”Mamma, jag vill inte bo granne med han” – så hanterar du barnens oro för grannen
Vanligtvis är det mycket svårt att få hyresgäster vräkta på grund av störningar. Det visar en granskning från Hem & Hyra där ett 40-tal störningsärenden granskats. Genomgången visar att det kan ta upp till sex år innan en störande granne tvingas flytta från första varningen till beslut i hyresnämnden.
Den som av olika skäl inte kan eller vill flytta, kan alltså behöva stå ut med störningar i många år. Och för ett barn kan det vara extra traumatiskt när vuxna beter sig orationellt och hotfullt.
Att tala om känslan och bekräfta den kan hjälpa barnet säger Julia Mansnérus Lund som är psykolog med erfarenhet att arbeta med barn och vuxna i kris.
– Som vuxen kan du hjälpa barnet att bära känslorna om du bekräftar dem. Det är viktigt att komma ihåg att meningen inte är få barnet att sluta att känna rädsla, utan att visa hur man kan hantera känslan, säger hon.
Tidigare dömd
I Karlstad har hyresnämnden nyligen beslutat i ett ärende där två barns rädsla för en hotfull granne, spelat en avgörande roll som bevisning. Enligt värden har mannen utsatt flera grannar för störningar som varit så allvarliga att några valt att flytta.
Mannen är sedan tidigare dömd för olaga hot. Den gången bodde mannen på en annan adress i Värmland och stördes av en fest hos sin dåvarande granne.
Med sig in på festen hade han en yxa och meddelade att han ska hugga tårna av någon om de inte dämpade sig. I domen framgår att det finns märken i en stol och i golvet från yxan.
Den här gången sände hyresvärden sin första varning till 65-åringen hösten 2021.
Störningarna har bestått i att mannen framförallt bankat, slagit i dörrar och väggar inne i sin egen lägenhet. Men också att han bankat på grannarnas dörrar eller ringt på, i onyktert tillstånd.
Vid ett tillfälle har 65-åringen känt sig störd av en granne som renoverade bostaden. Då ska han ha hotat att skjuta den renoverande grannen i benet.
Oönskade inviter
Men störningarna har även bestått av oönskade inviter med lappar och presenter till en ensamstående mamma. Detta har skrämt både barnet och mamman. Mamman skriver till den lilla privata hyresvärden att hon inte vågar öppna ens för att be grannen lämna dem ifred.
Till slut gick det så långt att förskolan märkte av barnets rädsla och gjorde en orosanmälan. För att få ett slut på inviterna och trygga sitt barn, flyttade den lilla familjen.
Då flyttade en annan ensamstående mamma in i samma lägenhet.
Redan på inflyttningsdagen kom mannen berusad och berättade att han brukar knacka på hos grannar.
Något han gjorde verklighet av samma kväll.
”Det är bara jag – öppna”
Då var mamman på jobbet och barnet, i nedre tonåren, ensamt hemma. I samtalsloggen syns hur barnet förtvivlat ringer till sin mamma och skriver flera meddelanden på rad:
”Svara. Han står och bankar och ropar ”det är bara jag – öppna””.
”Mamma jag vill inte bo granne med han”.
När barn blir rädda för en granne, vill de ofta flytta direkt. Även om just det är omöjligt, är det viktigt att visa att man som vuxen försöker lösa situationen, enligt Julia Mansnérus Lund.
– I barnets värld vill det ju ofta flytta exakt just när det känner rädslan. Men då får man vänta tills barnet är lite lugnare och säga ”Just nu känns det läskigt, men vi ska försöka göra så det blir bättre” och ”Vi har talat med hyresvärden”, säger hon.
Psykologens tips – så stöttar du ditt barn
Så hur gör man då – om ett barn skräms av en granne eller bor i ett oroligt bostadsområde?
Julia Mansnérus Lund säger att det är viktigt att ta barnets oro på allvar, bekräfta och hjälpa barnet att lära sig hantera känslorna. Hon säger att det kan göras i två steg – där det första är spegla vad barnet känner.
”Jag ser dig”
– Att spegla kan handla till exempel om att säga, ”Jag såg att du hoppade till när han eller hon skrek. Blev du rädd?”. Eller ”Jag ser att du ser tårögd ut. Är du ledsen?”. Alltså att som vuxen sätta ord på vad man ser och märker på barnet. Med frågan hjälper man barnet att sätta ord på känslan, säger Julia Mansnérus Lund.
Även om det här är lite olika för olika åldrar, menar hon att det generellt, oavsett ålder, är skönt att någon ser och bekräftar ens känslor.
Steg två är att förmedla att känslan dessutom är rimlig.
– Det kan man göra genom att säga ”Ja, det är läskigt när han skriker”. ”Det är klart att man blir rädd när det bankar på dörren”. På så sätt kan man visa för barnet att det inte är konstigt att känna oro och att känslan får finnas, säger hon.
Problemlös tillsammans
Ett bra sätt att hantera oro, är enligt Julia Mansnérus Lund att problemlösa tillsammans med barnet i vardagen.
För även om man inte kan flytta direkt eller om en vräkning tar tid, finns det ofta saker man kan göra som gör att situationen känns lite bättre.
Julias råd är att börja med att ställa nyfikna frågor till barnet. För även om man som förälder också tycker att det känns otryggt, är det inte säkert att man tycker samma saker är obehagliga.
– Om barnet till exempel uttryckt rädsla, kan man ställa frågor som: ”Vad och när tycker du är läskigast?”. Då kanske man får veta att det är när barnet kommer hem från skolan, när grannen skriker eller vid läggdags. Då kan man använda sig av det och brainstorma lösningar, föreslår hon och fortsätter:
– Är det när barnet kommer hem från skolan: finns det någon som kan möta upp? Om det är när grannen skriker: kan vi sätta på musik och dansa disco eller se på film tillsammans med hörlurar? Eller vid läggdags: skulle det kännas bättre att läsa en bok tillsammans? Saker som man faktiskt kan göra i vardagen, för det är inte alltid man vare sig kan eller vill flytta, säger Julia.
Hur mycket ska man förklara för ett barn?
Dessutom tycker hon inte att det är fel att man som vuxen själv säger att man tycker det är obehagligt – om man visar att man kan bära den oron.
– Det kan man göra genom att säga ”När jag tycker det är obehagligt sätter jag på min favoritlåt, vilken är din?” eller ”När jag är rädd tycker jag det känns bättre med en kram.” Då lägger du inte över din oro på barnet ,utan visar att känslorna är naturliga och går att hantera, säger hon.
Bostadsbrist. Vräkningar. Psykisk ohälsa. Missbruk. Hur mycket ska man egentligen förklara för ett barn?
– Jag tycker det viktigaste är att ta hand om känslor och att problemlösa, men det kan också finnas en poäng i att förklara. Det behövs inte någon lång utläggning, men att säga saker som: ”Det här handlar inte om oss eller om dig, utan ibland när vuxna dricker eller är ledsna så beter de sig illa”, säger Julia Mansnérus Lund.
I det aktuella fallet var hyresnämnden oenig om mannen skulle få bo kvar eller inte. Men eftersom 65-åringen inte överklagade, tog det dryga tre månader från att 65-åringen vräktes av hyresvärden till att han flyttade.
