Linnea är orolig – men mest arg
En liten tvåa, upphittad på en uthyrningssida. Linnea Swedenmark ville verkligen flytta från mini-ettan med andrahandskontrakt och pälsängrar i Sundbyberg – hon skrev en ansökan. Och fick den:
– Alltså, det här händer inte, tänkte jag, hur glad som helst. Bostadsmarknaden älskar mig!
Hon hade aldrig varit i Hammarbyhöjden, men sa ja tack, åkte och träffade hyresvärden och fick en stämpel. Om huset skulle byggs om, eller om hyresvärden Wåhlin Fastigheter behövde lägenheten för att evakuera någon i en lista med fastigheter, fick hon flytta.
– Alla pratar alltid om hur vi bor, hur de fick tag i lägenheten. Ganska många tänker att de kanske, kanske, inte behöver flytta, säger Linnea Swedenmark.
Men fyra år senare, fyra dagar innan tiden var ute, kom det rekommenderade brevet med uppsägningen. Vid det laget hade hon börjat läsa juridik och noga frågat ut sin lärare om rättigheter och fallgropar. Hon hade också kontaktat Hyresgästföreningen, där en jurist förklarat att det både blir dyrt och riskabelt att driva ärendet i tingsrätten.
– De får väldigt snälla, tacksamma och lydiga hyresgäster på det här sättet. Så rädda att man inte vågar eller vill protestera, säger Linnea Swedenmark.
Så har också hon tänkt: ska jag ringa om att handfatet läcker, eller kan jag laga det själv? Det är kallt i lägenheten, men det kanske är dumt att påminna om att jag finns? Och hyllan i vardagsrummet som kom upp först efter två år och efter en skarp tillsägelse från mamma, eftersom hon inte vågade förstöra väggen.
I kontraktet fanns villkoren att hon kunde bli uppsagd om hennes lägenhet skulle renoveras eller om lägenheten behövdes som evakueringslägenhet i ett antal namngivna fastigheter.
– Det kändes jättebra, då måste de kunna visa att just någon av dessa fastigheter ska renoveras. Jag frågade och fick till svar att de inte planerade någon renovering. Egentligen är uppsägningen ogiltig, men i en domstol skulle jag sannolikt förlora ändå, säger Linnea Swedenmark.
Trots att uppsägningen inte var korrekt, valde hon att fråga om hon fick bo kvar. Det fick hon. Mot att hon skrev på ett nytt avstående av besittningsskydd.
– Man är maktlös. Men jag är mer arg än rädd. Det är inte rimligt att ha så många rivningskontrakt utan att renovera. Även om det är tillåtet borde det inte vara möjligt att sätta det i system.
Vad är du arg på?
– Att man lyckas komma runt att i Sverige ska hyresgäster ha trygghet. När det är bostadsbrist hittar hyresvärdar kryphål och hyresgästerna är så rädda att bli av med bostaden.
Hur kommer det sig att du vågar?
– Den korrekta vägen, den juridiska, fungerar uppenbarligen inte. Då får man hitta en annan väg. Det här är ett politiskt problem, ett problem för hela bostadsmarknaden i Stockholm. Och ska någon behöva bli vräkt för att det ska bli en förändring kan det lika gärna bli jag, för andra kan det vara ännu värre. Om jag vågar kanske det är fler som får mod.
