Maja Francis om mardrömmen på 13 ­kvadratmeter: ”Luktade ganska vidrigt”

Du åkte till den amerikanska country­staden Nashville inför det här albumet. Vad betyder den platsen för dig?

– Jag bodde där ett ­längre tag i en husvagn med min gamla kärlek när jag var typ 24 år. Den här gången åkte jag dit en månad och skrev med min kille Johannes Runemark. Vi hyrde ett rosa och gult Pippi Långstrumphus med en katt som bodde under verandan. Det var så mysigt. Jag har alltid haft en dragning till countrysångare som Emmylou Harris, Johnny Cash och Dolly Parton och gillar Nashville för att där finns musik i vartenda gathörn men inte så mycket prestation. Det är en plats för känslor och berättelser.

Hur går du till väga när du skapar dina låtar?

– Med åren har jag förstått att jag inte är så mycket av en måndag-till-fredag-person som går upp på morgonen och skriver hela dagen. Jag kan inte skapa under press och jobbar som bäst när jag blir uttråkad, som när jag har varit hemma sjuk en vecka. Då sås små frön, en melodi eller en textrad. Ofta har jag en idé eller en grund som jag tar vidare till Johannes som skriver klart.

Du har sagt att du kan känna dig mer hemma i drömmarnas värld än i verkligheten. Hur yttrar sig det?

– Jag kan ofta känna att det är lättare för mig att stå på en scen och vara i allt det glittriga än att göra vardagliga saker som att betala räkningarna. Visst kan det låta romantiskt och härligt att leva i drömmarnas värld men ibland kan jag känna en sorg över att jag inte klarar det där som alla andra verkar ha så lätt för, som att veta när det är dags att skaffa barn eller att komma i tid till saker.

– Samtidigt står den här skivan för något slags acceptans – att det är okej att leva utanför normen.

Har många loppisfynd

Vad är hemkänsla för dig?

– Det är att omge mig med mina favoritsaker som skapar trygghet. Jag har många saker som jag älskar och blir glad över: mycket från mamma och pappa, en tavla som en kompis har målat och ett askfat och en duk som jag nyligen fick av en av mina bästa vänner i Skåne. Sedan har jag också väldigt mycket loppisfynd; att gå på loppis är något av det bästa jag vet.

Hur ofta möblerar du om?

– Vi bor i en liten tvåa så det finns inte så mycket utrymme för det. Men jag flyttar runt på småsaker. Och börjar jag flytta på en sak så måste jag flytta på allt. Det är ett inte helt friskt beteende och jag gör det bara när jag är i obalans.

Vilket är det värsta ­stället du har bott på?

– När jag flyttade upp till Stockholm i 20-års­åldern bodde jag flera år i olika ­andrahandslägenheter som folk tog väldigt mycket betalt för. Ett tag bodde jag på 13 ­kvadratmeter vid Sankt ­Eriksplan ihop med min kompis. Det fanns bara en liten kokplatta och det var fel på avloppet så det luktade ganska vidrigt. Och varje gång min kompis kille skulle komma dit fick jag gå ut. Som tur var stannade vi bara några månader.

”En gång letade vi efter hennes löständer”

Berätta om en granne som du minns!

– I min förra lägenhet hade jag en otroligt gullig tant som bodde i lägenheten nedanför mig – fru Ring. Hon var före detta kostymör och hade grejer från golv till tak: pärldraperier, böcker, kläder och prylar – lite som hos mig men ännu mer! Det var som att jag mötte min överkvinna. Hon var så cool. Vi snackade alltid mycket och en gång gick vi och letade efter hennes löständer som hon hade tappat på gräsmattan. Tyvärr lever hon inte mer.

Om du var bostadsminister, vad skulle du göra då?

– Vilken makt! Då skulle jag göra allt för att det blev fler hyresrätter, där alla som inte kan eller vill köpa en bostad, skulle kunna bo utan att ruinera sig.