräver sjukhusvård.
Men världen utanför, längtar ni inte efter den?
Tystnad råder tills Margareta säger:
– Mycket känns så avlägset nu. Man får ta emot så mycket här inne.
– Att leva här ger kraft och styrka. Det ger en respekt för livet, säger Kristina.
Peder skrattar litet och säger sedan:
– Min fru äger inte ens en mobiltelefon medan jag använder all teknik som finns. Vi råder alla att stänga av telefonerna när de är här. Och tursamt nog för gästerna är mottagningen inte så god!
• Berget i Rättvik har funnits som en stiftelse sedan 1974.
• Berget består av Sankt Davidsgården där retreater anordnas och Meditationsgården där man lär ut meditation och håller kurser.
• De flesta av medarbetarna på Berget bor där i en kommunitet, en arbets- och trosgemenskap.
• Kommunitetens motto är att leva ”i bön, i ömsesidig kärlek och i tjänst.”
• Flera gånger om dagen hålls bön, andakt eller mässa på bestämda tider.
• Berget har anställda medarbetare men också många volontärer, frivilligarbetare, från hela världen som stannar längre eller kortare tid.
• Alla måltider intas gemensamt och föregås alltid av bön och sång.
• Till skillnad från i ett kloster lever och arbetar män och kvinnor tillsammans i en kommunitet.
• Det finns flera öppna kommuniteter i Sverige bland annat
i Broby utanför Uppsala och i Brunskog i Värmland.
