Lises lägenhet blev ett kaos: Det gick väldigt snabbt utför
Det är tidigt 2000-tal. Lise Blomqvist har slitit hårt med en rapport till Presstödsnämnden om språkliga minoriteters tidningar. Nu sitter hon på golvet i hallen vid sin lilla fax – den tidens maskin för att skicka texter via telenätet. Hon matar in de sista sidorna och trycker på sänd. Sedan lägger hon sig i sängen och låter ångesten ta över.
Efter decennier av plikttroget arbete som journalist och kommunikationschef, månader av struligt slutarbete med den statliga rapporten och en ständig kamp för att hålla sig över ytan går det inte längre. Lise blir liggande med ångesten sprängande i hela kroppen. Hon är oförmögen att ens söka hjälp.
Det är början på en allvarlig utmattningsdepression, som ska få flera följdverkningar de kommande decennierna. En av dem är att hennes hem förfaller.
– Jag har alltid varit lite bohemisk av mig och inte så noga med hur det ser ut hemma. Men nu släppte jag taget om allt. Och det gick väldigt snabbt utför, säger hon.
Kvinna vräktes på grund av sopor
Lise har reagerat på en artikel på Hem & Hyras webb. Den handlade om en kvinna i Dalarna som blivit vräkt på grund av att lägenheten var så fylld av sopor och bråte att den utgjorde en sanitär olägenhet.
När Hem & Hyra skriver den sortens artiklar är intresset ofta stort. Den om kvinnan i Dalarna har lästs nästan en kvarts miljon gånger. Det tycks finnas en omättlig fascination för personer med samlarsyndrom, eller ”hoarders” som de flesta säger. Men Lise Blomqvist känner mest medlidande.
– Det kunde varit jag. Varför i herrans namn fick kvinnan inte adekvat hjälp?
Efter mycket funderande bestämmer sig Lise för att själv berätta om det hon försökte hålla hemligt i många år. Hon vill medverka till att bryta tystnaden kring sådana här problem. Hon hoppas det kan bidra till att fler får hjälp tidigare.
Det krävs ingen allvarlig och kronisk psykisk sjukdom för att en person ska tappa greppet om hemmet, säger Lise. En kroppslig sjukdom, depression eller vanligt åldrande kan också påverka förmågan att uträtta allt det där som löpande måste uträttas i ett hem.
Man ska städa, tvätta, damma. Plocka undan, rensa ut, gå till återvinningen. Diska, ställa in i skåp och garderober.
Enkla vardagssysslor. Ändå kan de vara omöjliga att utföra.
– Jag kunde stå med en kaffekopp i handen och tänka att jag skulle diska den. Men det gick inte.
Kunde inte diska kaffekoppen
När det var som värst för Lise låg hon mest i sängen, i fosterställning, med ångest.
Kaffekoppen hamnade bland all annan odiskad disk i köket. Kläderna droppade hon på golvet. Tvätthögarna och tidningstravarna växte. Gamla flyttlådor förblev ouppackade och rummen blev mer och mer fyllda med lådor, kassar och prylar huller om buller. I sovrummet fanns till slut bara en smal gång fram till sängen fri.
Det blev allt mer oöverstigligt att börja röja, även i perioder när Lise mådde bättre och hade mer ork. Då mobiliserade hon i stället alla sina krafter för att komma ut ur isoleringen, träffa folk och aktivera sig i att hjälpa flyktingar.
– Det kändes både roligare och viktigare än att ta tag i hur det var i lägenheten.
Men på nätterna kom ångesten över henne. Lise vantrivdes själv med kaoset, men ännu värre var tankarna på att någon bekant eller bovärden skulle få syn på hur hon levde. Värst var skammen.
Hon känner den nu också, när hon berättar. Det finns mycket skuldbeläggande när det gäller att hålla ordning. Hon tror inte att alla köper förklaringen att ett belamrat hem kan bero på sjukdom.
– De tror det beror på lättja. Men vissa hanterar ångest genom pedantiskt städande. Andra blir handlingsförlamade.
Vågade släppa in
När vi ses har det gått över 20 år sedan Lise släppte taget där på hallgolvet. Flera depressioner och flyttar senare bor hon nu i en trea i Biskopsgården och mår riktigt bra.
Åt ena sidan har hon milsvid utsikt över stora delar av Göteborg. Åt andra sidan ser hon in mot den gröna gården, där grannarna umgås ibland och barnen leker. Längs vardagsrummets väggar står hyllor och bord med böcker, foton och växter. Några prydnadssaker får också plats. Det är en vanlig, hemtrevlig lägenhet och den är skinande ren.
För drygt ett år sedan svarade Lise på en annons om hemstädning. Efter alla år av misslyckade försök att röja upp på egen hand hade hon tänkt på den lösningen förut, men stoppats av att hon skämdes för att släppa in någon i lägenheten.
Nu bestämde hon sig bara.
– Jag har berättat för städerskan om mina problem. Hon sa bara: “Det är lugnt. Jag har hört så många gånger av andra kunder, hur de har varit handlingsförlamade av olika skäl men får ny energi när de får hjälp med städningen.”
Lise gillar egentligen inte Rut-avdraget, men för henne har det blivit en räddning. Det får henne att själv “förstäda” lite före besöket. Hon har trivsamma pratstunder med städerskorna när de är där och det blir väldigt fint. Hon har också råd med 750 kronor för tre timmars städning var fjärde vecka.
”Ska ta hand om sin egen skit”
Lise vet att inte alla har de pengarna och skulle önska att samhället kunde nå ut till dem som verkligen behöver hjälp. För den som är drabbad kan det vara svårt att själv be om det.
– Det där med att man ska ta hand om sin egen skit sitter väldigt djupt, särskilt hos oss äldre kvinnor. Men varför det egentligen? Vi köper kläder som någon annan har sytt och pizzor som någon annan har lagat, utan att skämmas. Men just städning har många en spärr mot att ta hjälp med och det skapar så mycket skam och isolering, och i värsta fall vräkning.
Som för att ytterligare ta itu med sina egna skamkänslor säger Lise åt oss att öppna dörren till det rum hon tidigare använde som sovrum.
Där finns fortfarande en säng, men resten av utrymmet är helt belamrat med kartonger, mattor, väskor, böcker, madrasser och annat som inte går att urskilja.
– Det ger en bild av hur det kan vara. Hur det fortfarande till viss del är hos mig. Men resten av lägenheten är jag stolt över i dag.
